Abraham Lincoln var inte bara USA:s sextonde president, inbördeskrigets segerherre och slavarnas befriare, han var också, avslöjar hans hemliga dagbok, nationens ledande vampyrjägare. Abraham Lincoln: Vampire Hunter, baserad på en bästsäljande roman från 2010 av Seth Grahame-Smith, väver samman historiska fakta med gotisk skräckromantik förlagd till den kittlande dekadenta amerikanska södern i en berättelse som är sällsamt roande och svår att motstå trots att den emellanåt dryper av lika mycket xenofob nationalism som ett Tea Party-möte.
Ser man på berättelsen ur ett strängt historiskt perspektiv så är det ett klart förskönat porträtt av Lincoln vi får, även om man bortser från superhjälte- och vampyrbiten alltså.
Här blir den blivande presidenten tidigt anti-rasist när han som pojke ser en ung svart vän, Will Johnson, misshandlas av slavhandlaren och köpmannen Barts. I verkligheten blev Lincoln förvisso tidigt motståndare till slaveri, men gav i övrigt ofta uttryck för tidsenligt rasistiska övertygelser, åtminstone fram till de allra sista åren av sitt liv då han kom under inflytande från en av samtidens stora intellektuella, Frederick Douglass, som själv rymt från slaveri.
I filmen får inte Douglass plats, däremot återkommer en vuxen Will Johnson, som blir en ganska blek sidekick, ett svart alibi i en film där kampen mot slaveriet annars domineras av vita. Relationen mellan Lincoln och Johnson presenteras som alltigenom kamratlig och jämlik. Verklighetens Lincoln hade faktiskt en Will Johnson i sin tjänarstab, till vilken han hade en komplex relation. Å ena sidan lär han ha satt stor tilltro till Johnson, å andra sidan kunde han så sent som i början på 1860-talet använda det rasistiskt nedsättande uttrycket ”colored boy” om denne vuxne man.
I filmen har Lincolns föräldrar en skuld till köpmannen Barts som de inte kan betala. Pappan tvingas därför arbeta av den. Efter det handgemäng som uppstår när Will misshandlas vägrar pappan arbeta för Barts. Den unge Lincoln blir kort därefter vittne till hur Barts, som visar sig vara vampyr, hämnas genom att bita mamman till döds. Här kopplas alltså inledningsvis skuldslaveri och ekonomiskt beroende till verkligt slaveri när vampyrismen etableras som filmens tema.
Efter ett misslyckat försökt att döda Barts räddas Lincoln av den rutinerade vampyrjägaren Henry Sturgess, som går med på att lära upp honom i utbyte mot att Lincoln släpper tanken på personlig hämnd och i stället tar upp kampen mot vampyrer varhelst de finns. Sturgess vet att berätta att så gott som allt ont som förekommit i den unga amerikanska nationen, inklusive slaveri och indianutrotning, kommit utifrån med vampyrerna. Filmen kulminerar med inbördeskriget omtolkat till en konspiration med mål att ge vampyrerna en egen (slav)stat på jorden. När Sydstaterna besegras flyr vampyrerna landet (hem?) till Europa och Latinamerika.
Vid det laget kommer jag att tänka på det amerikanska kommunistpartiets slogan från folkfrontsåren mot slutet av 1930-talet: ”Communism is 20th century Americanism”. Nationalism är naturligtvis inte ett amerikanskt fenomen. Men det finns något ganska unikt – åtminstone inom västvärlden – i det sätt på vilket även samhällskritiska amerikanska rörelser än i dag ofta upplever ett behov av att utmåla den egna politiken som den egentligen ”sant amerikanska”. Bristerna i det verkligen existerande amerikanska samhället ses då som ”oamerikanska” avsteg från den unika nationella godhet och rättvisa som anses vara manifesterad redan i landets ursprungsdokument, konstitutionen från 1787, alldeles oavsett att denna skrevs av kapitalister och slavägare för att skydda kapitalister och slavägare.
Men trots denna lektion i populistisk nationalism, som gör dygdemönster av ”Honest Abe” – en nästan livslång rasist som var fullständigt likgiltig för den indianska ursprungsbefolkningens rättigheter – är det ändå en film som slår sina hårdaste krokar från vänster, mot blodsugande lånehajar och rasister. Begreppet jämlikhet breder ut sig till att innefatta mer än hudfärg. Och i stället för att dra missvisande paralleller mellan den trots allt i mycket progressive Lincoln och den genomreaktionäre Obama, som så ofta gjorts, slutar filmen med en antydan om att det i dag kan vara dags för en ny vampyrjägare att ta upp kampen för jämlikheten och återställa det sanna Amerika (det lär förresten vara Grahame-Smith själv som vi bara ser nacken på i denna avslutande scen).
Filmen har fått ett ljummet mottagande i USA, men det skulle inte förvåna mig om den visar sig ha kultpotential i längden.
