– Nu är du äntligen fri.
– Gud vad skönt, svarar Lisa vakten som följer henne till grinden.
Hon har precis muckat från sitt senaste fängelsestraff och har skaffat sig lite hull på magen. Här har hon årets bästa tillfälle att ta steget in i samhället.
Det tar bara någon minut innan hon tänder sin första cigg i frihet. Brunbränd, leende, med sandaler på fötterna och gråa myskläder. Med sig ut från Färingsö kvinnoanstalt har hon sina tillhörigheter, allt får plats i en väska förutom vinterpälsen.
Det är den 15 maj 2011, solen värmer och efter en smällkall vinter väntar nu behagligare tider. Pälsen är ett minne från årstiden som flytt, då hon till slut fångades in och fick sitt straff.
– Aldrig mer hit, säger Lisa. Så länge vakten är med lovar hon högt och heligt att bättra sig och att de inte ska ses igen. Men det låter lite pliktskyldigt, som något hon förväntas säga. Och snart kommer det fram att hon har uttalat de där orden tidigare.
– Så sade jag 2006 också. Men nu blir det så. Nu har jag bestämt mig, det blir jobbigare ju äldre man blir, säger Lisa.
Hon är 39 år, fortfarande tillräckligt ung för att ordna upp sitt liv, att bli något annan än en biltjuv. Fortfarande finns möjligheten att välja den svåra vägen, att kämpa, börja vandra på botten av de laglydigas hierarki, att ansluta sig till samhället. Lättare är att återansluta till sina vänner och ett liv i hemlöshet, det är trots allt där hon känner sig hemma. Men att gå tillbaka till de hemlösas läger innebär att hon med största sannolikhet kommer tillbaka hit till anstalten.
Förr eller senare.
Hur många gånger har du suttit fängslad?
– 20–25 gånger. År 2000 satt jag inne här nästan hela året. Så går det när man lever så kriminellt som jag gör, men det är en livsstil jag har.
Det har gått 22 år sedan hon första gången dömdes skyldig av en domstol. Och 20 år sedan hon första gången avtjänade ett straff här på Färingsöanstalten ute på Ekerö, strax utanför Stockholm.
Som rutinerad kåkfarare säger hon att det är lite hårdare nu än förut. Lite svårare att få hjälp från samhället, att få någon att orka bry sig. Ett vanligt jobb är hon oceaner ifrån.
– Gå till arbetsförmedlingen och säg att du är fullblodsnarkoman. Det ger inget jobb, säger Lisa.
– Alternativet är att ljuga. Det gjorde jag en gång förut, och fick jobb som städerska på ett hotell. Det gick bra i fem år, sedan tappade jag tjack i en tvättpåse.
20 gram som gjorde det omöjligt att fortsätta jobbet, och Lisa valde att säga upp sig frivilligt.
När hon pratar ”jobb” handlar det numera om andra saker. Ofta att ge sig ut och stjäla. Bilstölder är Lisas specialitet, och hon berättar att tio minuters jobb kan ge 40 000 kronor.
– En Saab 9000 tar man på nio sekunder. Volvo är jättelätta att ta sig in i. Rattkrycka är inga problem. Som biltjuv vet man att det bara är att trycka ner pedalen för att få loss den.
Får du aldrig dåligt samvete?
– Man får lära sig gatans lag. Att äta eller ätas. Jag tar det jag vill ha, så är det. Visst får jag dåligt samvete ibland, men det gäller att ta bort de känslorna. Jag måste överleva själv först. Det gäller att se till sitt eget innan man börjar tänka på andra.
Hur är det med körkort?
– Det har jag aldrig haft. Jag är självlärd. Jag har alltid varit intresserad av bilar, både att köra och att mecka. Självklart ville jag ta körkort, men ingen hjälpte mig.
Lisa berättar att hon en gång i tiden faktiskt blev erbjuden ett jobb på grund av sin specialkompetens som biltjuv. Det var någon gång runt år 2000. En kostymklädd kille som jobbade med säkerhet ville att hon skulle testa att bryta sig in i olika bilmodeller, så att de kunde förbättra säkerheten. Lisa tackade nej med motiveringen
att det sabbade hennes eget yrke.
Lisa Bäckman är en person som det är enkelt att få kontakt med. När hon berättar om sitt liv känns hon ärlig, och dagen hon kommer ut från fängelset är hon frispråkigare än vanligt. Då cirkulerar inte samtalet kring dagsaktuella problem, det finns ingen polis hon måste gömma sig för, hon är inte påtänd, har inga hemlösa vänner att ta hänsyn till, som i vintras, då hon levde i en husvagn i en liten koloni som byggts upp av hemlösa.
– Fy fan vad kallt det var. Men man överlever det med. Man kan gatans regler. Ta av en vanlig människa allt och de vet inte vad de ska göra. De har sin trygghet bakom sina stängda dörrar. En annan hittar alltid på lösningar.
Ett knappt halvår tidigare. De hemlösas läger låg vid shoppingområdet vid Kungens kurva i Huddinge utanför Stockholm,
och vintern 2010/2011 blev dramatisk. Efter att kommunen gått ut med beskedet att lägret skulle rivas blev det en hel del medieuppmärksamhet. Lisa fick flera gånger föra de hemlösas talan när media uppmärksammade vräkningshoten.
Julen 2010 bor Lisa i en husvagn tillsammans med sin pojkvän Peter. Trots att temperaturen under vintern går ned mot tjugo grader får de upp en skön värme, tack vare gasoltuber. En blå låga sprider sin värme och någon decimeter ovanför hänger ett par skor och dinglar. Golvet är fullt med verktyg och Peter sitter med nedsvärtade händer på sängen för att laga en skarvsladd.
– Vi jobbar med skrot, säger Lisas pojkvän när besökarna kommer in. Och skrot finns det gott om, inte bara inne i husvagnarna. Hela kolonin är full med prylar. Verktyg ligger utspridda här och där på marken. Flera halvtrasiga bilar står och skräpar. Lägret ser ut som en blandning mellan scoutläger, soptipp och campingplats, och för den som är inne på rätt humorvåglängd finns det stulna p-skyltar som markerar att besökstiden är max två timmar.
– De flesta har hållit på så länge så det finns ingen hjälp som fungerar. Jag har själv haft försökslägenhet och skötte mig i tre år. Sedan gick det snett en gång, och jag blev vräkt direkt, säger Lisas pojkvän.
Peter har levt utanför samhället länge, och har inga planer på att ändra sin livsstil. Han berättar om livet i kolonin, om hur de har byråd där de avgör viktiga frågor, att människor bor här periodvis, exempelvis vid ett återfall.
– Vi är inga farliga människor som folk tror, berättar Lisa.
– Men vi behöver ingen hjälp på det sättet som många förväntar sig. Vi behöver bara någon som kan komma och hjälpa oss tömma containern. Annars klarar vi oss bra själva.
Handlarna i närheten vill ha bort de här människorna, och går man in på möbelvaruhuset Stalands precis bredvid kan man få höra ett och annat nedsättande omdöme. De hemlösa kan också berätta om anställda som kommer på lunchrasten för att titta på boendet.
– Jag kom på idén att ta femtio spänn i inträde när de skulle hit och titta på ”aporna”. Då skämdes de och insåg att de gick och glodde. Några utställningsdjur är vi inte, vi bara väljer att leva annorlunda, säger Lisas pojkvän.
Drömmen är att få lämnas ifred. En dröm som inte kommer att besannas, och när vintern närmar sig sitt slut är det dags.
Själva vräkningen är en segdragen historia som inleds med ett byråkratiskt förspel på två veckor. Under polisbeskydd kommer parkeringsvakterna och märker ut alla fordon som ska bort med ett rött varningsmärke. Allt ska gå till enligt reglementet, och de hemlösa diskuterar sinsemellan om det går att överklaga eller förhindra vräkningen.
Några panikkänslor sprider sig inte bland det tiotal personer som bor i lägret. Några planer på en snabb evakuering finns
inte, utan den gyllene regeln är snarare att leva en dag i sänder.
Till slut löper tidsfristen ut. Samtidigt som vårens första värmande strålar når den lilla skogsdungen kör två traktorer rakt in i lägret och sätter sina klor i allt de kommer åt. Bilar, husvagnar och all bråte som går att få upp börjar systematiskt forslas bort. Förutom firman som fått i uppdrag att rensa rent kommer ett följe av poliser, socialarbetare, journalister och så klart parkeringsvakterna som lappat fordonen.
Själv håller sig Lisa undan. Gömd i sin husvagn. Hon vet att ett fängelsestraff väntar, och har ingen lust att bli inplockad.
– Om alla skötte sig och de inte gjorde en fluga förnär hade det inte blivit så här, säger polisen som leder patrullen som kommenderats ut.
Han menar att stället är översvämmat med stöldgods, och kan berätta hur de boende gör inbrott i byggen och affärer i närområdet. De begår också miljöbrott på löpande band, låter bilbatterier stå ute mitt i snön och läcka farligheter och bränner en hel del miljöskadligt material för att komma åt koppar.
Polismannen berättar också om det omfattande amfetaminmissbruket och hur oroad han är över de hemlösa som kör bil. De utgör en fara för allmänheten, menar han.
Under dagens lopp börjar snön tina upp, och på marken bildas stora gyttjepölar efter traktorerna. Från husvagnarna som lyfts bort rasar skrotet rakt ned på backen, och bildar en rännil av skräp.
– Jaktsäsongen på hemlösa har börjat, säger en arg kvinna som rastlöst vandrar omkring när hon ser lägret demoleras.
En dags arbete räcker inte. Och allt ska inte bort. De husvagnar som fortfarande är bebodda får stå ett tag till. Innan lägrets banemän tackar för sig placerar de två stora containrar i vägen för utfarten, för att de hemlösa inte ska kunna köra ut bilarna som fortfarande rullar. Efter det lämnar de stället, för att komma tillbaka och slutföra jobbet dagen därpå.
Lisa tittar så småningom ut från sin husvagn. Hon och pojkvännen nappar på socialtjänstens erbjudande, och blir placerade på ett hotell. De stannar någon vecka innan de väljer friheten som hemlösa. Senare blir de stoppade i en bil inne vid Skanstull, och Lisa får spendera några dagar på Kronobergshäktet innan hon till slut hamnar på Färingsöanstalten, dömd för olovlig körning och bilstöld.
Varför blev Lisa hemlös? Varför säger hon sig vilja leva ett liv utanför samhället? Svaret är inte givet, men visst finns det orsaker. Hennes förutsättningar var inte de bästa, uppvuxen som hon är i ett av Göteborgs utpekade problemområden.
Det är i Hjällbo hon börjar med småbus. Hur uppväxten var berättar inte Lisa så mycket om, bara att hon väljer att flytta till Stockholm för att ”hon gjort så mycket, att det var bäst att byta ställe”.
Hon har inte alltid bott i husvagn. Det är nästan med stolthet i rösten som hon berättar att hon en gång i tiden hade hus och sambo. De bodde i Södertälje, Lisa blev gravid och framtiden var oviss. Lisa var 17 år när hon fick sin dotter. Hon berättar att när hennes sambo ville bättra på familjens ekonomi genom att leverera cannabis så fick hela familjeäventyret
ett tvärt slut. Chansningen gick inte hem, i stället väntade åklagare och fällande dom, barnet blev omhändertaget och placerat i fosterhem.
– När jag förlorade min dotter spårade allt ur, jag förlorade hus, dotter och pojkvän, berättar Lisa.
Efter det har det rullat på med fängelsedomar, hemlöshet och droger. Lisas dotter är i dag 22 år, och jobbar som kock.
Det har gått bra för henne, Lisa låter stolt när dottern kommer på tal, och hon berättar att de håller kontakten.
– Relationen är bra. Det är den, säger Lisa själv.
– Hon vet vad jag håller på med. Pappan ska enligt Lisa ha bytt livsstil, han har gift sig med en thailändska och lever numera laglydigt.
När Lisa muckar från sitt fängelsestraff på Färingsö är det söndag, de sociala myndigheterna har inte öppet och något ordnat boende finns inte förberett. Lisa säger att hon får ta kontakt med myndigheterna om några dagar. Om hon kan hålla sig ren till dess, det kan hon inte lova. Hon vill i alla fall tillbaka till sina vänner. Lägret vid Kungens kurva är utplånat, kvar finns bara kolsvart, bränd jord. Att jämna lägret med marken löste inte några hemlöshetsproblem.
De boende flyttade bara vidare, flera bara några hundra meter. Det är där Lisas pojkvän numera håller till, med sovplats i ett tält, några minuter från korvkioskkön på Ikea.
De flesta som kommer hit till Kungens kurva har bara de stora varuhusen för ögonen. Få bryr sig om den lilla väg som sticker upp mot en kulle inne i skogen. Vägen är kantad med skräp och sopor av alla de slag, en liten förvarning om livsstilen bland människorna däruppe. Lisa säger att det ska bli jätteskönt att få träffa sina vänner igen, och när hon kommer ”hem” utbryter ett kramkalas.
– Lisa är här, ropar en av hennes väninnor när hon ser henne komma gående. Snart samlas alla runtomkring henne. De skrattar och är glada. Lisa lyfter lite på tröjan och visar upp hullet på magen och brännan hon skaffat sig genom fängelsets solarium. De andra får känna och klämma lite på sin vän som fått göda sig bakom lås och bom. Alla är glada, vädret strålar ikapp med de hemlösa och Lisa berättar om månaderna som gått medan hon börjar bekanta sig med sitt nya hem. Nu stundar snart sommar, årstiden då det är lättast att vara hemlös.
De kommande månaderna kommer Lisa sakta men säkert återgå till missbruk, stöld och en tuff tillvaro. Hela livet är hon påpassad av myndigheterna, polis och socialarbetare vet vad som pågår uppe i skogen. Bara några veckor efter Lisas ankomst blockerar de infarten som leder upp till lägret med ett stort betongblock, allt för att spärra de hemlösas bilväg. Hösten ska komma, hullet på magen ska sakta försvinna, Lisa kommer pumpa i sig spruta efter spruta med amfetamin.
Men här, när hon är nymuckad, och åter bland vännerna utanför samhället, då är livet som det ska. Då strålar Lisa och hennes vänner. De fångar dagen och visar att hemlöshet är mer än utsatthet och elände. Lika stängt som samhället är för dessa individer, lika öppet är de hemlösas koloni för dem som hamnat snett.
