Resa i reformernas Burma

Vi är inte i mål. Vi har ens inte fått tillbaka vår frihet. Och vi har ingen demokrati ännu, och inga mänskliga rättigheter. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter för att vi ska nå fram till våra mål. Det är allt. Nu vill jag arbeta för demokrati här hemma, fram tills den dagen jag dör.

Den som talar är U Tin Oo, Aung San Suu Kyis närmsta man, den gamle överbefälhavaren för Burmas armé som tog steget över till oppositionen. Tillsammans med Aung San Suu Kyi, studenter och intellektuella bildade han och några andra före detta militärer National League for Democracy, NLD, 1988. 


Vi befinner oss på partiets högkvarter, i ett ruffigt tvåvåningshus med betongväggar i centrala Rangoon, den gamla huvudstaden. 

U Tin Oo är klädd i den traditionella sarongen för män, longyin, och en kavaj med partiets symbol, påfågeln, på bröstet. Han ser betydligt mer sympatisk ut i verkligheten än på bilder, och han är framför allt mer energisk än vad man förväntat sig av en 86-åring. 

– Vi vill det bästa för landet, det är därför hon arbetar så hårt, säger U Tin Oo.

Med ”hon” menar han Aung San Suu Kyi. Liksom många andra i NLD talar han om henne som synonym med partiet. Bakom honom tronar en guldbyst föreställande Aung San Suu Kyi, och undervåningen är tapetserad med affischer på både henne och hennes far Aung San, nationalhjälten som slogs för landets självständighet. 

– Nu för tiden spenderar hon det mesta av sin tid i parlamentet i den nya huvudstaden Napyidaw, berättar U Tin Oo. 

I ett fyllnadsval i april förra året, som enligt bedömare var fritt, vann NLD 43 av de 44 platser som stod på spel. Så numera sitter Aung San Suu Kyi, U Tin Oo och ett fyrtiotal av deras kollegor i parlamentet. Partiet har fått kritik för att därigenom legitimera presidenten och reformprocessen som kanske inte alls syftar till genuin demokratisering utan till liberalisering av ekonomin och ett auktoritärt politiskt system av kinesiskt eller ryskt snitt. 

Kritiker påpekar till exempel att övergreppen på det muslimska rohingyafolket inte kunnat få en sådan fruktansvärd omfattning utan regeringens tysta medgivande. När NLD sitter i parlamentet kan de inte opponera sig tillräckligt kraftfullt, menar man. Och i norr fortsätter arméns attacker mot kachin- och shanfolken trots alla vackra ord om dialog. 

Det råder delade meningar inom demokratirörelsen huruvida regeringen är ärlig och vad de vill uppnå med reformerna. En av dem som uttrycker skepsis mot militärens och president Thein Seins demokratiska avsikter är U Win Tin, en 83-årig journalist, politiker och före detta politisk fånge som också var med och startade NLD 

– Tänk på att Thein Sein var den förre detta diktatorn Than Shwes närmaste man. Han kan inte ändra sitt tänkande helt och hållet. Han kan byta kostym kanske, men han kan inte byta åskådning, säger U Win Tin.

Men U Tin Oo hävdar att partiet tänkt över situationen grundligt.

– Den processen vi är inne i nu sker utifrån våra mycket noggranna överväganden. Vi måste vara mycket pragmatiska. Vi måste hitta vägar som är framkomliga.

Burma eller Myanmar, som det sydostasiatiska landet officiellt kallas, har gått från att vara ett skräckexempel på en långlivad diktatur till att betraktas som ett föredöme, och omvärlden har släppt sina sanktioner. I december utsåg den amerikanska tidskriften Foreign Policy till och med Aung San Suu Kyi och presidenten Thein Sein till 2012 års främsta globala tänkare med motiveringen att de ”visat att förändring kan ske var som helst, också i en av världens minst fria stater”.   
 

Resan från Bangkoks stadspuls och skyskrapor till Rangoons lugn och kolonialbyggnader tar bara strax under timmen med flyg, men den känns längre. I juntans järngrepp har Burma isolerats från omvärlden ända sedan 1960-talet och landet lever delvis kvar i en annan tid. De flesta män klär sig i den traditionella longyin, och kvinnorna sminkar sig med en lera av vit bark på kinderna. Här finns ännu inga snabbmatsrestauranger eller internationella klädkedjor, och man kan inte betala med Visakort eller använda sin utländska mobil. 

– Rangoon har kvar mycket av sin gamla charm och kulturen är inte alls lika amerikaniserad som i Thailand, det är väl en av de få fördelarna med den långa isoleringen. Men fattigdomen är också större så det är naturligtvis inte värt priset, säger en europeisk diplomat vi träffar.

Ändå har staden förändrats i snabb takt. På gatorna syns betydligt fler bilar än för två år sedan, många pratar i mobiltelefon och en hel del nya byggnader har uppförts. Det ryktas om att Seven-eleven snart ska etablera sig. Också turismen har ökat kraftigt. 

– Hotellen i city har blivit dubbelt så dyra och är nästan alltid fullbokade, berättar hotellportiern Aung Min Twa, som hoppas att reformerna ska fortsätta så att fler ska turista i landet. 

Även det politiska klimatet har förbättrats. På marknaden säljs allehanda prylar med porträtt på Aung San Suu Kyi, eller ”ladyn” som hon också kallas, och kioskerna är fulla med tidskrifter där hon och USA:s president Obama ses omfamna varandra. Det hade varit otänkbart när vi senast var här för två år sedan. Då var censuren hård och man kunde inte prata politik ute på gatan. Men nu vill plötsligt alla taxichaufförer, restauranginnehavare och frisörer prata om vad som sker i landet. Och många fler engagerar sig i politiska grupper. 

– Mentaliteten förändrades efter den stora amnestin för ett år sedan, då de allra flesta politiska fångar släpptes, berättar journalisten Khin Lay. 

Hon och hennes man driver en samhällstidskrift. I varje nummer skriver de om ämnen som tidigare var bannlysta. De tar emot oss på sitt lilla kontor beläget över ett populärt tehus i Rangoon och svarar tålmodigt på våra frågor, trots att det har varit många journalister på besök sedan reformprocessen satte igång. Båda har jobbat i ledningen för NLD i 20 år. De hade vant sig vid att leva med rädslan för att säkerhetstjänsten en morgon ska knacka på dörren.

– Vi kan sova på nätterna nu för tiden, det kunde vi inte förut och det är stor skillnad, säger Khin Lay när vi frågar vad hon upplever som den största förändringen som skett.


I närheten av Khin Lays kontor, på ett café av västerländskt snitt, träffar vi studenten Phyo Tin Oo från Burmas förenade studentkårer. Han pluggar nationalekonomi. 

– Vi är 29 personer i klassen, de 28 andra är barn till högt uppsatta militärer eller folk med band till den gamla makteliten. Bara jag är annorlunda, jag är en outsider och det vill jag vara, säger han.

Efter att NLD tog plats i parlamentet 2012 har det blivit möjligt att öppet stödja demokratirörelsen. Phyo Tin Oo och de andra demokratikämparna är förstås glada över öppenheten som reformerna lett till men döljer inte sin skepsis mot dem som inte vågade eller ville stå upp för frihet och demokrati när det kunde straffa sig.  

– Det har inte skett någon riktig förändring i Burma, det är bara ett spel för det internationella samfundet. Så länge militären har 25 procent av sätena i parlamentet kan ingen riktig förändring komma till stånd, säger Phyo Tin Oo.

För ett par år sedan fick man som utlänning inte besöka Naypyidaw, landets officiella huvudstad, utan särskilt tillstånd. Men nu är det fritt fram att ta motorvägen de cirka 35 milen mellan Rangoon och Naypyidaw, genom grönskande slätter och djungel. Guideboken Lonely Planet avråder dock från resor till staden om man inte vill ha en bisarr upplevelse.  Och Naypyidaw, ”kungarnas hemvist”, är en rätt bisarr stad. År 2006 meddelade plötsligt den dåvarande diktatorn Than Shwe att huvudstaden hade flyttats, på ett klockslag hans personliga astrolog rekommenderat. Under kort tid, och med största diskretion, hade den nya huvudstaden byggts upp där det tidigare bara fanns risfält. Storslagen och öde stod den där.  


Knappt några människor syns på de raka breda gatorna i Naypyidaw förutom på marknaden, som ligger bredvid ett stort och ganska öde varuhus. I nästan alla de oräkneliga rondellerna i staden står uttråkade poliser och dirigerar den ytterst sparsamma trafiken på de tjugofiliga vägarna. Kontrasten mot det brokiga, livliga och ibland kaotiska Rangoon är skarp. Naypyidaw är noggrant planerad och indelad i olika funktionella zoner, en zon för regeringsbyggnader, en för parlamentet, en för bostäder och så vidare. 

Vi äter således middag i restaurangzoonen. Där får vi sällskap av två burmesiska affärsmän. En av dem kallar sig James och bredvid honom sitter kollegan Mr Mo, som hela tiden tuggar betelnöt, ett slags tobaksnöt som färgar tänderna röda. I tio år jobbade Mr Mo inom juntan, i säkerhetstjänsten, tills han fick sparken på grund av maktstrider och började jobba med affärer. James har ingen sådan bakgrund, men han är gift med en officersdotter. Minst en gång i månaden kör de båda affärsmännen de 35 milen från Rangoon, där de bor, till Naypyidaw. 

– Det måste man om man vill göra affärer i Burma, förklarar de. 

Men trots sina regelbundna möten med personer ur juntan hade de inte förutsett att det var reformer på väg, de hade inte fått några sådana signaler, tills de såg presidentens tal på tv i mars 2011.

– Jag blev chockad och lycklig när Thein Sein höll sitt första tal som president, säger James.

”Herr talman och parlamentsledamöter, från och med nu har Myanmar inlett övergången till demokrati”, sade den nya presidenten. Visst var det vackra ord, men så hade det låtit tidigare också. Juntan lanserade redan år 2002 sin ”vägkarta mot disciplinerad demokrati”. Och enligt presidenten har de arbetat för demokratisering alltsedan dess. 

Men få utländska bedömare trodde på innehållet i presidentens tal. I samma tal uttryckte Thein Sein också tydligt att den nya ledningen nu tar över stafettpinnen i reformprocessen och tackade den tidigare juntan för att den ”sedan 1988 och fram till i dag lagt den politiska, ekonomiska och samhälleliga grunden för ett demokratiskt styrelseskick.” 

James tycker inte att det är så motsägelsefullt: 

– Det är samma klick av personer som ledde landet för några år sedan som i dag, och jag tror inte de vill släppa makten. Skillnaden är att de nu också verkar vilja utveckla landet, och det är verkligen på tiden. 


Det är svårt att inte dra parallellen mellan Burmas minutiöst planerade huvudstad och den välregisserade reformprocessen i landet. 

Kanske har den militära eliten insett att den måste genomföra förändringar om de gamla maktförhållandena ska bestå. Men kan en elit i det långa loppet behålla makten över utvecklingen när folket väl fått börja säga sin mening och organisera sig? 

Kanske är svaret på frågan grunden för Aung San Suu Kyis och U Tin Oos beslut att delta i en reformprocess de inte själva råder över – ju mer militären släpper på trycket, desto starkare blir NLD och desto svårare blir det att vrida klockan tillbaka.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Klämolycka i Umeå
Mannen vårdades fortfarande under fredagen för livshotande skador. Foto: Christine Olsson/TT

Livshotande skador efter klämolycka i Umeå

En man i 25-årsåldern vårdas för livshotande skador efter en arbetsplatsolycka på ett asfaltsverk strax utanför Umeå på torsdagen.

Det var strax efter lunch på torsdagen som räddningstjänst larmades till ett asfaltsverk strax norr om Umeå. Mannen hade då skadats svårt i en klämolycka och fördes akut till Norrlands universitetssjukhus med livshotande skador. Exakt hur händelsen gått till är fortfarande oklart men polisen utreder det som arbetsplatsolycka.

Montage: Silas Aliki inklippt fram ett foto av Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Simona Mohamsson

Silas Aliki:
Därför drömmer Tidöregeringen om 40 000 fångar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Den välkände kostrådgivaren och sverigedemokraten Anders Tobiasson menar att minskat köttätande femininiserar män. Foto: Pontus Lundahl/TT, Mickan Mörk/TT. Montage: Arbetaren

EU-parlamentet: Vegetarianers bajskorvar ska kallas fekalie­spiraler

EU-parlamentets nya hållning att bara köttprodukter ska få heta korv och burgare välkomnas av Sverigedemokraternas Anders Tobiasson, vars könsbekräftande köttbehandling nu blir enklare. Men vad händer egentligen med mammakorvarna?

I början av oktober beslutade EU-parlamentet att driva linjen att endast animaliska köttprodukter ska få betecknas med ord som kött, korv och burgare (meat, sausage, burger). En fransk högerledamot lade fram förslaget, som sedan fick en majoritet av parlamentet med sig. Nu stundar förhandlingar med EU-medlemsländernas regeringsrepresentanter i ministerrådet under överinseende av EU-kommissionen innan namnändringarna slutligen kan bli verklighet.

En som gläder sig åt EU-parlamentets nya ställningstagande är sverigedemokraten Anders Tobiasson, ordförande för riksdagens vandels- och burskapsutskott. Tobiasson har tidigare i ett modigt videoutspel som blivit viralt i sociala medier avslöjat att kostråd om att minska människors köttätande i själva verket bottnar i överhetens vilja att femininisera män genom att lura i dem produkter med hög östrogenhalt. Följden är, enligt Tobiasson, att de blir mer som kvinnor och börjar rösta vänster.

Ständigt köttintag det enda som hjälper

När TJ når Anders Tobiasson på hans kontor i riksdagens ledamotshus är han dock till en början förtegen, åtminstone vad den egna rösten anbelangar. Han har trätt en NK-kasse över huvudet och kommunicerar med hjälp av skrivna lappar som han håller upp för TJ.

”Jag har inte fått min dagliga meat fix och kan inte prata än”, står det på den första lappen. ”Jag är inte mycket mer än ett fruntimmer för tillfället.”

TJ frågar om han är nöjd med det nya EU-parlamentsbeslutet. Han klottrar frenetiskt ner ett svar på en post-it-lapp.

”Mycket. I morse när jag hade bråttom till kontoret råkade jag få i mig en vegetabilisk östrogenslang på Pressbyrån när jag bad om ’en sån där korv att trycka i mig’. Med den kommande EU-lagstiftningen ska sådant inte kunna hända igen.”

En assistent kommer in i rummet, hälsar Tobiasson med ett enkelt ”Helg seger” och räcker fram en tallrik med råbiff. Tobiasson rafsar ihop tallrikens innehåll i näven och trycker in det under kassen som täcker huvudet. Efter en stund hörs hans röst, till en början något skrovlig.

– Tillståndet som jag och många med mig genomlider i dag är besvärligare än transpersoners situation. För dem räcker det med en hormontablett då och då, men min könsbekräftande behandling kräver ett ständigt köttintag.

Intensivt arbete med språkliga gränsfall

Många har frågat sig vilka de konkreta språkliga följderna av EU-parlamentets beslut kommer att bli om det utmynnar i skarp lagstiftning. Oktavia Rosensporre vid EU-parlamentets kontor i Stockholm förklarar för TJ:

– Farhågorna att det skulle leda till en omfattande omläggning av språket skulle jag kalla klart överdrivna. Det är bara i diverse gränsfall som det kan bli problematiskt.

Kan du utveckla?

– Ett begrepp som ”tandkött”, som det skämtats om på nätet, påverkas naturligtvis inte alls. Tandköttet består ju faktiskt av animalier, det vill säga vårt eget munkött, säger Oktavia Rosensporre, och fortsätter:

– Sedan finns det så klart andra ord som är mer svårbedömda. Ölmärket Bitburger kan förstås fortsätta ha ”burger” i namnet om de vill, men då måste de se till att blanda in någon form av köttsaft i sin brygd. Samma sak med det folkliga ”bajskorv”. Om det handlar om en köttätares avföring och har en halt nedbrutet kött på minst 23 procent är det inga problem alls med det ordet.

Hur blir det med vegetarianers bajs?

– Är man vegetarian, eller om man till exempel ätit animaliefria produkter som marmeladfralla eller rårakor under den period som föregått tarmtömningen kan man naturligtvis inte benämna sin avföring som bajskorv. Termen vi kommer att föreslå som språkligt huvudalternativ är fekaliespiral.

Hur blir det med ”fruktkött”?

– Det kommer att behöva byta namn till fruktmassa eller pulpa, precis som det geologiska fenomenet ”korvsjö” kommer att behöva kallas vattuböj.

Mammakorv – missvisande eller ej?

Oktavia Rosensporre sträcker sig över skrivbordet och tar en sipp ur en hög mugg prydd med den blåvitgula EU-parlamentslogotypen.

– Smoothie gjord på köttspad, konstaterar hon kort, innan hon harklar sig och fortsätter:

– Det vi brottas mest med för tillfället är faktiskt begreppet ”mammakorv”, populärordet för den cylinderformade dunjacka som företrädesvis bärs av kvinnor i fertil ålder. Semantiskt sett är det ju faktiskt en korv, eftersom den består av ett skal med en animalisk varelse, själva mamman, inuti. Samtidigt föreligger en risk att det blir missvisande om termen behålls. För tillfället lutar vi åt livspusselkokong.

Oktavia Rosensporre slår ihop sin laptop och sträcker fram handen till farväl. Hon har bråttom till sitt nästa åtagande.

– Det har kommit in ett medborgarinitiativ till parlamentet som vi ombetts att kommentera. Det är ett förslag om att förbjuda att oformliga partiskal stoppade med brun sörja marknadsförs som ”liberalism” eller ”kristdemokrati”.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
oa Zander i aktion vid torsdagens pressvisning av den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM [Event Horizon Malmö] som det går att åka skateboard på i Malmö Konsthall. Koo Jeong A har enligt ett pressmeddelande ’arbetat utifrån konsthallens karakteristiska utställningsrum med sin stjärnformade skulptur som kilas fast mellan byggnadens bärande pelarfunktioner’. Malmö Konsthall utgår från sin vision att använda ’rummet och arkitekturen som en spelplan för konstnärliga experiment’ och därför skall verket också ses som en ’inbjudan till Malmös unika skatecommunity’ enligt samma pressmeddelande.
Moa Zander i Malmö skejtar i den koreanska konstnären Koo Jeong A:s skulptur EHM (Event Horizon Malmö) i Malmö Konsthall.  Foto: Johan Nilsson/TT

DIY och föreningsliv skapade skejtstaden Malmö

En korsning mellan Do it yourself-kultur och föreningsliv, så kanske man kan beskriva framgångsreceptet som gjort Malmö till en framträdande skejtstad. Arbetaren möter skejtare och kommunsamordnaren som såg till att en soptunna från Philadelphia fick nytt liv här.

Från inomhusparken hörs ljudet av hjul mot ramp. Vi befinner oss på Bryggeriet, en inomhuspark som grundades 1998 i Pripps gamla lokaler i Malmö. Här finns även ett skejtgymnasium, vilket var anledningen till att Moa Zander flyttade till staden.

– Det är verkligen den bästa staden för skejt i Sverige. Dels att den här skolan finns men också att det är mycket som händer, det finns platser byggda för att man ska kunna skejta. Det är supernice.

I dag skejtar hon i filmer för skoföretaget Vans vid sidan av att hon jobbar på Bryggeriets skejtpark.

– Det är perfekt att jobba här, jag kan skejta mycket och det är kul att träffa andra som gör det. 

Gustav Svanborg Edén, skejtsamordnare i Malmö stad. Foto: Tuija Roberntz

På Fastighets- och gatukontoret i Malmö stad jobbar Gustav Svanborg Edén som skejtsamordnare. Han är själv skejtare och säger att man på skejtboarden blir medveten om hur pass kodad stadsmiljön är.

– Trottoarer är för att gå på, rabatter är för att titta på, man ska inte klättra i träden. Bilar här, cyklar där. Det är för att skapa ordning, men det gör också att man designar bort friheten att tolka miljön – ett beteende som egentligen finns i våra kroppar evolutionärt; att utforska en miljö tillsammans och ta sig fram i grupp, säger Gustav Svanborg Edén och förklarar att med hjul under fötterna märker skejtare att det finns en värld av meningsfullhet om man vågar tolka om omgivningen.

– Som streetskejtare såg jag att skejtboard kan tillföra de här värdena om man introducerar dem på rätt sätt i stadsmiljön.

Arkitektur mot eller med skejtarna

Vi går till Konsthallstorget i Malmö och Gustav Svanborg Edén visar en plats där skejt ska få utrymme att samexistera med andra aktiviteter. Han beskriver att han först blev besviken när han upptäckte att man satt så kallade skejtstoppare som gör att man inte kan skejta på stenbänkarna på torget. 

– Detta är defensiv arkitektur. Det är som att ta en fin bänk och sätta häftstift i den, säger han. 

Senare nåddes en kompromiss där ytterligare bänkar ställdes ut i en annan del av torget, där det var längre till promenadstråket och cykelbanan. På stenbänkens kant ser man spår av skejtboardar som skavt.

– De har blivit skejtade på i tolv år dagligen och är i princip intakta.

Gustav Svanborg Edén i Love Malmö, där en granitplatta höjts upp för att kunna skejtas på. Foto: Tuija Roberntz

Grunden till Malmö som skejtstad lades under 1990-talet. Då fanns det inte särskilt många platser att skejta på och skejtare samlades ofta i garaget under köpcentret Triangeln. Men några personer som arbetade med ungdomar såg till att lära skejtarna om föreningsliv.

– Skejtarna kunde skejtkulturen, men nu fick de också lära sig hur man sökte pengar, hur man gör projekt och startar en förening. I Lundskolan, som lagt ner, byggde man en ramp, fick fler medlemmar och lobbade för att få en skejtpark.

Sedan dess har mycket hänt: Stapelbäddsparken byggdes och invigdes 2005. En industri för skejtparksbyggen har etablerats och stora tävlingar och världsmästerskap i skejtboard har arrangerats i staden.

”Världens kanske mest skejtvänliga stad”

Det är inte alla som har uppskattat Malmös satsningar på skejt. I en debattartikel i Sydsvenskan skrev Lidingös kommunordförande Daniel Källenfors att ”en kommunal skejtsamordnare känns som ett hån”, med hänvisning till att Malmö får pengar från det kommunala utjämningssystemet som fördelar pengar från rikare till fattigare kommuner.

Men forskaren Karin Book, vid institutionen för idrottsvetenskap på Malmö universitet, menar att andra kommuner och idrotter kan lära sig mycket av skejtstaden Malmö. Inom idrottsrörelsen ser man ett minskat och mer segregerat idrottande och kommuner ser hur stora grupper i befolkningen rör sig allt mindre, skriver Karin Book i en artikel på idrottsforskning.se. Samtidigt påpekar hon att många kommuner behöver platser för fysisk aktivitet, men också brottas med begränsade budgetar och brist på byggbar mark. För att hantera dessa utmaningar kan det behövas samverkan över organisations- och sektorsgränser, och här ser hon att Malmö som skejtstad kan fungera som ett lärorikt exempel. 

Hon lyfter särskilt fram hur det i Malmö finns en infrastruktur med flera olika skejtboardvänliga platser, men likväl en positiv inställning till skejtboardåkning i det offentliga rummet. Det är också vanligt att skejtboardålare skapar egna ”skejt spots” och på det sättet tar offentlig mark i anspråk. 

Detta, skriver Karin Book, är inte tillåtet, men något som man accepterar i Malmö och när skejtare delar filmer från platserna stärker detta Malmös varumärke som ”världens kanske mest skejtvänliga stad”.

Love Malmö

Innan Moa Zander flyttade till Malmö såg hon videor från skejtare som skapade sina egna platser.

– Jag såg videor från Polar skate (klädmärke, reds. anm.) och Pontus Alv. Det är grymma videor som man kan kolla på hur många gånger som helst, där de byggde egna spots vid tågspåren.

Bara några hundra meter från Konsthallstorget ligger en annan central skejtplats, Love Malmö. Hit har granitplattor, en lyktstolpe och en papperskorg importerats från Philadelphia i USA.

Skejtaren Moa Zander. Foto: Tuija Roberntz

När det legendariska skejttorget Love park i Philadelphia skulle rivas fick Gustav Svanborg Edén idén att ta en bit av torget till Malmö.

– Jag hade kontakt med skejtare där som själva hade betalat för att rädda material och hyrt gaffeltruckar, så att det fanns ett lager med material. Jag åkte dit och så kom vi överens om hur mycket material jag skulle ta och så tog vi hit det. 

För några dagar sedan när Gustav Svanborg Edén var vid Love Malmö berättar han att det var fem personer som skejtade där, samtliga hade flyttat till Malmö för att skejta.

– Det var två argentinare, en kanadensare, en amerikanare och en kille från Nya Zeeland.

En ojämställd sport?

Karin Book lyfter fram att det går att kritisera att så pass mycket offentliga medel läggs på en aktivitet som främst praktiseras av unga vita män. Samtidigt pekar hon på att kommunen försöker främja en mångfald av aktiviteter i det offentliga rummet. Hur skejtboardåkning vuxit från gräsrötter och uppåt anser hon också kan vara en inspirationskälla för andra idrotter, aktiviteter och lösningar i stadsrummet.

Skejtaren Andrea Andersson Antunes. Foto: Tuija Roberntz

I Bryggeriets kafé berättar Andrea Andersson Antunes om hur hon engagerat sig för att få fler tjejer att skejta. Hon flyttade till Malmö för 20 år sedan och precis som för Moa Zander var det skejt som lockade. Vid sidan av studier började hon arbeta extra på Bryggeriet, och snart tog arbetet över. När Andrea Andersson Antunes började på Bryggeriet var hon med och återstartade tjejskejt. I dag finns det varje måndag en speciell skejttid bara för tjejer och transpersoner.

– Från början var det ett stort driv för mig att få in fler tjejer, i dag rullar det på ganska bra av sig själv. Men det finns alltid mer att göra.

Andrea Andersson Antunes ser att det är fler yngre tjejer som skejtar. Själv började hon när hon var 18 år, och upplever att det tidigare var vanligt att tjejer började skejta senare.

– Vi har jobbat mycket för att tjejer ska bli synliga i skejtboardvärlden. Om vi har tävlingar ser vi till att det kommer tjejer som kan vara med och visa att tjejer också kan tävla, vi ser till att ha med tjejer på affischer. Jag tycker att det har gett resultat. Det är också vanligt att föräldrar tar med sina döttrar på nybörjarskejt. Det är fler som provar tidigare och fastnar för det.

När DIY-kultur görs kommunalt

Men vad händer med DIY-kulturen när kommunen blir en central aktör? Moa Zander upplever att folk blir lite bortskämda av att det finns så mycket i Malmö.

– Det är bortskämt bra. Det hade varit kul att bygga en spot, men så är man lite lat, säger hon, men påpekar också att det blivit allt fler som skejtar.

– Det är kul att fler vill skejta och känner sig välkomna, säger hon, samtidigt som Changes med 2pac spelas hög volym i Bryggeriets café. 

Både Karin Book och Gustav Svanborg Edén lyfter fram risken att avståndet till gräsrötterna kan bli större med mer professionaliserade satsningar. 

– Skejtparker kan ibland också vara en del av att döda en skejtscen. Början till slutet, i stället för början till början. Den fysiska infrastrukturen kan ersätta den relationella. Du har ungdomar i en stad som drömmer om en skejtpark och tror att det ska lösa deras längtan.

Men det är längtan som är grejen?

– Exakt! För de organiserar sig, lär sig hur man gör en förening, organiserar hela sitt community, bygger massa nya relationer, de blir bra medborgare och lär sig samarbeta med kommunen, som får en ny motpart i föreningen, säger Gustav Svanborg Edén. 

Skejtboardåkaren Oskar Rozenberg Hallberg skejtar i Stapelbäddsparken i Malmö. Foto: Andreas Hillergren/ TT

När Stapelbäddsparken byggdes, berättar han att skejtarna var noggranna med att de inte ville få parken byggd åt sig, utan de ville vara med och lära sig.

– Om man får någonting till sig så är man ju konsument. Men om man bygger det själv så bygger man också delaktighet. Man bygger ägandeskap, man bygger community.

Delaktigheten har man från kommunens sida försökt stärka de senaste två åren då man har börjat arbeta mer med ”call outs” där skejtare får vara med och föreslå projekt under förutsättning att de är med och driver igenom det. 

– Vi arbetar mer med att leveransen av evenemangen ska vara delaktighet och kunskapshöjande, utveckling för scenen och ägandeskap, lika mycket som själva evenemanget. Vi kan ha en liten grupp som producerar evenemang åt andra, men då placerar vi skejtarna i rollen som konsumenter. Men vi vill inte att skejtarna ska vara som kunder på en buffé – vi vill bjuda in dem i köket. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Pelle Sunvisson, Andra Vågen ny bok
Andra vågen är Pelle Sunvissons tredje bok på Verbal förlag. Foto: Patrick Pleul/TT och Verbal Förlag

Andra vågen – utdrag ur Pelle Sunvissons nya roman

Pelle Sunvisson har tidigare skrivit böckerna Svarta bär och Svenska palmen. Nu är den fackliga organisatören aktuell med Andra vågen, en roman om arbete och organisering. Arbetaren publicerar här ett utdrag.

I receptionen fanns inga sittplatser, inga väggfasta bänkar, inga stolar. När en ny förare anlände hade de honom att vänta åtminstone ett par, tre timmar. Där stod han med mössan i hand, gick ut och rökte upp sina sista cigaretter, kände blåsan spränga. Först när han var riktigt mör av resa, väntan och osäkerhet, när han var mogen för dem att plocka, kom någon av tjejerna ner med ett avtal. Hon förklarade att det var bråttom, att de var underbemannade, att det skett en olycka, att läget av någon annan påhittad anledning var mycket ansträngt och tiden knapp, men att hon skulle se till att han fick någonstans att sova om han bara skrev på utan dröjsmål. Avtalet hann han inte läsa och så inleddes arbetet på ett avtal som bara ena parten sett.

Ravshan anmälde nu sin ankomst och sina två ärenden, det som de gett honom, att besiktiga bilen, och hans eget, att prata med löneavdelningen. Den unga receptionisten skrev in honom utan att höja blicken. Med en gest visade hon sen mot det kala väntrummet. Först när Ravshan vände sig om för att ta plats längs väggen såg han att han inte var ensam. Som upphängd i ett hörn stod en rödlätt förare över en bag med bågnande blixtlås. I den våta pannan syntes ännu märket av en keps.

– Har du väntat länge?

– Sen tio.

– Georgien?

– Georgien.

Mer behövde Ravshan inte få bekräftat för att tycka sig veta allt och han tappade därför intresset. Han tog fram telefonen. Det var sju timmar kvar på timern, men han skulle knappast nå upp till färdskrivarens maxgräns på femton timmar arbete per dag. Större var i så fall sannolikheten att han genom utdragen väntan skulle få ihop fyrtiofem timmar av stillastående och därmed kunde jobba tolv av de tretton följande dygnen.

I åkeriets WhatsApp-grupp fanns tre nya meddelanden: en varning för poliskontroller på A1:an, en varning för mycket kraftiga vindar i norra Italien och en påminnelse om att använda farthållaren för att spara på diesel och tjäna in ytterligare bonus. Ravshan ville skriva att åkeriet kunde stoppa upp sitt bonusprogram någonstans, men visste att det var lönlöst. Gruppen var stenhårt modererad. Hans meddelande skulle vara raderat inom minuten och försökte han lägga upp det igen skulle han omedelbart förlora rätten att kommentera. Under de närmaste veckorna skulle han dessutom straffas med sämre körningar och än större avdrag.

– Är de schyst?

Den rödlätte bröt kraftigt och gjorde så enkla grammatiska fel att till och med Ravshan, som främst plockat upp sin ryska på tillfälliga arbetsplatser i Moskvas utkanter, kunde förklara dem. Ravshan visste nu hur det skulle bli. Utan tvekan skulle den andres dåliga ryska hållas mot honom, tas som intäkt för vartenda misstag och varenda felbedömning de själva gjort, kosta honom minst halva lönen. Och Ravshan ville säga det, men visste att det inte var någon idé, absolut inte i receptionen, men kanske inte heller utanför. Han hade ju själv varnats, men tyckt att olycksfåglarnas varningar vägt så lätt mot löftena.

– Sådär, svarade han och vickade med handen för att ändå visa något av problemen.

– Men lönen kommer vid tid?

Georgiern fiskade efter ett svar som inte fanns. Han önskade ett ja, krävde det i själva verket, och fick han det inte från Ravshan skulle han fråga vidare tills han fick det. Han hade redan satsat allt på det här, berättat hemma och för alla han kände om de stora pengar som väntade honom och precis som Ravshan gjort planer för det liv han skulle leva sen, när pengarna väl började rulla in.

Ravshan kunde se det framför sig och hummade, lät den andre tolka det som han ville, tyckte att om de nu redan lurat någon att hoppa från tionde våningen var det inte hans sak att sticka ut huvudet på femte och för den fallande berätta att asfalten är hård.

De stod ytterligare en timme och så ytterligare en. Återigen upplevde Ravshan hur riggat spelet var. I tiden hade kontoret en övermäktig allierad. Mot den stod sig förarnas rättmätiga ilska gång på gång slätt. Och Ravshan kände det hända. Under två dygn, ända sen de kallat tillbaka honom till basen, hade han eldat på sin vrede, med allt större intensitet gått igenom det han skulle säga dem. Men likt sanden i timglaset rann ilskan nu ur honom. Eller kanske var det fel liknelse. Han kände den ju fortfarande, ilskan hade inte försvunnit, han hade inte förlåtit och inte glömt. Hans brand hade blivit snabbt falnande glöd. Det var mer så det var. Några gånger till skulle den kunna blossa upp innan den stelnade till bitterhet och blev ännu en sten på hans redan så tyngda humör, eller reducerades till aska och sot, till avlagringar i hans sinne vilka ytterligare skulle förmörka hans själsliga november. För varje resultatlös minut han tillbringade i receptionen, skulle han bli mer av den han så desperat kämpade för att inte vara.

Han överdrev kanske, hade helt nyligen kommit att inse att det också var sån han var, känslig för påfrestningar och därför under stress fruktande katastrofen i varje enskilt beslut. Men i den andres närvaro tyckte han sig se sina farhågor bekräftade. Den som inte hade kraft nog att säga ifrån från början kunde sen omöjligen uppbåda den styrka som krävdes för att göra det när insatserna vuxit sig mångdubbelt högre. Ravshan tyckte sig se hur de båda befann sig på samma bana, vilken trots sina hack, vredesutbrott lika korta som meningslösa, och ännu mer meningslösa perioder av förnöjsamhet med det de ändå fick, oavlåtligen ledde till samma slutdestination, till den stenhårda asfalten. Ravshan hade länge känt sig trasig och trött, men ännu fanns det alltså fallhöjd till botten, kanske var det i själva verket han som nu passerade femte våningen.

Eftersom ingen kommit och hämtat den gick han ut till bilen. Georgiern kom ut strax efter, stod och tittade mot förarhytten som ville han bjuda in sig. Ravshan fällde stolen bakåt tills georgiern inte längre syntes. Han slöt ögonen och lät tröttheten komma över honom. Natten hade varit särskilt sömnlös. Han hade kommit in sent och fått nöja sig med den plats som funnits. Stående längs rastplatsens refug och bara en meter från vägen hade han med långsidan fångat upp all den luft som de förbipasserande lastbilarna satt i rörelse. I hytten hade resultatet varit skeppslikt med långa, gungande dyningar, kraftiga krängningar och ljud som av brytande vågor. En tung last hade kunnat dämpa effekten, men eftersom han kallats till basen, hade han gått tom.

En stund, tio minuter, en kvart kanske, halvlåg han så utan att somna. Ett lätt illamående hade följt honom hela dagen och tilltog nu i styrka. När det inte räckte med att öppna ögonen för att få gungandet att upphöra satte han sig upp igen och öppnade dörren på glänt. Han behövde äta något, helst något fett och mättande. Det var något han hade lärt sig på vägarna. Om illamåendet hade med åkandet att göra var det inget som hjälpte bättre än fett: jordnötter, några stekta ägg, en tallrik plov. Man fick ibland tvinga i sig det, men det fanns inget annat som fungerade så bra. I det lilla kylskåpet mellan sätena rotade han rätt på ett sexpack ägg och en påbörjad salami.

Under morgonen hade det blåst upp och på himlen hängde nu bara enstaka molntrasor kvar. Inom ett par timmar skulle det bli mörkt och temperaturen falla till frost. Ändå ställde Ravshan inte ned sitt kök på passagerarsidan där bilen läade. Han ville att de skulle se honom från bakom sina spegelfönster, se att han sket i deras förbud, mot matlagning på gårdsplanen och mot allt annat, se att de var på väg att pressa honom mot den gräns där han slutligen skulle skita i allt. Han ville tvinga ut dem så att han kunde säga dem allt det han i dagar och nätter ältat i hytten. Kanske var det vinden som blåste liv i den falnade elden.

Han tände köket och sen en cigarett direkt mot lågorna. När oljan blivit varm knäckte han tre ägg och föste dem åt sidan med stekspaden. Vitan slutade rinna och han skar ned tunna skivor korv på den tomma ytan. Trots att han öppnat ventilen till max fräste det inte som det skulle. Vinden tryckte de blå flammorna åt ena hållet och lutningen drog oljan åt andra. Som inlagda i matolja låg korvskivorna och skvalpade.

– Är inte du muslim?

Ravshan såg upp och där stod georgiern och pekade på korven. Ravshan drog ett bloss utan att svara och höll sen upp förpackningen med den gröna märkningen som visade att korven var halal.

– I Europa har de gris i allt.

Ravshan förstod inte vart han ville komma och fortsatte därför tiga. Han skrapade över de brända äggen och de knappt varma korvskivorna på en tallrik och drog fram en halv formfranska. Åsynen av maten förstärkte illamåendet och eftersom han ändå inte skulle kunna äta med den andre hängande över axeln lade han en bit ägg och ett par korvskivor på en brödskiva och höll fram den. Georgiern tog emot den med ett uttryck som avslöjade att han tackat nej, hade han varit mindre hungrig.

Ravshan gjorde en likadan smörgås åt sig själv, tog en tugga och pressade ner den. Ur förvaringsutrymmet fick han fram tekitteln och slog i vatten nog för två. För att spara på gasen ställde han sig strax intill brännaren och med benen tätt ihop. Lågorna rätade på sig något, men slickade med gula tungor fortfarande kittelns kant på läsidan.

– De kommer försöka lura dig. Bara så du vet.

Ravshan tyckte nu det var lika bra att han sa det. Det kostade honom inget och kunde kanske ändå göra skillnad. 

– Jag vet.

 Georgiern svarade med en självklarhet som irriterade Ravshan.

– Vad är det du tror att du vet?

– Att de ska inte betala lön.

Ravshan hade inga fler frågor. Han tyckte att han ändå försökt. Tigande tuggade han i sig smörgåsen. När vattnet kokat upp skulle han ta sitt te och gå tillbaka in i hytten och dra för gardinerna. Han hade kvar lösenordet till kontorets wifi och hade så för en gångs skull obegränsad surf. Det skulle han utnyttja för att ladda ned filmer och serier att fördriva de ensamma kvällarna med. Han skulle kolla på YouTube och låta det ena klippet följa nästa utan att själv behöva välja. Fick bilen stå kvar till sent, tills kvällen övergick till natt här och det redan var efter midnatt där, skulle de, han och Shakhzoda, ha ett av sina ömma samtal, det var så de kallade dem, och under en kvart av viskande flämtningar tala varandra till orgasm.

– Men jag vet hur jag ska göra, sa georgiern som om han stått och tuggat på just de orden.

Ravshan lade en tepåse i sin kopp och en i det plastglas som fick bli den andres. Kylan hade krupit sig långt upp längs benen och utgjorde ytterligare ett starkt skäl att söka sig in i hyttens värme.

– En? Två?

Han måttade med skeden i sockret. Den andre höll upp två fingrar och inledde sen den historia med vilken han tydligen ville tacka för maten. På grund av språkförbistringen blev det snarare en stolpig redogörelse än den sorts lidelsefulla berättande som annars kunde uppstå när förare samlades runt ett kök. Ravshan hade hört olika varianter av historien tidigare. I georgierns version utspelade den sig på den schweiziska gränsen och med honom själv i huvudrollen.

En halvtimme innan gränsen stängde framförde han ett ultimatum till sitt dåvarande åkeri. Antingen betalade de omgående ut hans lön eller så lämnade han bilen där vid gränsen och så fick de fixa fram någon annan förare som kunde köra bort den. Hotet bestod i de schweiziska myndigheternas stränghet. För varje dygn bilen blev stående skulle böterna växa med ett par tusen euro. I slutänden betalade åkeriet ut hela den innestående lönen och under resten av anställningen kom varenda cent i tid.

– Man måste bita ifrån, avslutade han berättelsen.

Ravshan trodde inte på den i någon större utsträckning. Folk var alltid hjältar i sina egna historier, listigare och modigare än alla andra. Och även om det faktiskt var sant, kunde Ravshan inte se att exemplet hade någon bäring här. Det marinblå åkeriet hade femtonhundra förare. Bara genom de fejkade bonusprogrammen tjänade ägarna hundratusentals euro per år. Alla avdrag och upplägg sammantagna rörde det sig om många miljoner som de tog från förarna och stoppade i egen ficka. För att få stopp på det räckte det inte med hot om några tusen euro i böter. Och skulle de mot förmodan ge vika för den sortens utpressning, skulle de garanterat inte göra det inför någon som de sen trodde skulle pladdra om det vitt och brett.

– Ja, man måste kanske det, sa han ändå.

Tekitteln visslade och Ravshan hällde det ångande vattnet i kopparna. Med ett ”lycka till” lämnade han över det heta glaset och gick in till sig.

Pelle Sunvisson, Andra Vågen, Verbal förlag

Strejk och hissolycka i roman om organisering

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 days sedan
Montage: Silas Aliki inklippt fram ett foto av Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Simona Mohamsson
Silas Aliki är advokat och skribent i Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Därför drömmer Tidöregeringen om 40 000 fångar

”Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft”, skriver Silas Aliki med anledning av regeringens föreslagna straffreform.

Vad drömmer Tidöregeringen om?

Bland annat att många fler av oss ska sitta inlåsta.

I juni 2025 släpptes den statliga utredningen SOU 2025:66, med titeln ”En straffreform”. Utredningen är ett mycket omfattande lagstiftningspaket som både skärper ett 50-tal straffskalor och gör om hela påföljdssystemet i grunden. Syftet är att fler ska dömas till fängelse och att de ska sitta inlåsta under längre tid. Det är, enligt justitieminister Gunnar Strömmer, något ”viktigt, önskvärt och nödvändigt”.

För vissa brott som begåtts inom ”kriminella nätverk” ska det utdömas dubbla straff. Förslagets utformning innebär att exempelvis klimataktivister, som i flera fall dömts för det grova brottet sabotage, hade kunnat få dubblerade straff om lagstiftningen varit i kraft då. 

Över 400 procent fler i fängelse

Utredningen bedömer att om alla förslag blir av kommer 16 000 nya fängelseår dömas ut, vilket beräknas kosta minst 16 miljarder. Den svenska fångpopulationen kommer att öka från dagens 7 000 personer till 40 000 personer år 2034. Sverige får då flest frihetsberövade per capita i hela EU. 

Vad är motivet för justitieministerns längtan efter fler fängslade?

Pengar, bland annat. 

Kriminalvårdens fastighetsdirektör Malin Lövström konstaterade i en debattartikel förra året att det statliga bolaget Specialfastigheter fram tills nu har ”klarat efterfrågan” på anstalter, men att reformerna som föreslås kräver att fler privata aktörer börjar bygga fängelser. Johannes Nyberg, vd för ett företag som bygger nya kriminalvårdsfastigheter, ser det som en trygg investering, men det finns förstås en politisk risk – ”det kan komma en regering som längre fram vill återinföra straffrabatter, ungdomsrabatter och lägre straffskala och då minskar behovet”.

Så byggs ett system där privata bolag inte bara kan göra vinst på fångar, utan där politik som fokuserar på kortare straff och rehabilitering innebär minskade vinster för fastighetsbolagen man tecknat avtal med. 

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

Fångar som billig arbetskraft

Utöver hägrande vinster för fastighetsbolagen finns också andra potentiella resurser att utvinna ur 40 000 inlåsta: arbetskraft. Redan i dag förekommer arbete (för 17 kronor per timme) på många av landets anstalter. En sådan guldgruva av billiga arbetare, som dessutom kommer att ha svårt att organisera sig, lär inte lämnas orörd. 

Bli inte förvånad om du snart hör partiföreträdare från hela den politiska skalan argumentera för att det i alla fall är bättre med privata svenska lösningar än att hyra fängelser utomlands. Att Kriminalvården har meddelat att man inte har möjlighet att bygga ut i den takt som reformerna kräver, och att det riskerar att leda till att man bryter mot mänskliga rättigheter när fångar trängs ihop på liten yta och vård och utbildning för rehabilitering blir lidande, har hittills inte stoppat regeringen.

För att mota en sådan politik i grind krävs att vi börjar prata om våra egna drömmar. Hur kan en värld utan murar, stängsel och inlåsta medmänniskor se ut? I en så repressiv tid som vår kommer den som vill avskaffa fängelser, förvar och arrester betraktas som i bästa fall naiv, i värsta fall som någon som önskar att fler människor ska utsättas för brott. Frågorna måste ändå lyftas. 40 000 inlåsta i ett så litet land som Sverige kommer att riva upp djupa sår i minst lika många familjer. Än finns tid att tänka om.

Silas Aliki om den nya svenska lagen

Silas Aliki:
Det svenska undantagstillståndet – mot ”totalitärt maktövertagande”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
En sjöman drunknade utanför Skelleftehamn
Trots en omfattande sökinsats i vattnet utanför Skelleftehamn gick mannens liv inte att rädda. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Trots stort sökpådrag i Skellefteå – sjöman hittad död

Den sjöman som under tisdagen föll över bord från ett fartyg strax utanför Skelleftehamn har nu hittats död. Det bekräftar polisen i ett pressmeddelande. Därmed blev mannen den fyrtiofjärde att dö på jobbet bara i år.

Som Arbetaren rapporterade igår pågick en stor sökinsats i vattnet utanför Skelleftehamn sedan en man från ett utomeuropeiskt land fallit över bord från ett handelsfartyg. Trots att både sjöräddningen och polisen kallades till platsen gick han inte att hitta.

Strax efter lunch på onsdagen meddelade polisen att de hittat mannen död i vattnet och händelsen utreds nu av åklagaren vid riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.

Hittills i år har minst 44 personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Civilkuragpriset 2025 tilldelas barnsjuksköterskan Malin Dalkvist från Eskilstuna

Malin Dalkvists kamp för patientsäkerhet och arbetsmiljö prisas av facket

Publicerad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Leonie Benesch som sjuksköterskan Floria i Kvällspass. Foto: Folkets bio

Kvällspass – hårt spända nerver i politisk actionfilm

En tempofylld film om en sjuksköterska under ett kvällspass på kirurgen och ett starkt inlägg i vårddebatten om behovet av mer resurser till hälso- och sjukvården. Bioaktuella Kvällspass erbjuder både och. Arbetaren har pratat med regissören och manusförfattaren Petra Volpe.

Från det ögonblick då sjuksköterskan Floria Lind drar på sig de nyinköpta gymnastikskorna i kirurgens omklädningsrum inför kvällens arbetspass tills hon tar fram sin medhavda smörgås i ryggsäcken i hissen efter avslutat pass är hon i ständig rörelse.

Den atletiska och erfarna sjuksköterskan, spelad av tyska stjärnskådespelerskan Leonie Benesch, känd från bland annat filmen Lärarrummet, som Oscarsnominerades för bästa internationella långfilm vid Oscarsgalan 2024, rör sig med en fysisk lätthet som får insatsen att liknas vid en idrottslig prestation.

– Det är en actionfilm, säger den schweiziska regissören Petra Volpe från sitt hem i New York, och skrattar, när vi ses i ett videosamtal.

Regissören och manusförfattaren Petra Volpe. Foto: Nadja Klier

För tempot är högt. Floria är i ständig rörelse, som i en mycket välregisserad koreografi rör hon sig i sjukhuskorridoren mellan patientrummen och till och från medicinförrådet. Men inte bara, hon gör något hela tiden också. Händerna rör sig snabbt och vant. Det är en fysisk upplevelse att se filmen och det märks att Leonie Benesch och regissören Petra Volpe har gjort grundlig research inför rollen.

Realistisk skildring

Lika mycket som en actionfilm är resultatet en mycket realistisk skildring av sjuksköterskeprofessionen. Med en verklig hjälte, som Petra Volpe uttrycker det. Filmens tyska originalltitel är just Heldin, Hjältinna.

– Både jag och Leonie Benesch gick bredvid sjuksköterskor på sjukhus och jag gjorde dessutom många intervjuer med olika sjuksköterskor inför att jag skrev manus. Bennesch iakttog noga alla rörelser och inte minst hur sjuksköterskorna pratade med och betedde sig mot patienter, kollegor, anhöriga. Sedan har vi också haft en kvinna med över 25 år i yrket som har hjälpt oss med detaljer för att göra det så realistiskt som möjligt, berättar hon.

Det är kirurgisk precision i innehållet, både handlandet, empatin i de korta dialogerna i mötet med anhöriga och kollegor, men framför allt i relation till patienterna. 

– Jag ville göra en film som fokuserade på professionen, det vill säga sjuksköterskeyrket, som sällan har stått i fokus i film och media. 

Men det var inte lätt att hitta den perfekta skådespelerskan, berättar Petra Volpe: 

– Jag letade länge innan jag vågade fråga Leonie, eftersom hon precis hade spelat en lärare, men hon var den atletiska person jag letade efter. Jag tror också att det var lockande för Leonie att rollen var rörelse- och handlingsdriven, snarare än av psykologisk karaktär.

Villkoren saboterar för arbetet

Kvällspass skildrar en sjuksköterska som gillar sitt arbete och inte har någon egen agenda, inga psykiska, känslomässiga eller etiska problem. Hon vill bara göra sitt jobb. 

– Floria är motiverad, ung och stark. Trots det klarar hon inte kvällspasset.

Detta betraktar regissören och manusförfattaren Volpe som är ett av de stora problem vi har inom vårdyrket. Människor som älskar sina jobb, men omständigheterna – tidsbristen, personalbristen och de höga krav som ställs under varje arbetspass – gör att det inte är möjligt för dem att genomföra jobbet på ett bra sätt. 

En hårt pressad sjuksköterska (Leonie Benesch) i Kvällspass. Foto: Folkets bio

– Mitt mål var att de som ser filmen verkligen ska känna vad det innebär när tiden med patienterna inte finns där, när kollegor är sjuka och inte ersätts. 

Volpe säger att hon aldrig tidigare har fått så många reaktioner på en film. Alla sjuksköterskor som har skrivit säger att de känner igen sig.

Arbetssituationen som skildras är den som resulterar i att många sjuksköterskor lämnar yrket i förtid. Det är ett problem i Schweiz, i Tyskland liksom i många andra länder. Statistik i slutet av filmen visar att det är ett globalt problem och att bristen på sjuksköterskor kommer att vara ännu större i framtiden. Det kostar liv och innebär en global kris. Enligt Petra Volpe har vi en väldigt förvrängd bild av sjuksköterskor i samhället.

Hot och våld på jobbet vardag för många kvinnor – ”han tog strypgrepp på mig”

– Jag tror inte människor har riktigt koll på hur komplext det är och vilket stort ansvar sjuksköterskor har, säger hon.

Undervärderat som ”ett kvinnojobb”

För det första tar vi dem för givna, menar hon, ”som att det är helt normalt att de offrar sina liv för oss, som under covid”. För det andra skildras de i stort sett alltid som assistenter till läkare, när det i själva verket är de som är huvudpersoner på sjukhusavdelningarna, menar Volpe.

– Det är de som känner till patienterna bäst eftersom det är de som vakar över dem, medan läkarna träffar patienterna lite kort varje dag. Det är sjuksköterskornas uppgift att se och känna vad som händer med patienterna.

Som feminist har Petra Volpe alltid varit intresserad av sociala och politiska teman. Hon menar att synen på sjuksköterskor är symptomatisk, eftersom det betraktas som ett kvinnojobb. 

Enligt Världshälsoorganisationen är 90 procent av alla sjuksköterskor kvinnor. Så det är, enligt Petra Volpe, ingen slump att det därför är ett undervärderat, underskattat arbete som inte får den respekt det borde.

Strax efter klockan 11 på tisdagen lämnade de första strejkande sjuksköterskorna arbetet på Södersjukhuset i Stockholm.

Applåder och hurrarop när sjuksköterskorna gick ut i strejk

– Det finns en tydlig sexistisk aspekt av underlåtenheten när det kommer till sjuksköterskornas arbetssituation. För mig är det här en politisk film, säger hon.

Även om idén till filmen egentligen tog avstamp i det privata.

– Jag levde tillsammans med en sjuksköterska under många år, och tog dagligen del av hennes berättelser från arbetet. Mitt manusskrivande hemma vid datorn framstod så banalt i jämförelse med hennes arbete med existentiella frågor, frågor om liv och död och att vara sårbar – ja mänskliga ämnen.

Petra Volpe. Foto: Salvatore Vinci

Petra Volpe berättar att hon sedan dess har letat efter en form för att berätta om sjuksköterskan. Och när hon läste den tyska sjuksköterskan Madeline Calvelages bok Vår profession är inte problemet, det är omständigheterna, i vilken författaren beskriver ett skift för en annan sjuksköterska, kände hon att det var filmen – en kvinna, ett skift.

– Jag ville göra en fysisk upplevelse för tittarna. Det är abstrakt när du läser en nyhet om underbemanning i tidningen, men vad innebär det i verkligheten för patienterna på sjukhus, för sjuksköterskorna? Biofilm är ett bra sätt att berätta på eftersom det kan få dig att känna saker på ett annat sätt än siffror i tidningen.

Under covid klappade folk i händerna och var högst medvetna om hur viktiga sjuksköterskorna är, snabbt gick alla vidare och ämnet föll ifrån den politiska agendan för politikerna.

– Hälso- och sjukvård ligger alltid långt ner för politikerna, det finns alltid något viktigare. Men det är också typiskt att det är just den här typen av frågor som rör kvinnor och deras arbetsvillkor, som ligger i botten på dagordningen, säger Petra Volpe. 

Hon ser detta som en verklig kris som påverkar alla. 

– Vi är alla potentiella patienter. Du, jag och alla andra som går omkring kommer förr eller senare att vara beroende av en sjuksköterska. Det är oftast den första och sista personen som rör oss i livet. 

Utbrända efter fyra år

– De är utmattade, de är trötta och om saker inte förändras kommer ännu fler sjuksköterskor lämna yrket. I Schweiz kan du se att många utbildade sjuksköterskor är utbrända redan efter fyra år, och lämnar yrket. Du kan inte bara lägga pengar på att utbilda, du måste göra yrket mer attraktivt, säger Petra Volpe.

Hon är inne på att sjuksköterskornas kall till yrket och deras empati för patienterna, som gör att de inte vill lämna dem i sticket – att låta dem dö – utnyttjas. 

Kvällspass. Foto: Folkets bio

– Det är ett användande och utnyttjande av de kvinnor som söker sig till yrket, och som faktiskt blir känslomässigt utpressade när arbetsgivarna hela tiden kräver mer och mer av dem, säger hon.

Petra Volpe hoppas därför att filmen ska bli en inlägg i debatten även i Sverige, som den har blivit i Tyskland och Schweiz där många sjuksköterskor har tagit del av filmen och det har skett visningar både på sjukhus, hos fackföreningarna och i parlamentet.

Hon menar att vi alla bör stå upp för och stötta sjuksköterskorna i deras kamp för bättre arbetsvillkor. Genom att vara bra patienter och genom att stå på deras sida.

– Vi bör ställa oss bakom deras krav, för deras problem är del av våra problem. 

Och så berättar hon hur Schweiz politiker nyligen gav 65 000 schweizerfrancs (omkring 770 000 svenska kronor) var till landets alla piloter, eftersom det finns en risk för brist på piloter inom en snar framtid, genom ett enda beslut. Men när det kommer till sjuksköterskornas förutsättningar krävdes ett politiskt initiativ som skulle manglas byråkratiskt efter covid, och som ännu inte hittat sin lösning.

Stora demonstrationer planeras

Den 22 november kommer sjuksköterskorna i Schweiz att gå ut i demonstrationer och det är de stora sjuksköterskefacken som står bakom. Kraven handlar framför allt om att det behövs mer personal. Fler sjuksköterskor i förhållande till patienter än i dag. Lönekraven kommer i andra hand. 

– Mer tid med patienterna, det var det första sjuksköterskorna som jag intervjuade inför filmen sade. ”Vi känner att vi inte kan göra vårt jobb längre. Vi går inte hem på kvällen och känner att vi har gjort ett bra jobb”, sade de. Det är svårt att ha så mycket stress och press och ansvar och ändå inte känna att man gjort tillräckligt när kvällen kommer och arbetspasset är slut.  

– I slutänden måste samhället fråga sig vad som är viktigast, avslutar Petra Volpe.

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 days sedan
Pelle Sunvisson, Andra Vågen, Verbal förlag
När lastbilarna i tyska Gräfenhausen stannade och bygghissen i Sundbyberg störtade mot marken bestämde sig Pelle Sunvisson för att påbörja arbetet med sin nya roman. Foto: Verbal förlag och Johan Nilsson/TT

Strejk och hissolycka i roman om organisering

Författaren och den fackliga organisatören Pelle Sunvisson är aktuell med ännu en bok. På sätt och vis påminner Andra vågen om hans tidigare så hyllade Svarta bär och Svenska Palmen.

I centrum står nu den vilda lastbilsstrejken 2023 där förare från Uzbekistan och Georgien fick nog av usla villkor och dåliga löner. Men i berättelsen ryms också den tragiska hissolyckan i Sundbyberg samma år samtidigt som Sunvissons egna funderingar kring utbrändhet, barn och jobbet med det uppmärksammade facket Solidariska byggare ges plats. Det är en vacker men samtidigt mörk skildring av dagens arbetsmarknad och villkoren för organisering bland landets många migrantarbetare. Arbetaren passade på att ställa några frågor.

Europas längsta förarstrejk, den fruktansvärda hissolyckan och den lilla men växande fackföreningen Solidariska byggare. Vad har ämnena gemensamt?

– De är i någon mening grenar på samma träd. De gemensamma rötterna finns i arbetet, migrationen och organiseringen. Kanske är det också där någonstans lösningarna finns. Men det här är inte en sån bok. Andra vågen är en roman, en skildring snarare än en förklaring.

Hur kom du på idén?

– Idén, i meningen det övergripande temat om migration och arbete, har upptagit nästan hela min tillvaro under flera år. Idén, i den konkreta meningen att skriva om strejken, föddes i samma stund som jag hörde talas om strejken. Under väldigt lång tid handlade manuset bara om det. Idén att också skriva om mig själv kom sent, först i början av det här året då jag bestämde mig för att kassera hela det gamla manuset strax före tänkt utgivning.

Andra vågen. Vad syftar boktiteln på?

– I boken är det vad förarna kallar sig själva. Deras strejk är i själva verket ett försök till upprepning av en strejk som pågått ett halvår tidigare. Av olika anledningar var de inte med då, men efter att ha sett sina arbetskamrater vinna, uppbådar de till sist den beslutsamhet som krävs. Boken erbjuder flera andra möjliga tolkningar av vad som i själva verket utgör Andra vågen, men utgångspunkten är hela tiden att strejken är ett försök till upprepning.

Vilt strejkande förare inleder hungerstrejk

Strejkande lastbilschaufförer fördriver tiden med kortspel. På banderollen står "Vi uppskattar din omtanke om oss".

Pelle Sunvisson:
Villkorad solidaritet med strejkande migrantarbetare

Arbetaren radio: Pelle Sunvisson

I premiäravsnittet av Arbetarens nya intervjupodd träffar vi författaren, den wallraffande journalisten och fackliga aktivisten Pelle Sunvisson. Det blir ett samtal om migrantarbetares utsatta situation på den svenska arbetsmarknaden, om det parallellsamhälle som vuxit fram och om det nystartade Byggfacket. Programledare: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
För att kunna välja fritt krävs ökad jämlikhet, och det är inte vad regeringen står för, skriver Amalthea Frantz. Foto: Amr Nabil/TT och Pontus Lundahl/TT

Kläder i sig är inte för­tryck­ande

Självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland dem som hatar muslimer, svårare är det inte. Frågan om religiöst förtryck förtjänar däremot att tas på allvar.

Nej, det går inte att lagstifta om vilka kläder som kvinnor ska känna sig bekväma i.

Nej, att klä sig heltäckande är heller knappast alltid ett fritt val, utan kan vara ett mycket konkret uttryck för förtryck.

Men det är ju just det, ett symptom. Kläder i sig är inte förtryckande. Det är kraven bakom som är det. Så hur kan samhället komma åt dessa?

För det första krävs dels religionsfrihet, dels att religionen måste handla om helt personliga val. Inget som någonsin ska tvingas på andra. Detta rimmar extra illa med partiet Kristdemokraterna, som är avsändare för utspelet om att förbjuda burka och niqab. De är ju ett politiskt parti som vill ha sin, kristna, religion som grund för samhället.

För det andra krävs mer jämlikhet i samhället. Historien är full av symboliska symptom på ojämlikhet. Inte minst mellan arbetar- och överklass. För mindre än hundra år sedan fick de flesta i Sverige inte fick säga ”du”, eller förväntades stryka av sig mössan, i mötet med någon som hade en högre samhällsställning. Symboliska gester som att skaka hand, i stället för att bocka eller niga, kom med arbetarrörelsens framväxt.

Sexualisering på olika sätt

Vad som ses som sexuellt varierar stort. Att ha kort kjol blev en symbol för kvinnors frigörelse på 1960-talet. Men blev under senare decennier ett slagträ i debatten om vad som kan ”provocera fram våldtäkt” – eftersom vi fortfarande inte har jämlikhet mellan könen. 

I de nordiska länderna har de flesta badat nakna utomhus långt in i modern tid. Och att sola topless var självklart för många här under senare delen av 1900-talet. Detta har gått tillbaka – antagligen främst på grund av påverkan från dubbelmoralens och tuttfixeringens USA. 

För drygt tio år sedan gällde moralpaniken att kvinnor ville få bada utan bikiniöverdel i badhus i Sverige. Att amma offentligt har också blivit en konfliktzon. 

Ebba Busch burka

Buschs burka-utspel splittrar kvinno­organisationer

Skapa förutsättningar för fria val

Själv önskar jag att alla ska få klä sig som de vill. Men för det krävs förutsättningen för att verkligen kunna göra fria val: jämlikhet – i hemmet, på jobbet, på gatan, i religiösa samfund och andra organisationer. Och förstås: stöd till de kvinnor som själva kämpar mot förtryck. 

Alltså precis vad de borgerliga partierna motverkar.

Nej, självklart är Ebba Busch inte plötsligt någon feministisk kämpe. Hennes utspel handlar om att fiska röster bland de som hatar muslimer. Svårare än så är det inte. 

(Förslaget väcker också stora praktiska frågor: kvinnor som faktiskt klär sig i heltäckande niqab eller burka är ingen stor grupp i Sverige. Det är sannolikt att vi under valåret kommer få höra nya utspel om ett allmänt ”slöjförbud”. Hur skulle det kontrolleras och upprätthållas? Vem ska bedöma vad som är förtryckande, vad som är religiöst, vad som är mode, en scarf eller annan huvudbonad?)

Ta frågan på allvar på riktigt

Men frågan om religiöst, och annat, förtryck förtjänar att tas på allvar. 

Några som gör det är organisationen Terrafem. Som deras generalsekreterare Bernardita Núñez säger i vår intervju: Buschs regering har kraftigt skurit ner stödet till landets kvinnojourer. Det är politik som gör skillnad i praktiken, mer än utspel om att lagstifta om klädsel.

Å sin sida säger Sara Mohammad, ordförande för i Riksorganisationen GAPF (tidigare Glöm aldrig Pela och Fadime), att offentliganställda inte borde få ha burka eller niqab på jobbet. Och att hon välkomnar all öppen och ärlig debatt om frågan i stort.

Där kan jag inte annat än hålla med – en sådan diskussion behövs.

Att regeringspartier gör utspel om ”kulturkrig” bidrar inte till det.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Ebba Busch burka
Ebba Busch har flera gånger de senaste åren skickat ut testballonger riktade mot den muslimska minoriteten i hopp om att locka till sig SD-väljare. Hennes senaste utspel får både ris och ros från organisationer som arbetar mot hedersförtryck. Foto: Stefan Jerrevång/TT och Pontus Lundahl/TT

Buschs burka-utspel splittrar kvinno­organisationer

Kristdemokraternas ledare Ebba Buschs utspel om att förbjuda burka och niqab splittrar de organisationer som jobbar för kvinnors rättigheter och mot hedersförtryck. Från sågningar till ett välkomnade av debatten.

– Det går att ha många synpunkter på plaggen men det största problemet i dag är våldet och morden som kvinnor utsätts för, säger Bernardita Núñez som är generalsekreterare på Terramfem, en organisation med mångårig erfarenhet av att arbeta för kvinnors rätt att leva utan mäns våld och dominans.

Bernardita Núñez på kvinnojouren Terrafem som särskilt vänder sig till våldsutsatta kvinnor av utländsk härkomst. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Hon menar att förslaget om burka-förbud rör en väldigt liten grupp kvinnor i Sverige och att vice statsminister Ebba Busch i stället borde lägga energin på annat. Som exempelvis att återupprätta stödet till landets kvinnojourer som den sittande Tidöregeringen skurit ner på.

Välkomnar ärligt samtal

Från annat håll låter det dock annorlunda. Sara Mohammad är grundare och ordförande i Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, som i över 20 år jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck.

– Vi välkomnar alla förslag som bidrar till ett öppet och ärligt samtal om vad burka och niqab verkligen står för. Nämligen allt annat än jämställdhet, förklarar hon för Arbetaren.

Ebba Buschs förslag fick som väntat stor uppmärksamhet. KD-ledaren har flera gånger de senaste åren skickat ut så kallade testballonger. Inte sällan riktade mot den muslimska minoriteten i Sverige, i hopp om att vinna väljare som står Sverigedemokraterna nära.

Sara Mohammad, grundare av Riksorganisationen GAPF, tidigare Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Foto: Christine Olsson/TT

Kristdemokraterna ligger enligt flera opinionsmätningar nämligen farligt nära riksdagsspärren och kampen om mediautrymmet hårdnar ju närmare valet nästa höst vi kommer.

I en intervju med Aftonbladet under helgen förklarade hon att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig” och föreslår nu ett totalförbud mot burka och niqab i offentliga miljöer.

Det här som en del av Kristdemokraternas satsning på ”utvecklingsarbete för ökad samhällsgemenskap”.

– Man får mycket gärna vara muslim i Sverige men inte på det sättet som islam praktiseras i Iran och Afghanistan. Jag vill inte ta hit flera totalitära islamister. De är inte välkomna här framåt och man måste anpassa sig om man redan är i landet, sade Ebba Busch till Aftonbladet.

Kläder i sig är inte för­tryck­ande

Delade åsikter om förbud

Bernardita Núñez är som sagt kritisk och säger till Arbetaren att ett förbud aldrig är rätt väg att gå.

– I alla världens länder sitter man och bestämmer hur kvinnor ska få klä sig. Om vi inför ett förbud vet jag inte var vi hamnar till sist. Och ett större problem är väl att om en kvinna i burka söker skydd från en våldsam man så kan hon i dag inte få det på grund av regeringens minskade stöd till kvinnojourer.

Sara Mohammad däremot är inte upprörd över den vice statsministern, även om GAPF själva inte har lagt fram något eget förslag kring burkaförbud i offentliga miljöer. 

Däremot vill organisationen att statligt anställda och de som arbetar i landets kommuner och regioner förbjuds att bära den heltäckande klädseln på jobbet. Det har de tidigare presenterat i sitt åtgärdsförslag ”för ett jämlikt samhälle fritt från hedersrelaterat våld och förtryck”.

– Burka och niqab är förtryck och innebär en sexualisering av kvinnors och unga flickors kroppar. Och vi vill motverka den könsdiskrimineringen. När jag och mina medsystrar från Syrien och Iran ser kvinnor i de här plaggen påminns vi om de som piskas i länder som Afghanistan för att de inte bär dem. Därför välkomnar jag ett ärligt samtal om vad de här kläderna verkligen står för.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln