Jag vet inte om du någon gång åkt längs riksväg 83. Den sträcka som förbinder Tönnebro strax norr om Gävle med Ånge i Medelpads inland. Den där vidunderligt vackra biten mellan Bollnäs och Ljusdal som slingrar sig genom små samhällen som Arbrå, Vallsta, Järvsö och den sedan några år tillbaka nedlagda sågen i Skästra.
Sågverket som jag under mina år som lokalreporter i norra Hälsingland besökte då den sista stocken skulle kapas upp innan verksamheten lades ner. En sorglig dag för de tjugotalet anställda, men en naturlig del i den globala utveckling som på många sätt gjort södra Norrland till ett av landets mest krisdrabbade områden. Här talar politikerna om arbetslöshetens triangel. Söderhamn, Bollnäs och Ljusdal bildar en trekant av dystra siffror i statistiken.
Nyligen rapporterade Sveriges Radio om hur Söderhamns kommun uppmanar, och till och med betalar, ungdomar för att flytta därifrån. Till Norge och med förhoppningen om att åtminstone några av dem en dag ska återvända, med jobb och skattepengar till en hårt utsatt och avbefolkningshotad kommun. Flera kommuner i Gävleborgs län sägs nu vara på väg mot liknande satsningar. Att hjälpa ungdomar därifrån.
Hur som helst. Längs hela riksväg 83, och längs med många andra liknande vägar norr om Dalälven, möter du hela tiden timmerbilarnas bländande strålkastare när mörkret lagt sig över de tätvuxna gran- och tallskogarna i området. Mil efter mil av asfalt insprängd i ett landskap som åtminstone utifrån ser ut att ha stått stilla sedan tidigt 1970-tal.
Timret fraktas söderut, och mot kusten. Sågas upp och säljs eller blir till papper i de ständigt nedläggningshotade fabrikerna.
Vinsterna hamnar i andra fickor. Hos skogsbolagens huvudkontor i Stockholm eller i statens förvar. Investeras långt ifrån den plats varifrån de en gång kommit. Det är något sorgligt över synen, att se långtradarna dundra förbi. Träd efter träd som kapats strax ovanför sina rötter och försvinner upp i rök genom fabriksskorstenarna längs Sveriges kuster.
I Po Tidholms nästan 400 sidor långa Norrlandsbetraktelse följer han bland annat Ljusnan norrut mot dess källa vid den norska gränsen i Härjedalens orörda fjälltrakter och berättar osentimentalt om kraftverken, fisket och flottningen som en gång spred både framtidstro och stolthet i de många norrländska kommunerna. I dag är läget annorlunda. Järvsö, där jag själv har rötter, har visserligen lyckats hyfsat. Skidåkning, Lill-Babs och äventyrsturism har satt orten på kartan och skänker Ljusdals kommun några välbehövliga slantar till den hårt ansträngda budgeten varje år. Annars är läget ganska dystert.
Nu handlar Norrland inte enbart om Hälsingland. Det finns 100 mil till att utforska och Po Tidholm gör det på ett utmärkt sätt.
Han tar bilen genom något som på ytan ser ut att vara en reklamaffisch från Sveriges mest kända ölmärke. Stannar i Åre, vid bensinmackarna i Sveg och längre upp i det som tidigare kallades lappmarkerna.
Han pratar vargpolitik och regional utveckling. Träffar jägarna som inte tycks ha annat än sin jakt i huvudet, miljöaktivisterna som slåss mot de väldiga skogsbolagens planer på ytterligare avverkning och funderar över det här med kolonialism.
I länder rika på naturtillgångar och råvaror blossar det ofta upp konflikter. Centralafrika, delar av Latinamerika och oljerika Kaukasus för att ta några exempel.
Även Norrland har drabbats. Även om jämförelsen kan tyckas stötande, konflikterna är långt ifrån desamma, pågår här också en form av kolonialism. Titta bara på den svenska statens behandling av samerna och deras marker genom åren.
Norrland är naturligtvis inte homogent. Här finns relativt välmående kuststäder som Umeå och Gävle, här finns skidparadisen som Åre, med sina många företag och stjärnkrogar, och Vemdalen. Men också kampen mot social nedrustning i små orter som Dorotea och Lycksele där invånarna det senaste året ockuperat sjukstugor och vårdcentraler med målet att få livet att gå runt för sig och sina medmänniskor.
Och naturligtvis kommer vi inte undan skogen. Av Sveriges yta räknas 59 procent till Norrland. Dock bor här knappt 1,2 miljoner människor, men skog finns det mer av.
Ibland hör man historier om holländska och tyska turister som vänder på E4 halvvägs till Sundsvall. Rädslan för de isolerade storskogarna i norr får dem att längta hem. Men det finns också de från storstäderna i söder som flyttat upp. Letat efter lugnet och ibland även sig själva, och de som blivit kvar efter de tidiga åren på 1970-talet som kort och gott kallades gröna vågen.
Och där uppstår ibland intressekonflikter. Po Tidholm berättar om det här med miljörörelsen och hur många engagerade egentligen är inflyttade stadsbor. Människor som inte ser skogen som den inkomstkälla den trots allt alltid varit för stora delar av befolkningen i Norrland utan enbart som en plats för rekreation. Eller som han själv skriver, vissa människor har råd att tänka på världen och allt som finns bara för att det finns.
Å andra sidan, för många av dessa miljövänner är det en Davids kamp mot Goliat när skogsbolagen kommer med sina maskiner. Marken som skövlas är svår att ersätta med något annat och när den väl rensats dör drömmarna om vildmarksturism och andra inkomstkällor som med hjälp av EU trots allt skulle kunna bli verklighet.
Naturligtvis tar boken upp annat också. Rasismen i tidigare nämnda Söderhamn. En ort som länge blomstrade med sina industrier men där det mesta nu går käpprätt åt helvete. Sverigedemokraterna har utnyttjat ortsbornas frustration och skyller den höga arbetslösheten i kommunen på de nyanlända somalierna som inkvarterats i hyreshusen. En ekvation som naturligtvis inte går ihop då jobben försvann långt innan Migrationsverket beslöt sig för att hyra de tomma bostäderna, något det finns gott om, av det kommunala bostadsbolaget i staden.
Själv minns jag det tidiga 2000-talet och en demonstration anordnad av Nationalsocialistisk Front. De unga nazisterna, med ölburkar och Sverigeflaggor, kom från hela landet i bussar med förhoppningen att väcka den, enligt dem, sovande befolkningen. Motdemonstranterna var mångdubbelt fler men någonstans såddes ett frö hos frustrerade ungdomar i trakten som med största säkerhet fick in de lokala Sverigedemokraterna i kommunhuset nu tio år senare.
Allt är så klart inte elände i boken. Norrland är mycket mer än det jättelika problemområde som många söderifrån tycks uppfatta det som. Ändå är det någonstans bokens kärna. Som när Po Tidholm, för musiktidningen Sonics räkning, 2011 besöker punkpoeten Mattias Alkberg i hans hemstad Luleå. Råvaruleverantören Luleå vid Bottenvikens karga kust där allt som byggs tycks byggas för att forsla saker därifrån.
Mattias Alkberg själv är kärv och känslig på samma gång. I hans musik är temperaturen alltid minus och tjälen tycks aldrig gå ur jorden. Samtidigt pratar han ofta om kärleken. Till både människor och de slitna bostadskvarteren i Svartåstaden i Luleå.
Och så får vi läsa, naturligtvis, om folkmusiken och den roll den spelat genom åren. Från högborgerliga konstprojekt då nationalromantikernas rädsla för industrialismen tog spelemän och logdanser till sina hjärtan i ett försök att minnas den på många sätt falska bilden av det gamla Bondesverige, vidare till gröna vågens spelmansstämmor med snus, sprit och barfotadans i orter som Delsbo och Bingsjö.
Tack och lov fastnar inte Po Tidholm i det exotiserande av landskap, människor och nedlagda skolor som många tidigare gjort. Något som tycks vara lätt hänt för storstadsjournalister på tillfällig resa i en verklighet de inte har någon erfarenhet av. Han berättar i stället vad han ser, hur han upplever det och låter människor prata om sin vardag. Trots allt bor han själv i den verklighet han beskriver även om ena foten stundtals tycks befinna sig i Stockholm.
En röd tråd i boken är att invånarna själva sällan pratar om att de bor i Norrland. Snarare tycks det vara maktens beskrivning av en landsända som upptar drygt halva Sveriges yta. Härifrån hämtades stora delar av resurserna som en gång skapade det svenska folkhemmet och industrinationen Sverige.
Norrland är intressant och stundtals väldigt fin läsning, i vissa delar påminner boken mycket om Göran Greiders Fucking Sverige från 2001.
Det här är en bok om livet utanför storstäderna som går bakom de ständigt alarmerande krisrapporterna och som är väl värd att läsas.
