När Shola Lynch var två och ett halvt år gammal, i början på 1970-talet, ”upptäcktes” hon av en lokal chef för public service-bolaget PBS och fick vara med i det klassiska barnprogrammet Sesam. Den som söker ”shola sesame street” på Youtube kan se Ernie, Bert och lilla Shola ”have feelings” eller ”compare balls” till exempel. Redan i den åldern visade hon sig anmärkningsvärt verbal, utåtriktad och snabbtänkt. Det blev dock inte omedelbart någon fortsatt tv-karriär. I de sena tonåren tog i stället historieintresset över, vilket så småningom ledde tillbaka till tv och till dokumentärgenren.
– Jag insåg att det fanns så mycket i den amerikanska historien som jag inte hade förstått eller inte fått lära mig, så jag läste litteratur, filosofi och historia. Sedan tänkte jag att det måste finnas ett sätt att göra den här informationen mer tillgänglig. Historien borde vara en del av vårt arv. Vi måste känna oss själva, särskilt som kvinnor och svarta. Men ingen läser i USA. Eller allt färre, i alla fall.
Efter studierna ville Shola Lynch först jobba på museum och göra installationer som skulle göra det möjligt för besökarna att ”uppleva historien”. Men museijobben fanns inte, eller så var lönen för låg att leva på. I stället fick Lynch anställning som researcher åt Ken Burns, vars dokumentärer för PBS undervisat ett par generationer amerikaner om landets historia. Hennes första uppdrag var för en film om arkitekten Frank Lloyd Wright, men det är arbetet med den tio avsnitt och 20 timmar långa serien Jazz (2001) som Shola Lynch räknar som sin egen filmskola.
– Det är berättelsen om jazzens historia från 1890-talet till nutiden, vilket egentligen innebär de svartas och invandrarnas historia, säger Shola Lynch.
Efter Jazz kände Shola Lynch att det var dags att göra egna filmer. Hennes debut, Chisholm ’72: Unbought and Unbossed (2004), handlar om kongressledamoten Shirley Chisholm. På ett plan kan man säga att Chisholm och Angela Davis representerar två motsatta politiska traditioner, parlamentets och gatans. Men hon ser framför allt likheterna.
– Jag attraheras av historiska personligheter som anses besvärliga, som inte följer reglerna. Shirley Chisholm var en sådan. 1968 blev hon den första svarta kvinnan att väljas in i den amerikanska kongressen. 1972 ställer hon upp i de demokratiska primärvalen inför presidentvalet. Alla sade till henne att inte göra det; hennes kollegor i kongressen, tidens ledande svarta personligheter. Det skulle vara en man först. Men hon gjorde det ändå.
När Shola Lynch började läsa på om Chisholm upptäckte hon att nästan alla artiklar och böcker handlade om hur Chisholm blev invald i kongressen, medan presidentvalskampanjen förbigicks med tystnad.
– Folk kände sig besvärade över hennes försök att bli president, säger Shola Lynch.
Angela Davis är, liksom Shirley Chisholm, en ”besvärlig” person som framkallar kluvna reaktioner.
– Det finns en sorts dyrkan omkring henne, men också rädsla. Hon anses inte vara en bekväm historisk personlighet, som exempelvis Rosa Parks och en del andra kvinnor. De var egentligen mer radikala än de framställs som, men med Angela kan du inte dölja politiken, du kan inte dölja frågorna hon ställer bara för att de gör dig obekväm. Hon var kommunist. Hon testade gränserna för hur vi tänker kring hudfärg, kön och rättvisa i USA, säger Lynch.
Free Angela & All Political Prisoners fokuserar på några avgörande år under det sena 1960-talet och det tidiga 1970-talet, år som förvandlade en briljant ung filosofilärare till en internationell symbol. 1969 fick Angela Davis sparken från sitt jobb på University of California (UCLA), på grund av sitt medlemskap i kommunistpartiet, och blev därmed huvudperson i en nationell cause célèbre. Men sin internationella ryktbarhet uppnådde hon året därefter, när hon anklagades för att ha försett den 17-årige Jonathan Jackson med de vapen han använde när han försökte frita sin bror, författaren och Svarta panter-medlemmen George Jackson, och dennes båda medfångar, mitt under en rättegång. Fyra personer dödades efter skottlossning med polisen.
I likhet med många andra politiska radikaler och svarta aktivister hade Angela Davis inte något större förtroende för den amerikanska rättsapparaten och valde därför att fly när hon fick höra talas om anklagelsen. FBI förde upp henne på sin Most wanted-lista och jagade henne från kust till kust i drygt två månader innan hon arresterades i New York. Hon hade tillbringat sammanlagt 18 månader bakom galler när en helvit jury frikände henne sommaren 1972. Händelsen gav upphov till en internationell solidaritetskampanj som stöddes av vänsterintellektuella i Västvärlden men också av regimerna i det gamla Östblocket.
Shola Lynch berättar att filmen har sitt ursprung i en fråga.
– Varför känner jag igen hennes ansikte från t-tröjor och affischer? Hennes namn är välkänt. Hon räknas in bland en handfull andra betydande historiska personligheter. Men jag visste egentligen inte varför.
Shola Lynch menar att hennes okunskap har att göra med att historien om de här stormiga åren kring 1968, trots all mytbildning, på ett sätt förblir oskriven.
– De som var med minns det, men vi som inte är gamla nog saknar de nödvändiga referensramarna. Det kulturella materialet saknas, det finns inte så många dokumentärfilmer, det har inte skrivits så många böcker – med kritisk distans. De är alla fortfarande berättelser i första person, säger Shola Lynch.
Göran Olssons dokumentär The Black Power Mix Tape 1967–1975 kommer upp i samtalet. Shola Lynch menar att den är ett perfekt exempel på vad hon menar.
– Det som är så starkt med den filmen är själva arkivmaterialet. Regissören sade själv, när jag hörde honom tala, att den heter Mix Tape för att allt han gör är att visa oss bilderna. Han berättar inte historien. Han låter bilderna stå för sig själva. För yngre åskådare var det fascinerande att se, men det hjälpte dem inte att förstå kontexten, tiden, motiven. Det var det som var viktigt för mig. Hur kommer man från punkt A till punkt B? Det handlar inte bara om att visa bilderna. Det handlar om att berätta historien.
Hur ser då Shola Lynch på berättelsen om den här tiden, om 68-rörelsen, i jämförelse med dagens situation? Är det en sorglig eller hoppfull berättelse?
– Både och. Det som är bra med berättelser som den här är att de påminner oss om hur viktigt det är, om man ska vara en medborgare, att politiken blir en del av vardagen. Det är inte något du sysslar med bara när du ska rösta. Det är en inställning som jag tror vi kommit bort ifrån. Folk har blivit mycket mer materialistiska och individualistiska, svarar Lynch.
Samtidigt framhåller hon att det finns starka ekonomiska skäl till den utvecklingen. Både studieavgifterna och levnadsomkostnaderna har ökat så mycket att studenterna nuförtiden lämnar universitet hårt tyngda av skulder. För 40 år sedan var situationen helt annorlunda. Då fanns det ett annat utrymme för att ta sig tid till att prova på saker och följa sina passioner.
– Nu har du ekonomiska åtaganden redan innan du hunnit komma på vad dina passioner är. Det gör en enorm skillnad när det gäller dina personliga val: ”Jag har stora skulder, jag tar ett jobb för Kraft. Jag ägnar mig inte åt att organisera för att förändra världen eller går med i en fackförening. För jag kan inte betala hyran”.
Ändå har det rört på sig lite mer igen de senaste åren, med Occupyrörelsen till exempel. Shola Lynch menar att det beror på att livet nu blivit närmast omöjligt för många.
– Det har gått för långt. Många av ungdomarna i Occupy-rörelsen är universitetsutbildade som inte kunnat hitta jobb. Deras kreditvärdighet är redan körd, de har inget arbete, de bor hemma hos sina föräldrar. Och i den – jag vill inte säga hopplösheten – men det fungerar inte att gå genom systemet längre. Ur ilskan över det kommer rörelse. Och jag älskar det!
Samtalstiden börjar närma sig sitt slut, men jag vill höra vad Shola Lynch tänker om det här med svarta amerikaners historia berättad av vita regissörer. Flera kontroversiella filmer har ju gjorts de senaste åren, nu senast Steven Spielbergs Lincoln och så, förstås, Tarantinos Django Unchained. Samtidigt förblir det svårt för svarta filmskapare att finansiera filmer med svarta huvudpersoner. Danny Glover, till exempel, har försökt få ihop pengar till sin film om Haitis frihetshjälte Toussaint Louverture i mer än tio år. Han lär nu ha fått pengar, från Venezuela. Shola Lynch själv fick en stor del av sin budget från Frankrike. Hon har ingenting emot att kända vita regissörer gör film om svarta amerikaners historia, men hon har vissa invändningar.
– Jag har inte sett Lincoln. Men jag har läst kritiken. Saken är att när du gör en film om slaveriet och du ger vita all handlingskraft…
Shola Lynch avslutar meningen med ett skeptiskt klickande ljud.
– Det är min grundläggande invändning mot hur man oftast undervisar om slaveriet i USA, som om de svartas enda roll var som offer. Bullshit! Det är inte realistiskt.
Django Unchained har Lynch däremot sett. Och hon är huvudsakligen positiv.
– Den är inte historiskt korrekt. Men formen, blandningen av pulp och västern för att berätta om slaveriet, är korrekt. Det som stämmer är insikten att det krävdes en enorm mängd våld för att avhumanisera afrikaner, omforma dem till slavar och hålla systemet på plats. Så filmen är viktig på det sättet. Olyckligtvis kan Quentin få ihop pengarna till den här filmen, medan ingen svart filmskapare skulle kunna det. Det är det som är fel. För det är ju inte precis som om det inte finns svarta filmskapare som har en mer våldsam eller mer realistisk vision.
Shola Lynch hoppas nu att den uppmärksamhet som Spielberg och Tarantino riktat mot slaveriet också ska göra det lättare att finansiera filmer med andra historiska perspektiv. Själv vill hon göra en film om Harriet Tubman, som rymde från slaveriet för att därefter hjälpa många andra att fly längs den så kallade ”underjordiska järnvägen”. Hon rekryterade också män till John Browns ödesdigra attack på Harpers Ferry 1859, och under inbördeskriget spionerade hon för Nordstaterna och ledde beväpnade rekognoseringspatruller.
– På sätt och vis var hon en actionhjälte som bokstavligen skrudade sig i mörkret. Hon stod för komplett förändring, säger Lynch, som också har ett annorlunda förslag för hur finansieringen skulle kunna ordnas.
– Vi borde inte bara förlita oss på Hollywood för att berätta för oss vilka vi är. Jag älskar dokumentärer för att de är bundna till sanningen. Om du gör en historisk film i Hollywood borde det vara obligatoriskt att finansiera en dokumentär på samma ämne. Och jag nominerar mig själv för att göra de dokumentärerna, avslutar Shola Lynch skrattande.
