Efter varje löprunda i joggingspåret bakom huset där jag bor brukar jag sätta mig ned och räkna. Jag springer sällan mer än fem kilometer. Det räcker för att bli ordentligt trött. Så funderar jag på hur det skulle kännas att springa lite till. Det skulle jag naturligtvis klara. Men åtta gånger så långt?
På en asfalterad sträcka under stekhet sol dessutom.
Tveksamt.
Den amerikanska författaren och journalisten Christopher McDougall försöker i sin bästsäljare Born to run från förra året gå till botten med fenomenet långdistanslöpning. Hur människor, trots att kroppen värker, väljer att fortsätta springa. Och springa. Han reser till Mexico och träffar delar av tarahumara-folket, som med bara sandaler på fötterna gjort sig kända som extremt duktiga långdistanslöpare.
I Sverige har löpning gått från att vara något av en grinig variant av motion för ensamvargar till att bli hippt på bara några år. Magasin, specialinriktade butiker och organiserade löprundor har ersatt skavsår, rinnande näsor och utslitna gamla gympaskor.
Alla verkar vilja springa. I spåret i området där jag bor är man sällan ensam. Gamla, unga, föräldrar med barnvagn och hund trängs under eljus-slingorna.
– Intresset smittar, folk inspirerar varandra.
Det säger Anders Szalkai, erfaren maratonlöpare som jobbar med att sätta upp träningsprogram för organisationen bakom Stockholm Marathon.
För honom blev löpningen en självklar del av livet. Vid tolv års ålder sprang han sitt första stadslopp hemma i Helsingborg. Den sista kilometern spurtade han och lyckades till sist komma före sin mellanstadielärare i mål.
– Då bestämde jag mig för att börja med friidrott. Det var roligt och jag upptäckte ganska snabbt att jag hade viss talang för det här med långlopp.
Sedan dess har det blivit många maraton med bland annat en seger i Stockholm sommaren 2001, som senaste svenska vinnare.
Han säger att det märks att löpning blivit en träningstrend som förmodligen kommit för att stanna.
– Främst tror jag det beror på lätttillgängligheten. Det är enkelt att få in ett pass även om du har ett pressat tidschema. Dessutom har tråkstämpeln försvunnit och folk börjar förstå att det också handlar om avkoppling och att stressa ner.
Anders Szalkai berättar om hur den nya tekniken bidragit. I dag finns appar som pulsklockor och mätare till var och varannan smartphone. Det går enkelt att se sina framsteg i joggingspåret, och det har gjort det hela lite coolare, menar Anders Szalkai. Nått en helt ny målgrupp, som kanske tidigare svettats på gymmen.
– Att bara få vara ute i naturen, det är otroligt skönt.
Några hus bort från mig och bara ett stenkast från spåret bor Fredrik Stiernstedt. Han skruvar på sig hemma i soffan strax innan kvällens träningspass. Om tre veckor springer han sitt första maraton och nu börjar han fundera vad det är han gett sig in på.
– Det var en kompis som sprang förra året som anmälde mig. Innan dess hade jag aldrig tänkt tanken faktiskt. Jag har sprungit en mil som längst, så det är klart att det känns lite nervöst.
Fredrik Stiernstedt började springa med sin pappa i tioårsåldern. Efter ett längre uppehåll började han igen vid 25 och sprang, fram till anmälan av maratonloppet, mest kortare distanser.
– Jag känner mig faktiskt lite skräckslagen. Alla jag pratat med som sprungit tidigare säger att det går okej de första två tre milen. Den sista ska dock vara en helvetisk upplevelse av fysisk smärta. Jag är rädd att det ska göra ont, samtidigt vill jag ju orka.
Att löpträning länge setts som enformigt och tråkigt är knappast konstigt. Pustande springer de där i sina spår, träningsnarkomanerna. Backe upp och backe ner. Sammanbiten tystnad i skogen kilometer efter kilometer.
Både Fredrik och Anders berättar om beroendet som ganska snart slår in. Om känslan när man inte sprungit på ett tag. När det kryper i benen, något som jag också, trots mina korta rundor, också känner igen.
– Det blir som ett gift, säger Anders Szalkai. Jag har verkligen försökt att trappa ner, men det går inte. Som minst springer jag fem gånger i veckan.
Fredrik Stiernstedt förklarar att löpningen blir ett sätt att skingra tankarna efter en stressig dag med jobb och småbarn.
– Dessutom märker man snabbt konkreta resultat. Och framför allt är det otroligt skönt efteråt.
Att det stundande maratonloppet skulle bli en sådan skräckupplevelse att han helt lägger ned löpningen efteråt tror han inte.
– Jag har ju mest sprungit under de varma årstiderna, förhoppningsvis kommer jag fortsätta även under vintern nu.
Fredriks fru Anna Stiernstedt sitter bredvid. Hon har också bestämt sig för att springa ett lopp i sommar. Ett halvmaraton. Ändå, säger hon, kan hon inte låta bli att provoceras lite av löpningen som trend.
– Det har ju utvecklats en sådan otrolig prestationskultur kring det. Dessutom tycker jag det är lite för mycket tekniska prylar när man kollar i de här magasinen om löpning.
Fredrik håller med och berättar att han stör sig på snobbismen som brett ut sig i och med att allt fler börjar springa.
– Kanske är det så att överklassen försöker göra det mer och mer avancerat för att distansera sig från oss andra, säger han och skrattar.
Själv har han sprungit i samma träningskläder i 15 år. Det enda viktiga, säger han, är skorna.
Något även Anders Szalkai berättar om strax efter sin dagliga runda.
– I dag är alla pass märken ändå så bra att priset inte spelar någon större roll. Köp ett par skor som känns sköna, det är det viktigaste. Alla andra kläder som kommit ut på marknaden kanske kan fungera som sporrande eller förnya känslan, men priset på dina träningskläder är absolut inget avgörande.
För att klara ett maraton finns egentligen inga genvägar. Det gäller att träna. Anders Szalkai, som även lägger upp professionella träningsprogram till vanliga motionärer, menar att det viktiga är att variera sin löpning.
– Intervaller kan vara bra för att bli snabbare. Ska du springa ett långt lopp gäller det så klart att träna på det också. Men om du har en hyfsad grundkondition som du vill behålla räcker det egentligen med några femtonminuterspass i veckan. Många går dock ut för hårt i början och tappar sugen. Det är bättre att ta det lite lugnt med en behaglig springtur, det triggar ofta igång ett sug efter mer.
Det låter ju enkelt. Men hur ska man egentligen bära sig åt för att få in träningsrutinen?
– Mycket handlar om att bestämma sig. Och sätta upp ett mål, med till exempel ett lopp. Sedan gäller det att inte börja för hårt och inte låta det gå mer än tre dagar mellan gångerna, då kommer kroppen ganska snabbt igång. Det är bättre att träna regelbundet och lugnt än långa sträckor någon gång då och då.
För den som bestämt sig för att springa ett maraton är det dock viktigt att lägga upp träningsprogrammet i tid, säger Anders Szalkai. Åtminstone ett av passen i veckan ska då vara längre, gärna 90 minuter eller mer.
Fredrik Stiernstedt förklarar att han tränat inför loppet sedan februari.
– Då började jag följa ett program från tidningen Runner’s World. Jag hade bara en vilodag i veckan, och märkte ganska snabbt att det slet hårt på kroppen. Nu springer jag tre eller ibland fyra gånger i veckan och slarvar väl en del. Men faktum är att jag märker att det går lättare efter några dagars vila. Vissa är väl födda med ett löpsteg, själv är jag nog bäst på att hålla en långsam men relativt jämn takt. Målet är att springa de 42 kilometerna under fem timmar. Då skulle jag vara riktigt nöjd.
Han berättar om sin farfar som började med löpning för att råda bot på tristessen.
– Han var helt enkelt uttråkad och anmälde sig till ett lopp, och han vann faktiskt. Dagen efter kunde man läsa i Norrköpings tidningar ”Hatten av för Stiernstedt”.
– Det pratade han om ända fram till sin död, skrattar Fredrik.
Tanken att sälja sin startplats i årets Stockholm Marathon har funnits. Särskilt när det känts slitigt. Samtidigt är det svårt att lägga av.
– Jag får ju en kick av det, och det är nog en otrolig känsla att komma i mål efter att ha sprungit i mer än fyra mil.
Om drygt två veckor står han på startlinjen utanför Stockholms stadion tillsammans med tusentals andra löpare. Allt från elit till vanliga motionärer.
– Det börjar kännas nervöst, men det är väl bara att ta den där dagen och springa, sedan är det över.
