Thomas Kangers reportagebok Idiotanstalten handlar om övergreppen på Vipeholmsanstalten som pågick under decennier. Johan Edman som läst den påpekar att underlaget för en del av de grövsta anklagelserna mot anstaltsföreståndaren ter sig bräckliga.
Senare delen av 1930-talet var inga bra år för Gunnar Kassman. Först blev han insydd som straffriförklarad på fängelset i Jönköping och ett tag senare hamnade han på alkoholistanstalten Venngarn. Det var hårda år men han skrev två böcker om sina erfarenheter som kom att påverka debatten och i någon mån även lagstiftningen. Kassman var tidigt ute i sin strävan efter en behandlingsorienterad och rättssäker institutionsvård; han var övertygad om att det ”allsmäktiga interneringssystemet” var ”dömt till undergång” och visste också varför: ”Det som nu sker hör medeltiden till och icke en upplyst tidsålder.”
Kassman var inte ensam om sin kritik. Under 1940-talet och tidigt 1950-tal var det allsmäktiga interneringssystemet utsatt för tung kritik. Det var en kritik som dels kan tolkas som en humanistisk reaktion på Andra världskriget, dels som pläderingar för en generell behandlingstanke. Interneringar skulle inte längre bara vara förvaring, inkapacitering eller straff; de skulle främst motiveras som omsorg och rehabilitering av den intagne.
Och här gick anstalterna fel, enligt deras kritiker. I främsta ledet gick Expressen och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som i återkommande reportage uppmärksammade alkoholist- och lösdrivaranstalternas torftighet, rättsosäkerhet och vanvård. Kritiken låg rätt i tiden och kuggade under 1950-talet i debatten om den svenska rättsrötan.
År 1953, samma år som GHT publicerade sin brett uppslagna artikelserie om den svenska alkoholistvården, uppmärksammades även vanvården på sinnesslöanstalten Vipeholm av tidningen Arbetaren, den anstalt som undersöks i Thomas Kangers reportagebok Idiotanstalten. Reportage om ett brott. Det var helt klart något som skavde med anstalterna i efterkrigstidens välfärdsstat.
Hur ska vi se på dessa anstalter för bland andra straffriförklarade, alkoholmissbrukare, lösdrivare och mentalsjuka, anlagda av eller integrerade i den tidiga välfärdsstaten? De var anmärkningsvärt underutforskade fram till åren runt senaste sekelskiftet men därefter är det ganska många historiker, idéhistoriker och etnologer som har gett sig i kast med dem. Källmaterialet är ymnigt och forskningsuppgiften delikat och det kan tyckas förvånande att detta material bara legat där, till synes orört sedan det skickades till arkiven från numera nedlagda institutioner. Kanske säger det också något om tiden i gränslandet mellan 1900-tal och 2000-tal, kanske var det nu som 1900-talets anstalter framstod som tillräckligt ”konstiga” för att locka fram historikernas intresse?
Och inte bara historikernas. Det sena 1900-talet var tiden för en offentlig historisk självrannsakan som drevs av journalister snarare än historiker. Maria-Pia Boëthius gjorde upp med Sverige under andra världskriget (Heder och samvete, 1991) och Maciej Zaremba skrev om tvångssteriliseringarna (De rena och de andra: om tvångssteriliseringar, rashygien, och arvsynd, 1999).
Det var inte så mycket avslöjanden som påminnelser om saker som fallit i glömska, åtminstone utanför ett historikerskrå som något förvånat och lite irriterat undrade varför de presenterades som just avslöjanden. I dag kan jag tycka att vi historiker hade oss själva att skylla; om man har betalt av staten för att vara ett professionellt historiskt minne får man gärna påminna folk med jämna mellanrum.
Vid denna tid gjorde även journalisten Thomas Kanger ett program på TV4 om den stora överdödligheten på Vipeholm under åren 1941–1943, år då de manliga patienternas dödlighet mer än tredubblades jämfört med föregående år. Detta reportage har drygt två årtionden senare har blivit boken Idiotanstalten. Undertiteln, Reportage om ett brott, avslöjar författarens tes. Brottet är mord, eller med författarens ord: ”något som kan vara det största massmordet i modern svensk historia”. Om vi bortser från den något oklara dateringen så är det onekligen ett påstående som tarvar övertygande argument.
Jag vill läsa mer om människorna som bodde på Vipeholm, de förtjänar att uppmärksammas och få sin historia skriven. Men boken handlar inte främst om dem; de är snarare rekvisita och ett slags stödbevisning för bokens huvudtes, att det har begåtts mord.
Kanger visar övertygande att både vanvård och övergrepp var en del av vardagen på Vipeholm under dessa år. Som historiker lockas jag att historisera och kontextualisera detta men som pappa till ett barn som mycket väl hade kunnat hamna på Vipeholm blir jag bara bedrövad av att läsa om övergrepp som begicks mot människor som inte kunde protestera, om hur de institutioner som skulle värna och vårda sjuka och svaga i stället missbrukade sin makt.
Jag vill läsa mer om människorna som bodde på Vipeholm, de förtjänar att uppmärksammas och få sin historia skriven. Men boken handlar inte främst om dem; de är snarare rekvisita och ett slags stödbevisning för bokens huvudtes, att det har begåtts mord.
Kanger menar alltså att anstaltsföreståndaren Hugo Fröderberg medvetet dödade de intagna. Mordanklagelsen skrivs inte ut explicit, men genomsyrar ändå hela framställningen. Anklagelsen bygger på ett antal indicier där de viktigaste är Fröderbergs ovilja att begära extra matransoner till underviktiga patienter och att Fröderberg senare i livet uttalade sig positivt om passiv dödshjälp.
Konkreta bevis presenteras inte; oftare drivs historien av ett slags omvänd bevisföring där bristande motbevisning eller utdömda motargument får understödja Kangers tes. Vi vet därför inte om eller varför det inte rekvirerades matransoner till Vipeholm, om det berodde på en inkompetent, fåfäng eller mordisk anstaltschef, på anstaltens relativa autonomi eller relationen till överordnade myndigheter. Alla dessa varianter, förutom en mordisk anstaltsföreståndare, har jag själv funnit på de anstalter som jag har undersökt.
Fröderbergs inställning till eutanasi är ett ännu bräckligare indicium. Här är det för det första källkritiskt problematiskt att Kanger med ett undantag inte har lyckats tyda Fröderbergs handstil och därför får hämta sin mesta information från några få års maskinskrivna hågkomster på 1970-talet. Kanger citerar här av någon anledning ett urval intetsägande anteckningar, staplande av ord som mestadels ter sig förvirrat och inte på något sätt stödjer hans tes, men också ett par stycken där en mening visar att Fröderberg 30 år efter den höga överdödligheten och tio år efter sin pensionering sympatiserade med passiv eutanasi.
Men att gå från den åldrande Fröderbergs otäcka människosyn till ”det största massmordet i modern svensk historia” är bortom djärvt. Det är resultatet av en hårt tesdriven historieskrivning, inte ett försök att förutsättningslöst skapa mening av det man iakttar.
Givet det bestialiska brottet är Kangers beviskrav lågt ställda. Det handlar mer om att ifrågasätta motargument än att ge bra stöd för egna argument. Exempelvis avfärdas brist på erfaren personal under krigsåren som ett skäl för överdödligheten då detta inte nämndes ”i de dåtida dokumenten”. Och att några extra ransoner inte beställdes till Vipeholm är inte positivt bevisat utan en slutsats som följder av att Kanger inte funnit några ansökningar om extra tilldelning.
I slutet av boken sammanfattas denna negativa bevisföring: ”Jag kan nu säga att jag inte finner någonting som på allvar motsäger att chefsläkaren Hugo Fröderberg lät en fjärdedel av sina manliga patienter dö utan att försöka förhindra det”. Det är en bräcklig grund att bygga en mordanklagelse på.
Ännu ett egendomligt argument är beskrivningen av Fröderberg som en dubbelnatur, fylld av människokärlek men kanske också en mördare. Och eftersom vi enligt Kanger bör tro på hans människokärlek vill han också få oss att tro att han är en mördare: ”Om vi ska tro på vad han säger i ena riktningen bör man också tro på honom när han uttrycker motsatsen”. Knappast ett övertygande argument.
Kanger har inte gjort någon tydlig empirisk undersökning. Boken bygger därför ofta på associationer och insinuationer. Berättelsen vandrar iväg till steriliseringar, behandlingsexperiment och det tyska eutanasiprojektet, beskrivet som en ”förelöpare till förintelsen av judarna och romerna”. Det är som att Kanger vill underbygga eller bredda sin anklagelse utan att riktigt behöva stå för det. Dödsorsakerna på Vipeholm jämförs med dem i Leningrad och Warszawas getto, med förbehållet att författaren inte vill ”dra alltför långtgående paralleller”. Vilket han ju ändå gör, varför skulle han annars skriva om detta?
Kangers berättelse om det brott som han tror på är tunn och detta hade aldrig blivit en bok på 200 sidor om han nöjt sig med den historien. Men några andra teman fyller sidorna, bland annat en strävan efter upprättelse. Att det delvis handlar om att få upprättelse tog det mig ett tag att förstå, då jag varken hade sett Kangers program i Kalla fakta eller följt turerna som följde.
Författaren redogör nogsamt för den debatt där ett antal akademiker för mer än 20 år sedan inte trodde på hans tes om händelserna på Vipeholm. När konflikten nu spelas upp igen i boken är det Kangers belackare som sitter inne med bevisbördan. De har enligt Kanger inte lyckats bevisa att det inte förekom eutanasi på anstalten, vilket likställs med att det nog gjorde det. Det här ju egendomligt givet Kangers anspråk. Om det har skett ett brott som närmast är att likna vid mord ska det väl bevisas eller åtminstone göras mycket troligt snarare än att motargumenten ska misstänkliggöras?
Men att gå från den åldrande Fröderbergs otäcka människosyn till ”det största massmordet i modern svensk historia” är bortom djärvt.
Till sist upptar även författarens många och långa redogörelser för forskningsprocessen en stor del av sidorna. Det här är en svår fråga, hur mycket ska egentligen synas av forskningsstrategiska och metodologiska överväganden, av infall, upptäckter och återvändsgränder? Svaret är inte givet. Mycket måste bort om man ska behålla fokus på undersökningsobjektet; samtidigt måste en del vara kvar för att övertyga om undersökningens kvalitet, etiska överväganden, etc. Med en liknelse kan man fråga sig hur mycket av byggnadsställningarna som ska vara kvar när huset väl är byggt och Kanger har valt att behålla byggnadsställningarna i ovanligt hög grad. Det är faktiskt så mycket byggnadsställningar att man endast med svårighet ser själva huset Vipeholm.
Skildringarna av författarens vedermödor i arkiv och bibliotek, besvärliga handskrifter och hjälpsamma arkivarier, att läsa böcker på tyska, intervjurespondenter som dött eller minns dåligt upptar en stor del av boken. Därtill kommer att läsaren hela tiden har att förhålla sig till bokens tillkomsthistoria, från Kalla faktas program 1999 och framåt.
Det är beklagligt att boken i så liten utsträckning handlar om Vipeholm. Källmaterialet från våra anstalter är nämligen guldgruvor för undersökningar om politiska ambitioner och byråkratisk implementering, om välfärdsstaten, övergrepp och motstånd, om människovärde och genusordning.
En undersökning av de övergrepp som vi vet skedde på Vipeholm, flera av dem redovisade i Kangers bok som ett slags stödbevisning för brottet i fokus, skulle lära oss massor om människor och deras komplexa natur, om institutioner och deras strukturerande makt, om den tunna och dagsfärska fernissa som vi kallar för civilisation och anständighet. Nu blev det i stället en bok som till stora delar handlar om sig själv.
Johan Edman är professor vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. Han har bland annat forskat kring problembeskrivningar som genomsyrat och reproducerats inom den svenska tvångsvården av alkohol- och drogmissbrukare under åren, och motsättningen mellan lag och praktik inom 1900-talets socialvård.
