Ett år med Lisa

– Nu är du äntligen fri.

– Gud vad skönt, svarar Lisa vakten som följer henne till grinden.

Hon har precis muckat från sitt senaste fängelsestraff och har skaffat sig lite hull på magen. Här har hon årets bästa tillfälle att ta steget in i samhället.

Det tar bara någon minut innan hon tänder sin första cigg i frihet. Brunbränd, leende, med sandaler på fötterna och gråa myskläder. Med sig ut från Färingsö kvinnoanstalt har hon sina tillhörigheter, allt får plats i en väska förutom vinterpälsen.

Det är den 15 maj 2011, solen värmer och efter en smällkall vinter väntar nu behagligare tider. Pälsen är ett minne från årstiden som flytt, då hon till slut fångades in och fick sitt straff.

– Aldrig mer hit, säger Lisa. Så länge vakten är med lovar hon högt och heligt att bättra sig och att de inte ska ses igen. Men det låter lite pliktskyldigt, som något hon förväntas säga. Och snart kommer det fram att hon har uttalat de där orden tidigare.

– Så sade jag 2006 också. Men nu blir det så. Nu har jag bestämt mig, det blir jobbigare ju äldre man blir, säger Lisa.

Hon är 39 år, fortfarande tillräckligt ung för att ordna upp sitt liv, att bli något annan än en biltjuv. Fortfarande finns möjligheten att välja den svåra vägen, att kämpa, börja vandra på botten av de laglydigas hierarki, att ansluta sig till samhället. Lättare är att återansluta till sina vänner och ett liv i hemlöshet, det är trots allt där hon känner sig hemma. Men att gå tillbaka till de hemlösas läger innebär att hon med största sannolikhet kommer tillbaka hit till anstalten.

Förr eller senare.

Hur många gånger har du suttit fängslad?

– 20–25 gånger. År 2000 satt jag inne här nästan hela året. Så går det när man lever så kriminellt som jag gör, men det är en livsstil jag har.

Det har gått 22 år sedan hon första gången dömdes skyldig av en domstol. Och 20 år sedan hon första gången avtjänade ett straff här på Färingsöanstalten ute på Ekerö, strax utanför Stockholm.

Som rutinerad kåkfarare säger hon att det är lite hårdare nu än förut. Lite svårare att få hjälp från samhället, att få någon att orka bry sig. Ett vanligt jobb är hon oceaner ifrån.

– Gå till arbetsförmedlingen och säg att du är fullblodsnarkoman. Det ger inget jobb, säger Lisa.

– Alternativet är att ljuga. Det gjorde jag en gång förut, och fick jobb som städerska på ett hotell. Det gick bra i fem år, sedan tappade jag tjack i en tvättpåse.

20 gram som gjorde det omöjligt att fortsätta jobbet, och Lisa valde att säga upp sig frivilligt.

När hon pratar ”jobb” handlar det numera om andra saker. Ofta att ge sig ut och stjäla. Bilstölder är Lisas specialitet, och hon berättar att tio minuters jobb kan ge 40 000 kronor.

– En Saab 9000 tar man på nio sekunder. Volvo är jättelätta att ta sig in i. Rattkrycka är inga problem. Som biltjuv vet man att det bara är att trycka ner pedalen för att få loss den.

Får du aldrig dåligt samvete?

– Man får lära sig gatans lag. Att äta eller ätas. Jag tar det jag vill ha, så är det. Visst får jag dåligt samvete ibland, men det gäller att ta bort de känslorna. Jag måste överleva själv först. Det gäller att se till sitt eget innan man börjar tänka på andra.

Hur är det med körkort?

– Det har jag aldrig haft. Jag är självlärd. Jag har alltid varit intresserad av bilar, både att köra och att mecka. Självklart ville jag ta körkort, men ingen hjälpte mig.

Lisa berättar att hon en gång i tiden faktiskt blev erbjuden ett jobb på grund av sin specialkompetens som biltjuv. Det var någon gång runt år 2000. En kostymklädd kille som jobbade med säkerhet ville att hon skulle testa att bryta sig in i olika bilmodeller, så att de kunde förbättra säkerheten. Lisa tackade nej med motiveringen
att det sabbade hennes eget yrke.

Lisa Bäckman är en person som det är enkelt att få kontakt med. När hon berättar om sitt liv känns hon ärlig, och dagen hon kommer ut från fängelset är hon frispråkigare än vanligt. Då cirkulerar inte samtalet kring dagsaktuella problem, det finns ingen polis hon måste gömma sig för, hon är inte påtänd, har inga hemlösa vänner att ta hänsyn till, som i vintras, då hon levde i en husvagn i en liten koloni som byggts upp av hemlösa.

– Fy fan vad kallt det var. Men man överlever det med. Man kan gatans regler. Ta av en vanlig människa allt och de vet inte vad de ska göra. De har sin trygghet bakom sina stängda dörrar. En annan hittar alltid på lösningar.

Ett knappt halvår tidigare. De hemlösas läger låg vid shoppingområdet vid Kungens kurva i Huddinge utanför Stockholm,
och vintern 2010/2011 blev dramatisk. Efter att kommunen gått ut med beskedet att lägret skulle rivas blev det en hel del medieuppmärksamhet. Lisa fick flera gånger föra de hemlösas talan när media uppmärksammade vräkningshoten.

Julen 2010 bor Lisa i en husvagn tillsammans med sin pojkvän Peter. Trots att temperaturen under vintern går ned mot tjugo grader får de upp en skön värme, tack vare gasoltuber. En blå låga sprider sin värme och någon decimeter ovanför hänger ett par skor och dinglar. Golvet är fullt med verktyg och Peter sitter med nedsvärtade händer på sängen för att laga en skarvsladd.

– Vi jobbar med skrot, säger Lisas pojkvän när besökarna kommer in. Och skrot finns det gott om, inte bara inne i husvagnarna. Hela kolonin är full med prylar. Verktyg ligger utspridda här och där på marken. Flera halvtrasiga bilar står och skräpar. Lägret ser ut som en blandning mellan scoutläger, soptipp och campingplats, och för den som är inne på rätt humorvåglängd finns det stulna p-skyltar som markerar att besökstiden är max två timmar.

– De flesta har hållit på så länge så det finns ingen hjälp som fungerar. Jag har själv haft försökslägenhet och skötte mig i tre år. Sedan gick det snett en gång, och jag blev vräkt direkt, säger Lisas pojkvän.

Peter har levt utanför samhället länge, och har inga planer på att ändra sin livsstil. Han berättar om livet i kolonin, om hur de har byråd där de avgör viktiga frågor, att människor bor här periodvis, exempelvis vid ett återfall.

– Vi är inga farliga människor som folk tror, berättar Lisa.

– Men vi behöver ingen hjälp på det sättet som många förväntar sig. Vi behöver bara någon som kan komma och hjälpa oss tömma containern. Annars klarar vi oss bra själva.

Handlarna i närheten vill ha bort de här människorna, och går man in på möbelvaruhuset Stalands precis bredvid kan man få höra ett och annat nedsättande omdöme. De hemlösa kan också berätta om anställda som kommer på lunchrasten för att titta på boendet.

– Jag kom på idén att ta femtio spänn i inträde när de skulle hit och titta på ”aporna”. Då skämdes de och insåg att de gick och glodde. Några utställningsdjur är vi inte, vi bara väljer att leva annorlunda, säger Lisas pojkvän.

Drömmen är att få lämnas ifred. En dröm som inte kommer att besannas, och när vintern närmar sig sitt slut är det dags.

Själva vräkningen är en segdragen historia som inleds med ett byråkratiskt förspel på två veckor. Under polisbeskydd kommer parkeringsvakterna och märker ut alla fordon som ska bort med ett rött varningsmärke. Allt ska gå till enligt reglementet, och de hemlösa diskuterar sinsemellan om det går att överklaga eller förhindra vräkningen.

Några panikkänslor sprider sig inte bland det tiotal personer som bor i lägret. Några planer på en snabb evakuering finns
inte, utan den gyllene regeln är snarare att leva en dag i sänder.

Till slut löper tidsfristen ut. Samtidigt som vårens första värmande strålar når den lilla skogsdungen kör två traktorer rakt in i lägret och sätter sina klor i allt de kommer åt. Bilar, husvagnar och all bråte som går att få upp börjar systematiskt forslas bort. Förutom firman som fått i uppdrag att rensa rent kommer ett följe av poliser, socialarbetare, journalister och så klart parkeringsvakterna som lappat fordonen.

Själv håller sig Lisa undan. Gömd i sin husvagn. Hon vet att ett fängelsestraff väntar, och har ingen lust att bli inplockad.

– Om alla skötte sig och de inte gjorde en fluga förnär hade det inte blivit så här, säger polisen som leder patrullen som kommenderats ut.

Han menar att stället är översvämmat med stöldgods, och kan berätta hur de boende gör inbrott i byggen och affärer i närområdet. De begår också miljöbrott på löpande band, låter bilbatterier stå ute mitt i snön och läcka farligheter och bränner en hel del miljöskadligt material för att komma åt koppar.

Polismannen berättar också om det omfattande amfetaminmissbruket och hur oroad han är över de hemlösa som kör bil. De utgör en fara för allmänheten, menar han.

Under dagens lopp börjar snön tina upp, och på marken bildas stora gyttjepölar efter traktorerna. Från husvagnarna som lyfts bort rasar skrotet rakt ned på backen, och bildar en rännil av skräp.

– Jaktsäsongen på hemlösa har börjat, säger en arg kvinna som rastlöst vandrar omkring när hon ser lägret demoleras.

En dags arbete räcker inte. Och allt ska inte bort. De husvagnar som fortfarande är bebodda får stå ett tag till. Innan lägrets banemän tackar för sig placerar de två stora containrar i vägen för utfarten, för att de hemlösa inte ska kunna köra ut bilarna som fortfarande rullar. Efter det lämnar de stället, för att komma tillbaka och slutföra jobbet dagen därpå.

Lisa tittar så småningom ut från sin husvagn. Hon och pojkvännen nappar på socialtjänstens erbjudande, och blir placerade på ett hotell. De stannar någon vecka innan de väljer friheten som hemlösa. Senare blir de stoppade i en bil inne vid Skanstull, och Lisa får spendera några dagar på Kronobergshäktet innan hon till slut hamnar på Färingsöanstalten, dömd för olovlig körning och bilstöld.

Varför blev Lisa hemlös? Varför säger hon sig vilja leva ett liv utanför samhället? Svaret är inte givet, men visst finns det orsaker. Hennes förutsättningar var inte de bästa, uppvuxen som hon är i ett av Göteborgs utpekade problemområden.

Det är i Hjällbo hon börjar med småbus. Hur uppväxten var berättar inte Lisa så mycket om, bara att hon väljer att flytta till Stockholm för att ”hon gjort så mycket, att det var bäst att byta ställe”.

Hon har inte alltid bott i husvagn. Det är nästan med stolthet i rösten som hon berättar att hon en gång i tiden hade hus och sambo. De bodde i Södertälje, Lisa blev gravid och framtiden var oviss. Lisa var 17 år när hon fick sin dotter. Hon berättar att när hennes sambo ville bättra på familjens ekonomi genom att leverera cannabis så fick hela familjeäventyret
ett tvärt slut. Chansningen gick inte hem, i stället väntade åklagare och fällande dom, barnet blev omhändertaget och placerat i fosterhem.

– När jag förlorade min dotter spårade allt ur, jag förlorade hus, dotter och pojkvän, berättar Lisa.
Efter det har det rullat på med fängelsedomar, hemlöshet och droger. Lisas dotter är i dag 22 år, och jobbar som kock.

Det har gått bra för henne, Lisa låter stolt när dottern kommer på tal, och hon berättar att de håller kontakten.

– Relationen är bra. Det är den, säger Lisa själv.

– Hon vet vad jag håller på med. Pappan ska enligt Lisa ha bytt livsstil, han har gift sig med en thailändska och lever numera laglydigt.

När Lisa muckar från sitt fängelsestraff på Färingsö är det söndag, de sociala myndigheterna har inte öppet och något ordnat boende finns inte förberett. Lisa säger att hon får ta kontakt med myndigheterna om några dagar. Om hon kan hålla sig ren till dess, det kan hon inte lova. Hon vill i alla fall tillbaka till sina vänner. Lägret vid Kungens kurva är utplånat, kvar finns bara kolsvart, bränd jord. Att jämna lägret med marken löste inte några hemlöshetsproblem.

De boende flyttade bara vidare, flera bara några hundra meter. Det är där Lisas pojkvän numera håller till, med sovplats i ett tält, några minuter från korvkioskkön på Ikea.

De flesta som kommer hit till Kungens kurva har bara de stora varuhusen för ögonen. Få bryr sig om den lilla väg som sticker upp mot en kulle inne i skogen. Vägen är kantad med skräp och sopor av alla de slag, en liten förvarning om livsstilen bland människorna däruppe. Lisa säger att det ska bli jätteskönt att få träffa sina vänner igen, och när hon kommer ”hem” utbryter ett kramkalas.

– Lisa är här, ropar en av hennes väninnor när hon ser henne komma gående. Snart samlas alla runtomkring henne. De skrattar och är glada. Lisa lyfter lite på tröjan och visar upp hullet på magen och brännan hon skaffat sig genom fängelsets solarium. De andra får känna och klämma lite på sin vän som fått göda sig bakom lås och bom. Alla är glada, vädret strålar ikapp med de hemlösa och Lisa berättar om månaderna som gått medan hon börjar bekanta sig med sitt nya hem. Nu stundar snart sommar, årstiden då det är lättast att vara hemlös.

De kommande månaderna kommer Lisa sakta men säkert återgå till missbruk, stöld och en tuff tillvaro. Hela livet är hon påpassad av myndigheterna, polis och socialarbetare vet vad som pågår uppe i skogen. Bara några veckor efter Lisas ankomst blockerar de infarten som leder upp till lägret med ett stort betongblock, allt för att spärra de hemlösas bilväg. Hösten ska komma, hullet på magen ska sakta försvinna, Lisa kommer pumpa i sig spruta efter spruta med amfetamin.

Men här, när hon är nymuckad, och åter bland vännerna utanför samhället, då är livet som det ska. Då strålar Lisa och hennes vänner. De fångar dagen och visar att hemlöshet är mer än utsatthet och elände. Lika stängt som samhället är för dessa individer, lika öppet är de hemlösas koloni för dem som hamnat snett.

Publicerad Uppdaterad
24 mins sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
3 weeks sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad