På besök i min overklighet

Lajv är förmodligen den minst förstådda kulturform som existerar. Om det ens kan kallas kultur, något som konservativa kulturarbetare sällan håller med om. Tidigare brukade kritiken betona att fantasy och annan fiktion endast kunde engagera missanpassade nördar, men efter att Sagan om ringen drog in tre miljarder dollar på bio känns det argumentet begravet. 

Populärkultur har aldrig varit längre förpassad från vardag och realism än vad den är nu. Men all annan kultur erbjuder distans som åskådare, en möjlighet att utvärdera på håll. Lajv är en renodlad, kompromisslös deltagarkultur. Det finns ingen publik, inte ens en möjlighet att besöka som utomstående. Man kan varken fotografera, filma eller ens rättvisande återberätta upplevelsen. Att utvärdera ett lajv är ofrånkomligt att utvärdera sig själv, eftersom deltagande är ett måste.  

Dessutom måste man hantera gamer shame, skammen över att ägna sig åt barnsliga lekar i vuxen ålder. Uttrycket beskiver ett fenomen som alla inom spelkultur tvingas ta ställning till. Vuxna människor förväntas inte syssla med barnlekar. Begreppet har förklarats som en konsekvens av krav på produktivitet och funktion i det moderna samhället. Barn producerar inga mätbara resurser, de är inte arbetsföra, och uppmanas därför att växa upp så snart som möjligt för att kunna bidra till produktionen. Lekar som påminner om barndomstiden kan därför inte tillåtas, vilket resulterar i gamer shame. Huruvida man väljer att tro på den teorin eller inte, är skammen uppenbar för alla. I synnerhet när det pratas lajv. Enligt författaren och nördforskaren Ethan Gilsdorf är lajv den gren av spel- och nördkultur som anses mest bisarr och obegriplig, vilket ofrånkomligt leder till mesta möjliga gamer shame.

Efter att ha följt lajvkulturen under några år bestämde jag mig till slut för att testa. I Oslo arrangeras lajv­festivalen Grenselandet, dedikerad till den typen av lajv som internationellt kallas nordic LARP (live action role playing), även känt som konstlajv eller prettolajv. Inga drakar och demoner, inga dräkter eller svärdsstrider, detta är genren som utforskar känslor och relationer. Det är även känt som den minst nybörjarvänliga formen, den som till och med konventionella lajvare ryggar för. 

Det är en sak att förhålla sig till lajv på en piedestal av ovanförperspektiv, betydligt svårare som oerfaren deltagare. 

En obekväm klump av gamer shame, prestationsångest och alienering har samlats i magtrakten när jag kliver in på universitetslokalerna i Oslo där festivalen ska hållas. Jag kommer på mig själv med att desperat önska att det fanns ett gym i närheten, eller något annat som kunde utplåna den förbannade känslan av att vara så hjälplöst bortkommen. En man som jag vagt känner igen, bekräftar utanförskapet med hälsningsfrasen:

– Men vad gör du här?

Med förväntansångest på maxvolym lommar jag iväg till registreringen. Som en gardering mot pinsamheter har jag lite fegt anmält mig till det lajv på listan som verkar mest okomplicerat och verklighetsförankrat. Valet föll på ”An unforgettable holiday”, som satts upp av en delegation från Vitryssland. Lyckligt ovetande om vitryssarnas dolda planer, ansluter jag mig till gruppen som står samlad under en skylt med lajvets namn på.

Vi lämnar huvudbyggnaden och beger oss bort mot universitetets naturvetenskapliga institutioner. Vitryssarna tar emot oss på bräcklig engelska när vi kommer fram, och förklarar att lajvet är enkelt uppbyggt. Vi ska spela stereotyper på chartersemester kort och gott. Efter den snabba introduktionen delas karaktärsbladen ut. Jag tilldelas ett som pryds av orden ”DJ” samt ”pundare” och drar en suck av lättnad. I en annan tid och ett annat liv fick jag tillräckligt med referenser för att spela den rollen, vilket stillar magen en smula. 

Lajvet spelas på engelska så jag tar sats i min bredaste Londondialekt och börjar babbla sönder omgivningen efter förmåga. Nervositeten får ett naturligt utlopp och det är svårt att hålla tyst. Någon vidare inlevelse blir det däremot inte. Scenariot känns som en krystad förvecklingskomedi och medspelarna tycks lika oengagerade som jag. Det enda som bryter mönster är när jag häver mig över en ung man och trakasserar honom långt bortom anständighetens gränser. Till slut får han nog och snäser till:

– Backa eller jag klipper till dig.

Naturligtvis spelar han bara, men något mörkt och väldigt äkta flimrade till för ett ögonblick. Dessvärre markerar blicken ett undantag från upplevelsen i övrigt. Bussresan avbryts abrupt när maskerade män springer in och viftar med vapen. Semesterresan förvandlas till någon slags gisslandrama och allt vad realism och inlevelse heter seglar ut genom fönstret. 

Totalt förlorad i handlingen retirerar jag till att mållöst driva runt, fastlåst i min pundarkaraktär som förvandlats till en trist parodi. Dramatiken som pågår runt omkring känns avlägsen och löjeväckande. 

Efter ytterligare en timmes förvirring är lajvet slut, vi kliver ur våra roller och deltagarna tillåts ett efterlängtat toalettbesök. Jag fick inga svar på varför dessa människor så passionerat kastar sig in i surrealistiska rollspel. Inget kändes verkligt, med undantag av den unge mannens mördarblick, som fortfarande gnager. Mitt i tankarna kliver ynglingen in på toaletten och ler vänligt mot mig. Ilskan är borta från hans ansikte och jag ser bara en harmlös grabb med typiskt skandinaviskt utseende.

– Du var bra på att spela arg, säger jag.

– Jag bär på mycket ilska, svarar han generat, det blir lätt så när man växer upp i Palestina.

När han gått igen står jag kvar och känner mig väldigt vit och västerländskt naiv. 

Tillbaka i rummet där lajvet hölls, pågår den obligatoriska debriefingen. Alla som behöver ventilera ska få en chans att göra så. Min nya palestinska bekant berättar att han blev genuint rädd när de beväpnade personerna rusade in. Tio minuter tidigare hade jag förmodligen avfärdat det som överkänsligt, nu känns det mer som att få en knytnäve av ödmjukhet i magen. Det blir inte bättre när vitryssarna förklarar att trafficing, människohandel, är ett aktuellt problem i Östeuropa. Kroppar som säljs på svarta marknaden, människor reducerade till en prislapp. Vad är långsökt, vad är löjligt? Frågorna lämnar en tungsint eftersmak när vi vandrar tillbaka till huvudbyggnaden genom ett dystert nedsläckt och regnigt Oslo. 

Efter en återträff med resten av de drygt hundra festivalbesökarna, är första dagens lajvande avslutad. Jag somnar sent, medveten om att festivalen bara har börjat. I morgon väntar två nya lajv och om första dagen var någon indikation, kommer det att  bli en lång helg.

Lördagen är uppdelad i två pass. Jag har skrivit upp mig på ”The Baader Meinhof experiment” på förmiddagen. Lajvet följer fyra grupper som åtskiljs av symboliska och faktiska linjer. På ena sidan av en vägg befinner sig vänsteraktivister och RAF-terrorister, på den andra svensk polis och militär. Året är 1975, vi befinner oss i Stockholm och på båda sidor av väggen rasar ideologiska debatter. Fredliga metoder eller våld, diplomati eller undantagstillstånd. Grupperna käbblar inbördes samtidigt som konfrontationen mellan dem närmar sig. 

Jag har hamnat på polissidan och blivit tilldelad rollen som skitnödig paragrafryttare. Vi befinner oss i en teaterlokal och scenbelysningen skiftar beroende på vilken grupp som ska agera. När mörkret faller fryser deltagarna i sina positioner. Ljuset tänds över vänsteraktivisterna och polissidan lyssnar i mörkret, innan det byter igen. Formatet ger tid till eftertanke, pauser av reflektion. Jag växlar mellan att högfärdigt klampa runt och predika lag och moral, med en opassande munterhet, och att stillastående insupa omgivningen. Tunga ämnen avhandlas, men allvaret i scenariot blir något lidande av att det är så förbannat roligt. 

Näst på schemat är en gemensam lunch. Från alla håll strömmar lajvare till från andra spel som pågått samtidigt.  Ekot av vad de upplevt syns i deras ansikten. Några skrattar högt, andra vandrar sakta fram med rödgråtna ögon, vilandes på någons axel. Många ser utmattade ut och intimiteten är påträngande. Känslorna bärs på utsidan och ingen skäms över att bryta ihop offentligt. Instinkterna och ankaret i vardagen kommer tillbaka. Jag håller minen strikt, ryggen rak och glider åter ut i periferin, ovillig att bli indragen.

Lajvarna kallar fenomenet för ”bleed”, det tillstånd som inträffar när karaktärens känslor blir verkligare än ens egna. Förnuft och distans spolas bort, man förlorar sig i fiktionen. Jag träffar deltagare som beskriver bleed som den ultimata kicken. Men det är mer än bara ett rus,  det är en lek vid galenskapens gräns, en förlust av kontroll och verklighetsförankring som inte sker riskfritt. Ett talande exempel inträffade på danska relationsexperimentet ”Delirium”, där lajvarna avråddes från att befinna sig i fasta relationer om de tänkte medverka. Personer som deltog i lajvet intygar att det inte var en överdriven varning. Människor som återvände från Delirium var inte samma som de som åkte dit. Något hände där nere i Danmark, något som hängde kvar en lång tid efteråt.

Historierna om bleed, omskakande upplevelser som får verkligheten att börja luta, i takt med att min gamer shame bleknar växer nyfikenheten. Jag har inte åkt till Oslo för att testa halvhjärtat. Upplevelsen kan omöjligt bli komplett om man håller fast i en livlina till det vardagliga, bekanta och trygga. Det finns ett steg kvar att ta.

På listan över eftermiddagens aktiviteter syns ett arrangemang som tycks skräddarsytt för uppgiften. En finsk trio har satt upp ett lajv som utspelar sig på ett mentalsjukhus. I beskrivningen förtydligas att det är ett lajv utan spärrar, fritt fram att spåra ur precis hur mycket man vill. I ett infall skriver jag upp mig på listan.

Snart vandrar jag med nio andra människor bort genom korridorerna och tänker att nu blir det åka av.

Spelet har en fantasieggande konstruktion som skruvar till tankebanorna. Vi är tio spelare, men föreställer endast fem personer. Alla deltagare har multipel personlighetsstörning och delar sin karaktär med någon annan. Hela lajvet utspelar sig i ett rum där vi sitter i ring, men egentligen är det förstås två rum där den andra sidan av personligheten sitter i det andra. Utrymmet mellan rummen kallas passande för ”psykos”. De tre finska tjejerna uppmuntrar frihet att utveckla karaktären efter egna instinkter. Det finns inget rätt och fel, vi ska ta vansinnet dit det hamnar.

Jag får rollen av en konservativ man som lever i förnekelse. Dessutom sitter min fru inne på samma mentalsjukhus. Eller mina fruar, hur man nu ska se på saken, eftersom de spelas av två olika personer. Därtill har jag den andra sidan av min egen karaktär, som jag endast har bristfällig information om. Det är mycket på en gång, och uppenbarligen kommer det bli friktion på vägen. Innan lajvet kickar igång har deltagarna en kort genomgång av tillåtna nivåer för fysisk kontakt, hur man ser på att få sig en smäll.

– Det är bara att köra på, intygar jag min dubbla uppsättning med fruar, och känner hur nackhåren reser sig. 

Lajvet ges startsignal och inledningen är lite trevande, men efter en stund börjar konflikterna växa fram. Arrangörerna spelar själva med som äppelkäcka, fantastiskt enerverande sjuksköterskor och snart brister tålamodet på alla fronter. När jag upprepade gånger blir avbruten kommer den där flippen som jag undrat kunde inträffa. Jag slår sönder ett glas med knytnäven, välter över ett bord och skäller ut en sjuksköterska för full hals. Efter det är det in i dimman, alla ankare släpper och det känns mer naturligt att flyta med än att hålla emot.

Kvinnan som spelar min fru, eller ena halvan av henne rättare sagt, är intolerant och aggressiv. Snart har hon fått nog av min borgerliga korrekthet. Raseriutbrotten kulminerar i att jag står upptryckt mot väggen, samtidigt som hon slår mig i huvudet och knäar mig i magen. Efter holmgången kommer sköterskorna in, för iväg mig till psykosrummet och spär på urladdningen. Rummet är nedsläckt och fyllt av dramatisk bakgrundsmusik. Utan att se något, utan att ha någon att agera mot, blir jag utsatt för ”inre röster” från en spelledare. Provokationer och självtvivel levereras rakt i örat. Sedan förs jag in till det andra rummet där karaktärerna är desamma, men har bytt personlighet. 

Som avslutning konfronterar vi till sist den andra sidan av vår karaktär.

Ljuset tänds i psykosrummet där alla har samlats, och på ett ögonblick är vi tillbaka i den gråtrista verkligheten på ett universitet. Den norska kvinnan som spelade min hårdhänta fru sitter ihopsjunken i ett hörn och ser helt färdig ut.

– Jag brukar aldrig vara arg, viskar hon, nu har jag varit det konstant i två timmar.

Arrangörerna kollar av stämningen och välmåendet, men ingen av deltagarna har tagit skada av det psykotiska kaoset. De flesta sitter med nöjda leenden och återberättar händelser som utlöser skratt hos de andra. Den relativt korta speltiden minskar risken för, eller chansen till, bleed. Verkligheten låg kvar inom räckhåll. Mina tankar dras osökt till Delirium, som också utspelade sig på ett mentalsjukhus. Det pågick 36 timmar i sträck. Jag undrar hur min hjärna hade hanterat det. 

Det finska lajvet om mentalsjukhuset erbjöd en liten inblick, ett smakprov, på krafterna som kan släppas lösa. Det är svårt att erkänna hur påverkbart psyket är, hur lätt man förlorar sig själv. Samtidigt finns det något oemotståndligt frestande i tanken på att kasta av sig verkligheten mer påtagligt och intensivt än vad någon drog eller virtual reality-simulator hade kunnat erbjuda. 

Med helgens lajvande avslutat, samlas alla deltagare i studentpuben för en efterfest. Ölen flödar men det är inte därför stämningen är laddad. Det är som en masspsykos har släppt och ersatts med förlösande lättnad. Ett socialt brus av människor har funnit något nytt hos andra, eller i sig själva. Det slår mig att dessa människor kanske inte försöker fly verkligheten. De vill förstå den. Overklighetens spelplan saknar vardagens begränsningar. Jag träffar på kvinnorna som spelade mina fruar på det sista lajvet, och förenas av vansinnet vi just gick igenom. Orden är överflödiga. Det ligger som sagt i fenomenets natur. Lajv kan inte beskrivas, inte illustreras. Det kan bara upplevas. 

Dagen efter lämnar jag Oslo och den omtumlande erfarenheten ba­kom mig, men upplevelsen har satt spår som inte kommer att suddas ut så lätt. Det var länge sedan jag blev så starkt påverkad, och jag inser att det kanske är där gåtan om gamer shame verkligen klämmer. Tryggheten, bekvämligheten, förutsägbarheten som ständigt framhävs som ett tecken på mognad, flög all världens väg där uppe i Oslo. Jag var tolv år igen, eller fem, eller bara någon helt annan. Socialt oacceptabelt, barnsligt och jättefånigt. På bästa tänkbara sätt. 

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
3 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad