Den 4 augusti är vi många som samlats på Norra Bantorget i Stockholm för att visa English Defence League att de inte är välkomna på våra gator. När jag och en vän går förbi en tvärgata några timmar efter manifestationens början stannar jag och fotograferar poliser som håller fast aktivister mot en vägg. När de ber mig att gå därifrån då jag sägs ”störa deras arbete” yrkar jag på att det är en allmän gata. ”Men du är inte en del av allmänheten, du är en av dem från demonstrationen mot oss”, säger en högre uppsatt polisman då, ”vi känner igen dig”. Han fortsätter med att berätta att en polisman ligger på sjukhus på grund av ”oss” (det visade sig inte stämma). Jag berättar att tre aktivister gör detsamma och han svarar ”vad bra”. 

En liten stund senare får jag ackompanjera de andra som ställts mot väggen, och får två timmar senare veta att jag är gripen för våldsamt upplopp och släpps först åtta timmar senare. En av de många anledningarna till att jag och ett tiotal andra greps var på grund av statistiken, polisen behövde visa att de minsann gjorde något för att berättiga sina tilldelade resurser (jag hörde dem till och med diskutera det innan de körde oss till polisstationen). Detta är inget nytt för många politiskt engagerade, det har hänt åtskilliga gånger. Det är också en relativt ”liten” företeelse med tanke på det våld som hemlösa, papperslösa och folk längre ned på samhällsstegen utsätts för av väktare och poliser. Dessa personers rörlighet är förstås långt mer begränsad än min. Men det gemensamma i våra situationer är den begränsande sidan av offentligheten som vi möter. Städernas rum är inte enbart begränsade i lag utan gränserna är högst politiska. Den röda tråden är enkelt uttryckt makt och pengar, stadens rum är långt ifrån allmänna.

Men apropå allmän gata och staden: låt oss gå tillbaka lite till den uppdelning mellan privat och offentligt som definierar den moderna demokratin, medborgarstaten och västländerna. Det är inte en nyhet att medborgarskapet är en våldsam och utestängande status mer än en beskyddande och jämlik sådan. Att gränser är en del av rummens definition är svårt att betvivla. Frågan är hur starka och stabila gränserna är, och för vilka. Vad som avgör hur kontrollerade och exkluderande de verkar är rörlighet, utbyte och bestämmande. När de exkluderade grupperna vurmar för öppenhet är det sällan med en tro på att det finns något som total gränslöshet, utan det gäller vissa specifika ojämlika gränser. Det är oftast de liberala yttrandefrihetsvurmarna som kommer med den absurda kritiken att det inte finns något som total gränslöshet när dessa exkluderade grupper gör sig hörda. Absurd är den i och med att det är samma yttrande­frihetsförsvarare (vita män) som alltid går i bräschen för att försvara sin egen eller sina likars rätt att yttra åsikter, oavsett på vems bekostnad – för dem som sällan stöter på gränser är rummet oändligt stort och utrymmeskonflikter existerar inte. Det är dessa personer som historiskt alltid har haft all yttrande- och rörelsefrihet i världen. Och de håller tyst om eller, oftare, understödjer praktiskt samma systematiska begränsningar av andra personers liv och kroppar som de exkluderade grupperna försökt bekämpa.

För när vi kritiserar systematisk exkludering av vissa grupper från tillgång till livsförsörjande rum – som bostäder, fri rörlighet, kollektivtrafik eller rum för kultur – innebär det inte att alla dörrar till allt ska vara öppna alltid, för alla. Ett gott exempel på detta är allmännyttan. Det är å ena sidan sant att bostäderna tyvärr byggts enligt en viss familjedefinition och inte varit tillgängliga för alla familjeformer sitt namn till trots. Men det som gör att allmännyttan är ett gott exempel är att den tydligt illustrerar hur flöden mellan olika bostäder kan se ut, och vidare möjliggöras. Här borde vi egentligen ha tagit detta ännu ett steg genom att kämpa för totalt borttagande av privat mark till lyxvillor och av marknadshyror. Och i stället bana väg för andra typer av bostäder, till exempel kollektivhus som kanske inkluderar rum för annat än sömn, tv-tittande och mat. I och med den rörlighet som ingår i sann frihet blir det tydligt hur detta är en social och aldrig individuell fråga. Rummet är en materiell konfliktyta och det är denna kroppsliga andra sida av yttrandefrihet och andra idéer om lika rättigheter som aldrig får glömmas.

Detta problem med offentligheten gör också att vi måste ställa oss frågan: ska vi försöka kämpa för idén om det offentliga när den allt igenom bär på ojämlikhet och ett systematiskt uteslutande, på begränsningar snarare än skiftande öppningar, rörelse och hybrider? Med utsålda allmänna fastigheter till privata bolag, näringslivsfinansierad forskning, privatiserad internettillgång på bibliotek, privat sjukvård och så vidare, har vi en offentlighet som i praktiken agerar som ett privat utrymme.

Vi har även en annan sida av medborgarskapet, staten och den moderna demokratin, den instans där vi började denna historia. Nämligen ordningsmakten. Låt oss se närmare på denna typ av gränsvakt, för att se om den bara vaktar, eller är medkonstituerande av gränserna i sig.

Filosofen Hanna Arendt menade att friheten i demokratin uppkommer tillsammans med lagstadgade begränsningar, därmed är ordningsmaktens existens tätt förknippad med staten, med det offentliga rummet, med förutsättningarna för frihet och deltagande. Men att denna frihet och städernas rum historiskt har varit förbehållna till exempel vita män med pengar är inte en nyhet, jämlikhet har alltid rört vissa personer. Statens och medborgarskapets inkluderande ”vi” har byggt på att andra står utanför, på ett uteslutande av till exempel papperslösa, utomparlamentariska vänsteraktivister, queers och arbetarklasskvinnor.

Definitionen av ordningsmakten som upprätthållande av lagen kompliceras av att den själv står ovanför lagen. Den kompliceras även att många lagar inte är till ens för med­borgarens bästa utan de få med politisk och ekonomisk makt. Det är tydligt att den demokratiska friheten i kapitalistiska stater är, och alltid har varit, i olika grader begränsad – inte bara inom lagens gränser.

 
I samband med Pussy Riot-domen på två års fängelse för ”huliganism” i Ryssland försökte Andreas Lokko vissa på det liberala selektiva försvaret av yttrandefrihet när han i en krönika i Svenska Dagbladet jämförde de politiska domarna med dem som utdelades i Storbritannien efter upploppen förra året. Jämförelsen innebär inte ett upphöjande av Ryssland till lika demokratiskt som Storbritannien, utan en sänkning av Storbritanniens status som en så mycket större fristad för politiskt engagemang eller systemkritiska uttryck än Ryssland. Två personer i Storbritannien fick fyra års fängelse för att ha startat en Facebookgrupp och ett evenemang som ska ha agerat uppviglande. Inga andra än poliser kom på något av de evenemang de dömdes för (och som därmed inte kan sägas någonsin ha ägt rum). Andra exempel bland de över 1 200 domarna är fyra månaders fängelse för en som svor åt polisen och sex månader för en student som stal en flaska vatten. Näst intill alltid motiveras dessa straff av både rättsystem och högerdebat­törer med den förstörelse som inträffat. Men våldet får sällan kritik eller konsekvenser när det är ordningsmakten själv som står för det. Något som blir ännu mer bisarrt i Storbritanniens fall då polisens mord på den svarte britten Mark Duggan var bland det som utlöste de engelska upp­loppen från första början.

Låt oss sätta in detta i en vidare internationell kontext. Vi bör till exempel minnas de tio gånger så höga straff som utdelades efter toppmötesoroligheterna i Göteborg 2001. Tendenserna är tydliga: å ena sidan att allt fler demokratiska, det vill säga grundlagsfästa, rättigheter blir olagliga i vissa kontexter och möts med oproportionerliga straff, å andra sidan att den demokratiska rättigheten till politiska protester inskränks. Efter Göteborg 2001 räcker det till exempel att enbart vara i närheten av vad polisen själva har rätt att bedöma som ett upplopp för att dömas för våldsamt upplopp. Polisen har återkommande deltagit som medlare eller beskyddare av arbetsgivare i fackliga konflikter, använt pepparspray och tårgas otillbörligt, använt övervåld vid demonstrationer… I Illinois, USA fick en bloggare ny­ligen 75 års fängelse för att ha spridit en film på poliser som bryter lagen. Detta är inte ett unikt exempel på personer som döms för att ha filmat polisen trots att filmandet är lagligt enligt federal lag. I Genua avkunnades nyligen, 11 år efter händelserna, domarna för protesterna vid G8-mötet 2001. Tio personer har fått sammanlagt nästan 100 år i fängelsestraff, med ett spann på 6–14 år, för skadegörelse och plundring. De poliser som var involverade i mordet på Carlo Giuliani och misshandeln under protesterna går nu inte bara fria, vissa har blivit befordrade. Utöver dessa tydligt politiska exempel har vi också helt ”vanliga” lagbrott, som våldtäkt, misshandel och narkotikabrott, från polisers sida – de misstänkta blir sällan fällda eller ens avskedade och skyddar varandra värre än en sekt.

Dessa olika domar säger oss detta: beskydd av privat ägande är viktigare än det man brukar kalla mänskliga och demokratiska rättigheter, alternativt att beskydd av vissa personers ägodelar är en del av demokrati och mänskliga rättigheter, alltså att egendom är att betrakta som personers utökade kroppar, främst om egendomarna tillhör överklassen – detta beroende på vem man frågar och hur man definierar demokrati. Oavsett vem man frågar och oavsett demokratidefinition är det tydligt att ordningsmakten står ovanför lagen, försöken att ställa poliser till svars för deras brott är oftast fruktlösa och har i vissa fall börjat betraktas som olagliga i sig.

 
Systematiskt våld och attacker mot systemkritiker ser olika ut och har olika grader, men förekomsten av det är inget som särskiljer demokratiska länder från diktaturer. Ogillande, personligt eller ideologiskt, av antikapitalistiska aktivister, normbrytande queers, indignerade ungdomar eller fackligt aktiva rättfärdigar inte ett upphävande av det demokratiska systemets egna principer. Som sagt är det tydligt att ordet demokrati har helt olika innebörder för olika personer. För högern räcker det med val med jämna mellanrum, i övrigt ska makten bestå hos de rika och polisväsendet. För många andra innebär demokrati det rättigheten-till-staden-baserade fundament som valsystemet enbart är en kon­sekvens av: friheten att involvera sig politiskt och att göra det med hela sin kropp i faktiska rum.

I kontrast till Arendts definition av den offentliga politiken och polisen som beroende av varandra sätter filosofen Jacques Rancière en kil däremellan: polisen är för honom det upprätthållande, bevarande systemet och politiken motverkandet av den normaliserande ordningen. Det politiska engagemanget är det sant demokratiska enligt Rancière. Vi har alltså två konkurrerande demokratidefi­nitioner, för högern innebär polisen en del av den. För Rancière och en stor del av aktiviströrelsen innebär demokrati i stället kamp mot denna normaliserande och repressiva kraft. För mig ter det sig som om Arendt beskriver demokrati, alltså relationen mellan stat och ”frihet”, som den är på papperet, och Rancière så som den är och måste förändras till att bli.

Offentligheten och den tillhörande demokratin, med krav på frihet och jämlikhet, är bara utopiska idéer tills de ageras. När de tidigare utestängda ­grupperna kräver inkludering blir därmed offentligheten realiserad, eller något annat, något mer, beroende på hur man ser det, begreppsligt eller praktiskt. Det är kanske just så vi bör möta den kritik av utopism som så ofta riktas mot ”radikala” visionära grupper. Hela det demokratiska fundamentet är mer utopi och retorik än verklighet, ända tills det aktivt görs, om och om igen.

Så, vilka är det som får rum i Sverige? När festivaler enkelt kan hyra kommunal mark och utesluta dem utan biljett i flera dagar, eller när Planka.nu och alla ungdomar med deras klistermärken slängs ut från Stockholmsfesti­valen Ung 08 är det en av frågorna som uppstår. Och när ordningsmaktens misstänksamhet och kontrollsamhället alltmer börjar expandera till delar av den civila befolkningen, hur kan vi hantera den paranoia, den distans mellan folk, som förökar sig? 

Begränsningar är i praktiken långt mer komplicerade än pappersregleringar. I vissa sammanhang, likt internet, finns det en poäng att försvara nätverkets öppenhet och decentralisering. Men samma infrastrukturella system, internet, och det segregerade rum det är, säger oss också mycket om staden, som nätet ju bara är en del av. 

 
Städerna, och deras centrala politiska nod, staten, skulle finnas till för att säkerställa att vi inte levde i ett segregerat samhälle med nätverkande öar där de utan resurser i olika former förgås. Men så vitt vi ser har staten snarare hjälpt till i bygget av ett ojämlikt landskap eftersom den till och med i sin universalism exkluderat vissa grupper. Den enda vägen ur dessa idealistiska noder, stadens centraliserade universalism eller nätets decentraliserade libertarianism, är att behålla infrastrukturens ägande, kontroll och praktiska utformning i våra händer och göra det aktivt tillsammans med dem/oss som exkluderas. Detta gäller lika mycket i till exempel stadsorganiseringen i bostadsområden som i kultursfären, på arbetsplatsen, i våra egna medier och på hackerspaces.

Det kan inte bara vara samma vita män som historiskt har kunnat nyttja demokratins friheter som så att säga ska rädda alla andra från skiten. I positionen av exkludering kanske vi kan mötas i skillnaden, som Deleuze skriver. Ett möte mellan tillfälligt exkluderade och alla dem som så länge kallats för ”de andra” och som under all denna tid inte bara stått där och bankat på dörrar till slutna ”offentliga”/”privata” rum, utan fått bosätta sig i ingenmanslandet utanför. För att prata mer praktiskt: om vi kan enas om att vi behöver nya verktyg för att kringgå kontrollsystemen och bli av med klassamhället, om vi behöver hitta sätt där vi inte måste förlita oss på staten för att kunna leva tillsammans, vad är poängen om det i princip enbart är privilegierade grupper som är de som har tillgång till dessa verktyg? Det är här vi kommer till (1) hur representation som idé och kategorisering skiljer sig mellan representation som faktiskt närvaro och aktivitet i rummen och (2) att upplåta/ge rum för detta inneslutande att få vara lika mångskiftande och kaotiska som vi tillåter många andra, till exempel vita, att vara. Att inte tro att inriktningen på att få in dessa grupper är detsamma som att bunta ihop dem och säga att dessa är essentiellt likadana och att den aktiva inkluderingen skulle innebära att man reproducerar kategoriseringen i kön, etnicitet etc.

Detta utrymme för att kategorierna inte är essentiella, att folk är olika sinsemellan, men att ändå aktivt motarbeta en systematisk exkludering, är extremt olik tanken på att vi vill ha dessa exkluderade grupper som alibin eller representanter för ”de mest förtryckta”. Med all denna erfarenhet som vi genom åren har utbytt kanske vi bör försöka att inte låta denna offentlighetsprincip, där alla på papper är välkomna men många i praktiken inte är det, bli den sättande principen även för vår egen rörelse, våra egna grupper och de rum som vi skapar. Jag tror inte på en total politisk renhet eller enhet. Det jag dock vet är att vi i dag är alldeles för få till antalet, och en alldeles för homogen grupp, som försöker kämpa mot vår systematiska maktlöshet och de många olika, våldsamma, gränser de flesta av oss möter.