Det pågår just nu en ”generalstrejk” i USA som ger kännbara effekter. Vilken undrar du? Och kanske tycker du att jag har fel. Men lita inte på mig, lita på Robert Reich – USA:s före detta arbetsmarknadsminister, det är han som säger det.
Han kallar ”The great Resignation” eller ”The Big Quit”, som är det amerikanska benämningen på fenomenet att så många sagt upp sig i USA under hösten och vintern, för en generalstrejk – folk vägrar ta dåliga jobb med dåligt betalt. De amerikanska arbetarna har helt enkelt tröttnat på den amerikanska kapitalismen. Bara i januari ska drygt 4 miljoner amerikaner sagt upp sig, enligt den landets byrå för arbetsmarknadsstatistik.
Och vem hade inte ledsnat på att jobba för 70 kronor i timmen i ett land utan rätt till sjukvård och svinhöga hyror? 7,25 dollar är ingen ovanlig minimilön i USA och det höjs röster för att det gamla kravet på 15 dollar i minimilön är för lågt. Om amerikanska minimilöner följt andra kostnaders ökning skulle den snarare ligga på 23-24 dollar i timmen.
Och vem hade inte ledsnat på att jobba för 70 kronor i timmen i ett land utan rätt till sjukvård och svinhöga hyror?
Motståndarna till de usla villkoren samlas på sociala medier under begreppet anti-work. I grupper och trådar samlas berättelserna om hjältar som sagt upp sig på spektakulära sätt. Andra postar desperata inlägg om hur nära de är vräkning och får lugnande svar i stil med: jag sover i min bil, det här är klasskrig, men vi kommer vinna – håll ut. Innehållet varvas med praktiska tips på hur man kan dryga ut kassan medan man letar efter ett jobb med en lön som går att leva på. I en del grupper håller man digitala ”inbördes hjälp”-måndagar och skickar varandra pengar. Berättelserna påminner om tidiga 1900-talets strejker med hissnande fattigdom och umbäranden.
Såklart är det svårt att dra slutsatser av anekdotiska berättelser på internet men något annat sätt finns inte riktigt heller att skaffa sig överblick över fenomenet. Det finns ingen nationell organisation eller forskare som kan stå får en objektiv summering, för tillfället är en översikt bara möjlig genom att kombinera officiell statistik, egna berättelser från folks liv och traditionell media.
Genom att ljuga om arbetskraftsbrist undkommer företagen diskussionen om arbetsvillkor. En diskussion som företagen nog vet att de på förhand kommer förlora.
Robert Reich, som inte bara är politiker utan även professor i nationalekonomi, konstaterar att ingen annan än han kallar fenomenet för generalstrejk men att tillsammans med de organiserade strejkerna visar den amerikanska arbetarklassen musklerna. Under pandemin har efterfrågan på varor och tjänster gått upp men arbetsvillkoren har inte blivit bättre.
Arbetsköparsidans svar på strejken är olika varianter på argumentet ”ingen vill arbeta längre”. Anledningen? De extra pengar som vanligt folk fått i arbetslöshetsunderstöd under pandemin har gjort folk arbetsovilliga, menar de. Men det stödet är borta så det argumentet håller inte.
En annan sak som komplicerar bilden är de individuella rapporterna i anti-work-grupperna om hur en del söker jobb. Lågbetalda jobb som de är kvalificerade för, men de hör aldrig från de här företagen. Det är företag som i offentligenheten klagar just på arbetskraftsbrist och att ”ingen vill jobba längre”.
En man i Florida sökte totalt 60 jobb från olika företag som hävdade att de hade kort om folk. Han fick inte 60 intervjuer, han fick en. Och under den intervjun försökte företaget sänka den annonserade lönen på 10 dollar till en ännu lägre. I en viral Facebook-post konstaterar han att ”företagen inte alls är desperata efter arbetskraft, de saknar att ha slavar.”
Att just annonsera en lön för att sedan erbjuda en annan rapporterar flera om i anti-work-grupperna. Det verkar alltså som att det pågår en lockout från arbetsköparsidan. De ljuger om arbetskraftsbehovet i media, de anställer inte och gör de det är det till lägre löner. I princip försöker de svälta ut arbetstagarna för att arbetarna ska ta jobb till låg lön.
Det här är också en strategi för att demonisera de arbetslösa. Man kallar folk lata eftersom de inte tar jobben som erbjuds och på så sätt hoppas man vända opinionen till företagens fördel. Det här är snarare ett krig om allmänhetens uppfattning. Genom att ljuga om arbetskraftsbrist undkommer företagen diskussionen om arbetsvillkor. En diskussion som företagen nog vet att de på förhand kommer förlora.
I höstas var det många stora strejker i USA på bland annat Kelloggs, i kolgruvor och på John Deere-fabriken, men också en hel del ”walk outs”. Det vill säga: folk gick i samlad grupp från jobbet och kom inte tillbaks. Stora och små walk outs har rapporterats över landet varav de största är svarta renhållningsarbetare i Pittsburgh och Amazon-arbetare på Staten Island.
Stora delar av den amerikanska arbetarklassen deltar alltså just nu på olika sätt i en ”generalstrejk” som visserligen kan kallas oorganiserad fast å andra sidan är den ju verkligen inte det. Strejken har inget ”LO” som arbetsköparna kan förhandla med, och inget enskilt fack har heller möjlighet att sälja arbetsfred och se till att arbetarna kommer tillbaks till arbetsplatserna. Strejken är överallt och samtidigt ingenstans, den är utan representanter.
Det verkar som att idén om ansiktslöst motstånd beskriver vad som pågår just nu. Vad menas med det?
Mikrokamperna förs på golvet tillsammans med ens kollegor genom vardagskonflikter genom både att man hjälper varandra men också genom att man gör sådant ”man inte får” för att göra arbetsdagen drägligare.
Ansiktslöst motstånd handlar om de mikrokonflikter som finns på jobbet och som bygger upp en solidaritet arbetare emellan. Kort kan man säga att de föredrar de små mikrokamperna före de storslagna aktionerna. De anser att de stora öppna konflikterna har arbetsköpare lärt sig hantera och vända mot arbetarklassen, genom att strejkerna ofta slutar i försämringar såsom nedskärningar eller effektiviseringar.
Mikrokamperna förs på golvet tillsammans med ens kollegor genom vardagskonflikter genom både att man hjälper varandra men också genom att man gör sådant ”man inte får” för att göra arbetsdagen drägligare. Det kan handla om pauser, hoppa över onödiga moment eller undanhålla information om hur arbetet skulle kunna effektiviseras. På så sätt kan man ta några steg i taget och bygger tillsammans en tillit till varandra.
Mikrokonflikter är svåra för arbetsköparen att bemöta och är något man gör själv istället för att be fackets byråkrater om hjälp. Det är ett decentraliserat sätt att kämpa och kan, i motsats till strejker, ockupationer och demonstrationer, undgå högteknologisk övervakning eller att någon ”säljer ut rörelsen”.
Vägran att ta jobb för skitvillkor bildar en organisering utan organisation. Genom anti-work-grupperna på internet bildas en gemenskap där man vet att man inte är ensam men inte exakt vilka de andra personerna är.
Med andra ord: motståndet blir ansiktslöst.
Algoritmerna på sociala medier visar mer av sådant innehåll du gillar, så ju mer jag besöker anti-work-grupperna desto mer påminner mig de sociala mediernas om deras existens. Min feed fylls allt mer med anti-work-budskap och jag märker själv hur det känns som att rörelsen alltid är närvarande.
Kanske jobbar 2020-talets algoritmer inte bara med att förflytta folk högerut utan påminner just nu 100 000-tals om löneslaveriets avskyvärdhet dagligen.
Till dessa anti-work-flöden når inte budskapen om arbetskraftsbrist och ”ingen vill jobba” annat än som förlöjligande memes. På så sätt desarmeras budskapet och de strejkande undgår att gaslightas (manipuleras) av företagspropaganda.
Kanske jobbar 2020-talets algoritmer inte bara med att förflytta folk högerut utan påminner just nu 100 000-tals om löneslaveriets avskyvärdhet dagligen. Detta uppmuntrar säkert den amerikanska arbetarklassen att hålla ut.
Amerikansk arbetsmarknad är just nu ett lapptäcke av strejker, officiella och inofficiella, en lockout utan arbetsköparorganisation och ett medialt krig som utkämpas i traditionell media och med memes på sociala medier. Men ingen talar ur skägget och ingen kan förhandla till sig fred i klasskampen.
Vi får se hur det går men klart är att vi snart kommer behöva nya ord för att beskriva det nya landskapet för arbetsplatskamp där allting talar för att den amerikanska arbetarklassen kommer vinna. På ett år har genomsnittslönen för amerikaner gått upp ungefär en dollar i timmen men det räcker inte för att locka tillbaks arbetarna till arbetsplatserna, de håller i och håller ut.
