Mimi Ercolano är en av flera representanter som står under utredning i Italien för att ha organiserat olagliga strejker och blockader. Arbetaren möter henne för ett samtal om facklig kamp i efterdyningarna av det italienska valet.
I ett högt tegelhus, inte långt från centralstationen i Neapel ligger fackföreningen SI Cobas kontor. Det senaste året har inneburit stora utmaningar för verksamheten.
I juli greps sex fackliga organisatörer tillhörande gräsrotsfacken SI Cobas och USB i Piacenza i norra Italien. Bland de gripna fanns SI Cobas grundare Aldo Milani. De fackliga aktivisterna stod bland annat anklagade för att ha genomfört otillåtna demonstrationer, kriminellt samröre, våld mot tjänsteman, störning av allmän ordning och sabotage.
SI Cobas och USB, Unione Sindacale di Base, är två italienska fackföreningar som organiserar tusentals migrantarbetare i logistiksektorn. De senaste åren har de genomfört ett flertal uppmärksammade strejker och blockader på bland annat FedEx och Amazon i Piacenza.
I augusti friades aktivisterna från de allvarligaste anklagelserna, bland annat den om kriminellt samröre. Fortfarande återstår dock anklagelserna om att ha stört den allmänna ordningen, och varje dag måste de fackliga organisatörerna anmäla sin närvaro på polisstationen.
Mimi Ercolano är organisatör på nationell nivå och har varit aktiv i gräsrotsfacket i sex år. Hon har en bakgrund som forskare i marinbiologi, men övergav studierna när hon fick sitt första barn för att försörja sin familj. Sedan dess har hon arbetat inom hotell- och restaurangbranschen, men också inom olika kooperativ. Numera arbetar hon heltid med den fackliga verksamheten.
Tror du att en liknande situation skulle kunna uppstå i Neapel?
– Jag tror att vi kommer att få se en liknande utveckling även här. Även i Neapel pågår utredningar i samband med strejker, vägblockader och protester vi genomfört. Våra organisatörer betraktas som ”subversiva element”. Men efter dessa greps i somras anordnades stora demonstrationer mot den fackliga repressionen och många reagerade.
För drygt ett år sedan knackade två polismän på dörren till Mimi Ercolanos hem för att delge henne en skriftlig varning. De överlämnade ett dokument som beskrev Mimi Ercolano som ”socialt farlig”. De meddelade att hon stod under observation.
– De säger att om jag fortsätter organisera strejker och protester kommer även jag behöva stämpla på polisstationen varje dag. Det kändes litegrann som att få ett gult kort i fotboll. Jag skämtade om att de skulle ta mig direkt till kvinnofängelset i Pozzuoli. Här i Neapel vimlar det av människor med kopplingar till camorran och maffian, och så kallar de mig socialt farlig? Men jag kommer aldrig att sluta med den fackliga organiseringen. Det som händer får hända. Det går inte att fängsla kampen.
Hur kommer den nya regeringen som leds av Georgia Meloni, som har ett neofascistiskt förflutet, slå mot gräsrotsfack som SI Cobas?
– I frågan finns redan ett tolkningsfel. Det är sant att den regeringen är ny, men den är inte särskilt annorlunda från den förra. I tiotals år har PD styrt här i Italien, förutom en kort period då den populistiska femstjärnerörelsen allierade sig med det högerradikala partiet Lega.
Mimi Ercolano menar att det tidigare regeringspartiet Partito Democratico redan för några år sedan accepterade Salvinis ”säkerhetsdekret”, som slår mot migranter och inskränker demonstrationsfriheten.
– De införde även reformen ”la Buona Scuola”, som bygger på ett system mellan alternerande gratisarbete och utbildning, helt enkelt ett sätt att spara in pengar på skolan. Det finns redan social orättvisa i det här landet. Men vi tror att repressionen mot facklig verksamhet kommer att intensifieras, vilket en högerregering innebär. Meloni kommer först ta några steg tillbaka, men sedan kommer den tidigare premiärministern Draghis agenda att fortgå. Det kommer fortfarande vara arbetarna som får betala för krisen. Meloni kommer inte behöva slösa tid på saker som redan gjorts. Sedan vet jag inte om den här regeringen kommer att vara särskilt länge. Italien har ständigt nya ”tekniska regeringar”.
Hur ser den fackliga organiseringen ut i Neapel?
– Neapel är en stad med hög arbetslöshet, men vi har en stark rörelse av organiserade arbetslösa, den så kallade ”7-november-rörelsen”, som banar väg för en klassmedvetenhet i hela landet. Det är en kamp de arbetslösa fört i åtta år, och nu håller de även på att få igenom sina krav för rätten till arbete. Antiglobaliseringsrörelsen som var stark för tjugo år sedan i Italien är numera fragmentiserad. Nu har Friday for Future fått ut många ungdomar på gatorna, men det är demonstrationer som varar en dag och sedan glöms bort. Men Friday for Future har samtidigt allierat sig med 7-novemberrörelsen, och klimatkampen har blivit politiserad på ett helt annat sätt.
Arbetaren har tidigare rapporterat om arbetsplatskamper som facket drivit i Neapel. Bland annat om konflikten i hamnen, arbetslösas protester och om fabriksarbetares organisering på bilfabriken FCA.
I Neapel organiserar SI Cobas även sophämtare, städare, butiksväktare och arbetare inom logistiken.
– I Neapel fanns det när vi startade facket 2016 inte ens ett kontor. Vi fick hålla möten utanför barer nära lagerbyggnader där vi organiserade arbetare. Nu har vi närmare 400 inskrivna medlemmar och finns närvarande på många mindre arbetsplatser. I Neapel är arbetet mer politiskt än i de andra städerna, inte enbart strikt fackligt.
