Mamma, är det här verkligen en tjejoverall? Min fyraåriga dotter blänger skeptiskt på sina ytterkläder. Medan olika svar tar form i mitt huvud börjar ettåringen knorra i vagnen, påpälsad i genuskorrekt färgsatt overall; blå.
Innan jag hunnit öppna munnen har fyraåringen bestämt sig. Jag vill inte ha den, det är en killoverall!
Ettåringen gnäller högre.
Overallen hon vägrar ta på sig är röd, har ett par år på nacken. Ska jag förklara att för några år sedan hade barnklädesindustrin bestämt att rött var en tjejfärg, så ja, det är en tjejoverall. Men i dag är rött en mer könsneutral färg och nu har samma profithungriga industri bestämt att rosa är den verkligt tjejiga färgen, så nej, någon riktig tjejoverall är det inte.
Nu gråter ettåringen högljutt och försöker klättra ur vagnen. Klockan är mycket, vi måste iväg. Så jag sliter upp overallen, fångar in fyraåringen som gör en ansats att smita och erkänner mig besegrad: Ja, det är en tjejoverall! Den är ju röd, jättefin!
I samma stund som jag sviker mina ideal, allt jag tror på och vill åstadkomma, ramlar ettåringen i golvet med ett vrål, jag kastar mig, försöker hindra fallet men missar och störtar handlöst. Mitt föräldraskap är ett misslyckande, mitt jämställdhetsprojekt ett fiasko. Jag har fostrat en utseendefixerad flicka som inte är det minsta intresserad av fotboll.
Fanny Ambjörnsson konstaterade i Rosa – Den farliga färgen (Ordfront 2011) att företeelser vi betraktar som typiskt tjejiga, till exempel färgen rosa, förknippas med låg status. Färger, kläder och fritidsintressen som kodas som manliga nedvärderas däremot aldrig på samma sätt. En flicka som spelar fotboll betraktas som cool och normbrytande.
Och ja, jag erkänner. Jag vill att min fyraåring ska ha en blå overall och gilla fotboll. Helst leka något våldsrelaterat åtminstone ibland.
Väl ute på gatan hoppar hon glatt fram bredvid vagnen, attackerar frusna pölar så att isen krasar under kängorna. Ropar över axeln: hon och bästa kompisen har en tävling! En tävling om vem som är finast.
Rosa overall är positiv uppmärksamhet och att vinna. Som mamma till tre döttrar irrar jag i stort sett varenda dag omkring där på patriarkatets bakgård. Försöker orientera mig så gott jag kan bland skräp och avfall, restprodukterna som vår flickfientliga värld genererar.
Det är svett och tårar. Splittring och förvirring. Älskade unge, du är bra. Din väg i livet precis rätt.
Äntligen framme funderar fyraåringen vidare: Mamma, tror du jag vinner tävlingen i dag? Förresten, det kanske finns någon prinsessoverall vi kan köpa till mig?
