– Konceptet med ockupationer är inte nytt i USA, men lagstadgade restriktioner har gjort oss till blygsamma demonstranter, säger Rosemary Feurer.
Hon är historiker vid Northern Illionis University och har i sin forskning huvudsakligen fokuserat på radikal facklig kamp. Hon beskriver en utveckling där möjligheterna till politisk aktion kontinuerligt urholkats. Ett glapp mellan ord och handling har varsamt byggts in i protestens logik genom några avgörande lagar som stiftats under 1900-talet, som verkar begränsande utifrån såväl metod som plats.
– USA stoltserar med möjligheten att kunna säga vad man vill, men man kan inte säga vad man vill kopplat till effektiva handlingar. Vi är begränsade i arbetsmarknadskonflikter till få strejkande på grund av förelägganden.
Amerikaner brukade vara mästare på massiva protester, men många är inte medvetna om den rika historien. Under det tidiga 1900-talet var det möjligt att stänga ned städer och arbetsplatser, men dessa möjligheter har systematiskt begränsats. Kvar finns solidaritetsmanifestationer som, som längst, varar över dagen. En sorts inställning av att vi under några timmar ska säga vad vi tycker till makten, men makthavarna skrattar åt folkets lidande och krav. Så vi saknar politiska praktiker. Den egyptiska resningen satte ljuset på behovet av platser för att bygga en proteströrelse och inspirerade Occupy-rörelsen, säger hon.
Arbetslöshetsrörelsen var den som började använda sig av ockupationer i form av sittstrejker som praktik. Den ockuperade platser som kommunhus, arbetsförmedlingar och socialkontor.
Det var också den rörelsens aktivister som sedan, som arbetare, tog in metoden på fabrikerna när de inte längre var arbetslösa. Från sporadiska ockupationer i form av sittstrejker inne på fabrikerna blev ockupationer en av de mest använda taktikerna i arbetsmarknadskonflikter. 1937 var 400 000 arbetare inblandade i olika sittstrejker.
– Det skapade en medvetenhet om vikten av att ”ta” fysiska platser.
En mängd olika kamper utkämpades med denna metod. Under 1930-talet utmanade arbetare och arbetslösa ett program som innebar att anställda arbetare beskattades för att finansiera mat till arbetslösa arbetare. De rika bads endast om frivilliga bidrag, och i de fall dessa gavs var de försumbara jämfört med vad arbetarna bidrog med. Man kämpade för kortare arbetsdagar och omfördelning av inkomst.
Arbetslöshetsrörelsen var väldigt blandad utifrån både hudfärg och kön och förde fram kvinnor och afroamerikaner till protesternas frontlinjer. Protestockupationer och sittstrejker förstärktes av vanliga strejker och blockader, men många historiker menar att det var ockupationsmetoden som gav arbetarrörelsen de stora segrar som den faktiskt vann under 1930-talet.
– Den här typen av demonstrationer fortsatte alltigenom hela depressionen. Som mest kritiskt blev det när det ledde till mängder av sittstrejker i fabriker som på riktigt utmanade den kapitalistiska politiska ekonomin och gav arbetarrörelsen viss makt i landet, säger Rosemary Feurer.
1935, efter en våg av mass- och generalstrejker, infördes Wagnerakten, den lag som gav arbetarna rätten att organisera sig och förhandla kollektivt för första gången i amerikansk historia. Näringslivet ignorerade den totalt till en början och fortsatte att kränka arbetares civila rättigheter och att använda privata rövarband för att spionera på och trakassera arbetare. Att Högsta domstolen trots det förklarade Wagner-akten vara konstitutionell tror de flesta historiker berodde på de massiva sittstrejkerna.
Näringslivet bekämpade Wagner-akten och lyckades avradikalisera den genom att driva ett antal fall till motsvarande arbetsdomstolen. Vid 1940-talets början var den redan väldigt begränsad på andra områden än löner, arbetstid och grundläggande villkor. Spiken i kistan var dock Taft-Hartley-akten som klubbades igenom 1947. Även den som reaktion på en strejkvåg, där man i stället för att ge efter för kraven slog man ned hårdare. Syftet med den nya lagstiftningen var att främja marknadsflödet och den kallades av arbetarrörelsen för slavarbeteslagen. Taft-Hartley-akten begränsade strejkrätten och förbjöd bland annat blockader, vilda strejker, sympatistrejker och politiska strejker.
Den gav också arbetsköpare rätten att ogiltigförklara fack som inte representerar majoriteten av arbetarna på arbetsplatsen, samt rätten att motsätta sig facket så länge arbetsköparen inte utövar rena trakasserier mot fackligt aktiva. Lagen är fortfarande i bruk.
Den konstitutionella rätten att uttrycka sin åsikt i det offentliga och möjligheterna till offentliga protester har också begränsats genom ett antal beslut i Högsta domstolen. Demonstrationer och samlingar kan begränsas utefter tid, plats och sätt.
Myndigheter kan inskränka demonstrationer utifrån när och hur länge de ska pågå, avgöra hur nära målet för protesten demonstrationen får äga rum samt avbryta demonstrationer som stör ”den vanliga ordningen”, framkomligheten och kommersen. Detta innebär att massiva demonstrationer kan bli väldigt begränsade eller avstyrda helt och hållet.
– Principen i det här landet är att du har rätt att tala, men inte rätten att koppla samman ditt tal med handling och aktion. Idéer har större skydd än handling och polisen har rätt att begränsa allt som på något vis stör det vanliga flödet av handel. Du kan marschera men det blir långt ifrån målet för din protest, berättar Rosemary Feurer.
Rosemary Feurer menar att dessa inskränkningar av facklig kamp och offentliga protester har gjort att långvariga ockupationer har saknats under det sena 1900-talets protester.
– Jag tror att Occupy-rörelsen nu måste tänka mer på platser att ockupera. Det räcker inte att ha en endagsdemonstration. Det påverkar inte.
– Många menar nu att rörelsen ska gå vidare, medan andra menar att konceptet med långvariga ockupationer måste förstås bättre. I USA finns få centrala områden som är på riktigt offentliga. Vi har inga Tahrir-torg. Vi måste ta tillbaka gatorna som en arena för protest och arbetarrörelsen måste återigen börja störa det kommersiella flödet.
En ung aktivist, Lucas Vasquez som befunnit sig i Zuccotti park från dag ett fram till vräkningen pekar ut samma riktning.
– Protesterna har totalt förändrat den politiska kulturen i New York. Fler och fler ansluter, civil olydnad och direkt aktion används mer och mer. Jag tror att rörelsen måste och kommer att röra sig från att göra symboliska ockupationer till att göra riktiga, som att ockupera våra arbetsplatser, skolor och bostadsområden.
