MMA, eller Mixed Martial Arts, är en av de snabbast växande sporterna i Sverige. Måns Nilsson, själv mångårig utövare, presenterar fenomenet närmare.
Lördagkvällen 14 april står MMA-fightern Alexander Gustafsson i Globens absoluta mitt. Omgiven av gallerförsedda väggar och med en imponerande ljusrigg ovanför sig sträcker han armarna mot taket för att fira sin seger. 15 000 personer skriker ut sitt gillande. Fascinerat ser jag mig omkring och inser att en historisk händelse utspelar sig.
Det är trots allt bara åtta år sedan kvällstidningarna skrev om hur prinsessan Madeleines dåvarande pojkvän, Jonas Bergström, besökte en ”dödsgala” i Solnahallen. Samma sport, en annan tid. Om Jonas Bergström är i Globen även i kväll vet jag inte, men jag misstänker att rubrikerna från förra besöket håller honom på avstånd.
Att en ny publik sökt sig till MMA är dock ett faktum, aldrig tidigare har så många människor sett en tävling på svensk mark. Detta trots att biljettpriserna började på 600 kronor för att sen dra iväg rejält. MMA en sport för en välbeställd publik? I ett försök att besvara den frågan måste vi lyfta på några stenar, och försöka utröna vad svensk MMA egentligen handlar om.
Tidigare i år utkom boken MMA – sweet violence av Kerstin Fredholm med bilder av Leif Claesson. Ingen av dem hade någon tidigare erfarenhet av MMA, men de fascinerades och ville förstå – varför stänger man in sig i en bur med endast ett par tunna handskar till skydd för att slåss? Ansatsen är av filosofisk natur. Fredholm har så många frågor samtidigt som hon drar sig för att binda sig till svaren. Medger utövarna att det är våld det handlar om? Är det bara invandrarkids som blir framgångsrika? Var är papporna?
Det är som om hon anar en djupare komplexitet under svaren, men att det är en annan bok, en annan diskussion. Det gör för övrigt Kerstin Fredholm rätt i. Sportens nyckelspelare består av en stor mängd disparata livsöden. Visst finns de där, unga män uppväxta utan en närvarande pappa. I skolan gick det inget vidare och ett liv på samhällets bakgård tedde sig både lockande och tillgängligt. Bland de högst rankade svenska proffsen har sex av tio namn en utomeuropeisk klang, på amatörsidan är fördelningen tvärtom.
Det är lätt att dra slutsatsen att det handlar om revanschlystnad, en möjlighet att ge igen. På MMA-klubben står en auktoritär instruktör och lär ut lika delar tekniker och respekt. Adhd-energin förbrukas i slagväxlingar och armhävningar och den förbrödrande effekt en ronds sparring medför skänker en plats i den genommanliga sammanhållning som omsluter sporten.
Men är det verkligen så enkelt? Jag tror inte Kerstin Fredholm tror det, men inte heller diskuterar hon bortom detta. Hon fokuserar på personen, levnadsberättelsen och väver samman människan och sammanhanget med lika delar Zizek och socialantropologi. Resultatet är kittlande och jag uppskattar hur boken diskuterar med mig. Ena stunden målar Fredholm upp en förklaringsmodell, för att i nästa riva den. Till sist finner jag mig texten svaret skyldig, hänvisad till att finna en egen sanning i det gytter av perspektiv som målas upp i boken.
Min egen relation till MMA började för drygt tio år sedan. Av en slump fann jag mig själv sitta på en tävling, ditsläpad av en god vän, och titta på svenska mästerskapen i shootfighting. Sporten är en snällare variant av MMA med lite större skydd och utan möjlighet till slag på golvad motståndare. Icke desto mindre en hård fullkontaktssport med tunna handskar och matcher som kan avslutas i förtid via knock out eller att ena parten fångar den andre i en så kallad submission, ett grepp eller en strypning som tvingar fightern att ge upp. Jag minns än i dag hur det fascinerade, skrämde och lockade.
Dagen därpå ringde jag den arrangerande klubben och frågade när jag kunde börja. Aldrig förr hade jag lockats av kampsport, vare sig som publik eller utövare. När klasskompisarna visade hur de på karateträningen lärt sig göra armhävningar på knogarna, eller någon judonörd misslyckades göra uchi-mata på imponerade jämnåriga gäspade jag som regel av ointresse. När jag nu 15 år senare anmält mig till en MMA-kurs hade jag inte ens koll på ryktet om de hårdföra kriminella som varje kampsportsklubb påstods husera. Faktum var att jag, kanske för första gången sen barndomen, inledde något helt förutsättningslöst.
Efter ett drygt år av intensiv träning gick jag min första brottningsmatch. Sex månader senare min första shootfightingmatch. Med en ny kropp, en målmedvetenhet som aldrig tidigare tagit sig fysiskt uttryck, och ett brinnande intresse tränade, tävlade och konsumerade jag MMA. Jag älskade allt. Sammanhållningen, blodsmaken, känslan av tomhet efter träning, rädslan som kom med att stiga in i en bur med en motståndare. MMA var för mig helt enkelt. Det spelade ingen roll vem jag tränade med. Jag tränade med unga och gamla, snutar och kriminella, studenter och högavlönade, svenskar och invandrare. Vi var där av samma anledning, att lämna allt annat än kampen utanför mattan.
När jag en gång ombads förklara vad som lockade mig med sporten svarade jag sanningsenligt att det är ”det enda sammanhanget i mitt liv där handling följs av en omedelbar konsekvens.” Med tiden blev jag även instruktör och coach och åker än i dag runt med fighters i Sverige och utomlands.
Min berättelse är sålunda en annan än Kerstin Fredholms, den är självupplevd. Den består av tusentals ronder, tusentals mil i bil, buss och flyg. Timmar av matcher, månader av träning, dagar i duschen. Jag tror jag vet varför 15 000 personer jublade åt Alex den där kvällen för några veckor sen. Jag har en idé om vilka som attraheras av sporten, och varför.
Det handlar om klass.
Det kommer alltid att finnas exempel på motsatsen. En framgångsrik thaiboxare visar sig när hon lämnar träningslokalen vara läkare, en klippare på Stureplan packar väskan och rusar mot sparringpasset på Rådmansgatan. Kamp attraherar. Kamp premierar så kallade vinnarskallar, den som tränar mest blir bäst och så vidare. Men den sanningen räcker bara så långt.
Av alla MMA-utövare jag mött törs jag säga att tre fjärdedelar är vanliga arbetarkids. Av utländsk eller inhemsk härkomst spelar mindre roll. Din bakgrund spelar roll. En träningskamrat berättade en gång om hur han i skolan uppmanats att våga följa sin dröm. Det var första gången det gick upp för honom att han inte hade några drömmar. Hans liv hade kantats av lika delar fram- och motgångar. Föräldrarnas skilsmässa hade känts jobbig under några månader, men sedan vande han sig. Skolan han gick på lade sig på skolbarometerns nedre halva, men det gjorde å andra sidan alla omkringliggande skolor också. Betygen räckte till en okej gymnasieutbildning som motsvarade hans önskemål och kanske skulle han någon gång läsa vidare. Jobbet på Seven-eleven gav honom möjlighet att flytta hemifrån. Men, sade han, hela livet hade handlat om att förhålla sig. Han fick höra att han var priviligerad som hade det hem, de föräldrar, den utbildning och den framtid som väntade. Min vän accepterade, men konstaterade samtidigt att det inte var en dröm. Han kunde inte formulera en dröm, för det var han alltför medveten och rationell.
Det fanns inga spektakulära skäl till att han provade MMA, en god vän som bad honom följa med bara. Efter ett års träning förstod han att det fanns mer för honom att hämta än en vältonad kropp och ett ständigt växande förråd av tekniker.
I sparringen försvann allt annat, all leda och uppgivenhet. Känslan av här och nu var hundraprocentig. Inget hade tidigare förmått honom prestera på sin absoluta topp, fått honom att slita för den sista millimetern. Det var den första potential han någonsin känt inte ha en ände, något att bygga en dröm på. Han drömde om att gå en match, att befinna sig i en situation där kropp och intellekt agerar fullständigt simultant, på reflex och erfarenhet.
Så enkelt växte en dröm hos någon som inte hade drömmar, som av omvärlden uppmanats acceptera sin position. Det var inte demoner eller hämndlystnad som drev honom, det var uppvaknandet. En känsla av kontroll, självbestämmande och fullständig korrelation mellan handling och konsekvens.
Att gå från en värld fylld av regler som kontrollerar och styr din vardag, till ett sammanhang där reglerna är så gott som obefintliga, ger en känsla av befrielse. Känslan av handlingsfrihet premierar kreativitet och spontanitet. Med det i åtanke är det inte svårt att förstå varför MMA utvecklas i en rasande takt. De mest effektiva teknikerna ersätts ständigt av nya. Allt sker via trial-and-error samtidigt som teknikutbytet utövare emellan sker gratis via youtube-filmer eller gästträning. Pengarna det kunde genererat är inte hälften så intressant som känslan av kollektivitet. Frågar du en fighter vem denne vill möta, kommer svaret bli ”den bästa”. Det är inte den som har råd att betala för det bästa seminariet, eller lyckan att bo vid det bästa gymmet. Bäst blir den som tillämpar de bästa teknikerna på det bästa sättet. Sett ur det perspektivet blir tillvägagångssättet rätt självklart.
På min klubb möts hela Stockholm. Från yttersta förort till innerstadsbor. Estländare, norrmän, svenskar, kurder, araber, afrikaner, amerikaner, engelsmän, danskar, serber och bosnier samsas under ett gemensamt regelverk och bidrar till att göra varandra bättre. Vi delar drömmar, deltar aktivt till att uppfylla varandras drömmar. När Alex sträcker armarna mot Globens tak är det också vår dröm. För han är en av oss, en av alla arbetarungar som blev något mer än världen förberett oss för. Kerstin Fredholms bok är full av arbetarbarns berättelser.
Visst finns det utövare ur andra samhällsklasser, som regel unga män hungriga på en utmaning de inte kan få i sin vardag. De tränar och kämpar sida vid sida med de övriga, men det finns en skillnad, en egenskap de saknar. De tänker jag SKA bli bäst, men på andra sidan står någon som för första gången upptäckt att han eller hon KAN bli bäst. Att slå sig fri blir bokstavligen en faktisk möjlighet, en dröm att jaga.
Och visst är det så att på mattan försvinner klassmarkörerna. Träningskläder anpassade för MMA tillverkas inte i statusutförande, din frisyr spelar ingen roll när svetten slickat ditt hår mot pannan. Ena ronden kör jag med en deltidsanställd hemglassförsäljare från Alby, i nästa en eventproducent som styr en dyr Mercedes till träningen. Tredje ronden kör de mot varandra. Just där och då räknas inget annat än teknikerna, din kondition och hur bra du läser din motståndare.
Utrustningen är identisk, minimal. Svetten blandas när panna pressas mot panna, armar och ben mäter kapacitet mot varandra. Det kan uttryckas som naket, ärligt, jämställt och uppriktigt – utomstående gör gärna det. När rondklockan tjuter slappnar bägge av, kramar om varandra och pratar uppskattande om den femminutersperiod de just delat. Men så snart de lämnar gymmet bakom sig växer klyftan igen och statistiken talar sitt tydliga språk. Den enes dröm, den andres rekreation –och bara en av dem hade råd att betala de 1 000 kronor det kostade att se Alexander Gustafsson gå sin match i Globen.
