”Vad ska ett företag göra när det, som i fallet Berns, råkar i klorna på grupper vars arbetsmetoder påminner om den grova organiserade brottslighetens?”
Den till synes uppgivna frågan ställde Maria Rankka – vd för näringslivets påtryckningsorganisation Stockholms Handelskammare och tidigare chef för marknadsliberala tankesmedjan Timbro – nyligen i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Därmed blev hon den senaste borgerliga debattören att jämställa den blockad som Stockholms Hotell- och Restaurangsyndikat av SAC utlyst mot arbetsköparen Berns med olagliga påtryckningsmetoder.
Dock var hon långt ifrån den första. De senaste månaderna har utspel som jämställer syndikalisternas stridsåtgärder med maffiametoder haglat.
I ljuset av den borgerliga medieoffensiven kan det vara värt att påminna om att detta inte är första gången som maffiakortet spelats ut mot ett svenskt fack.
I december 2006 satte Hotell- och Restaurangfacket, HRF, i Göteborg den lilla salladsbaren Wild’n Fresh i blockad.
Facket hade genomfört en kampanj för att öka kollektivavtalsanslutningen i staden, och under de närmast föregående månaderna hade 49 arbetsköpare skrivit på under odramatiska former.
Men med hänvisning till att inga anställda var fackligt anslutna sade ägaren till Wild’n Fresh blankt nej.
Facket svarade med att varsla om stridsåtgärder.
Ett till synes okontroversiellt beslut, men stärkta av segern i riksdagsvalet några månader tidigare mobiliserade en stor del av den svenska borgerligheten för strid.
Den unga kvinna som drev salladsbaren utmålades som ett chanslöst offer som stred för rättvisa mot det större och starkare fackförbundet.
HRF anordnade flygbladsutdelningar utanför restaurangen varje vardag, andra LO-förbund satte sophämtning och leveranser i blockad för att visa stöd.
Detta jämställdes i debatten med den organiserade brottslighetens förfaranden.
Moderata Ungdomsförbundet meddelade att de skulle överlämna ett avhugget hästhuvud till HRF i protest mot ”maffiametoderna”.
Jan-Peter Duker, då vice vd för Svenskt Näringsliv, krävde i ett öppet brev till regeringen ett stopp för ”fackligt övervåld” genom inskränkt konflikträtt.
Mats Kjellberg, ombudsman på HRF Göteborg, suckar när konflikten kommer på tal.
– Det som de upprördes över var att hon var en ensamstående småbarnsmor och att vi var massor med folk, det var det som de menade var maffiametoder. Men inne i den här saluhallen hade alla andra tecknat avtal. Hela grejen med kollektivavtal är att konkurrensneutralitet, vi vill inte gå tillbaka till 1600-talet där arbetarna var tvungna att tävla om att jobba billigast. Det här är vårt sätt att kunna göra oss hörda. Har vi inte konflikträtten är vi helt utelämnade åt arbetsgivaren.
En av de mest högljudda kritikerna var Fredrick Federley. För att placera sig själv i frontlinjen i kriget mot maffian lade den centerpartistiske riksdagsledamoten ett bud på Wild’n Fresh.
När detta avslogs beslutade Federley i stället att starta en egen salladsbar i Stockholm – för att bevisa att det gick att driva företag utan kollektivavtal.
– Den salladsbaren gick i konkurs och kostade oss skattebetalare en halv miljon, konstaterar Mats Kjellberg bistert.
En förutsättning för att kunna värdera de frekvent upprepade anklagelserna är att reda ut vad som egentligen ligger i begreppet ”maffia”.
Få är bättre lämpade att göra det än Lars Korsell, chef för Brottsförebyggande rådets enhet för forskning om ekonomisk och organiserad brottslighet.
– Det finns olika sätt att definiera organiserad brottslighet, säger han. Antingen efter brotten, vilket inte är så enkelt. Jag kan ju utöva utpressning mot dig, men det är inte organiserat. Du kan begå ett grovt brott vid ett tillfälle utan att det är organiserat. Det är bättre att titta på organisationen. Vilka gärningsmännen är och att organiseringen drivs långsiktigt med en viss affärsmässighet, säger han.
När den organiserade arbetskraften jämställs med den organiserade brottsligheten handlar det dels om likheter i metoder och tillvägagångssätt, dels om likheter i syfte och mål.
Vad gäller mål jämförs de ekonomiska krav fackföreningar riktar mot arbetsköpare – rörande exempelvis kostnad för utköp av anställda eller indrivning av utebliven lön – med utpressning, ett så kallat oredlighetsbrott som enligt brottsbalken utövas av den ”som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen”.
Vad gäller metoder brukar maffialiknelsen anföras när en fackförening använder sin kollektiva styrka för att driva igenom ett krav gentemot en enskild näringsidkare.
Exempelvis det krav på kollektivavtal som HRF drev gentemot Wild’n Fresh.
Enligt Lars Korsell haltar liknelsen i bägge fallen betänkligt.
– Inom organiserad brottslighet, vilket i Sverige framför allt är handel med ”skattefria” eller olagliga varor, så är det inte offren som är viktiga utan kunderna, de vanliga människor som köper smuggelsprit, säger han, och tillägger att detta inte gäller för ”förortsgäng”, vars kriminalitet är mindre organiserad och i högre utsträckning driven av gemenskap och utanförskap.
– Det finns också ett parasitärt inslag inom organiserad brottslighet där man ger sig på offer, till exempel beskyddarverksamhet där man tar ut en slags försäkring eller illegal beskattning. Om arbetsgivaren då menar att en organisation hittar på någonting vad gäller skadeståndet finns det väl en liten parallell just vad gäller den konstruktionen, men i övrigt inte.
– I fallet Göteborg handlar det mer om makt. Då kan man väl säga att man, om man pratar om svenska förhållanden, överskattar den organiserades brottslighetens makt. De har hela samhället emot sig, inte minst myndigheterna Även om företagaren kan känna sig utsatt finns det en rättsordning att vända sig till.
Likväl menar Lars Korsell att det går att dra enstaka paralleller mellan fackföreningarna och maffian. Långsiktiga i organiseringen är densamma, liksom i viss mån samlingen kring gemensamma ekonomiska intressen.
Men om dessa paralleller är möjliga, är då inte avståndet mellan vanlig hederlig kapitalism och organiserad brottslighet kortare än det mellan organiserad brottslighet och facklig verksamhet?
Företag strävar ju generellt efter att maximera och koncentrera vinsten, medan fackföreningars ekonomiska krav i första hand handlar om utjämning.
– Jo absolut, jag skulle nog påstå att vanliga företag ligger närmare den organiserade brottsligheten än vad fackföreningar gör, säger Lars Korsell.
– Det finns en del forskare som menar att steget inte alla gånger behöver vara så långt. Det är inte så konstigt, det handlar om volym och vinstsyfte. Företagare uppnår detta med legala medel, och bryter de mot dem är det ofta ekonomisk brottslighet.
Kriminella sluter sig också samman för projekt man inte riktigt klarar på egen hand. Det finns ett syfte med det, om man sysslar med stora partier måste man ha större person-resurser, expertis och sysslodelning. Verksamheten kräver organisering. Sedan är verksamheten inte legitim, vilket vanliga företags verksamhet är.
Men om det traditionella företagets struktur ligger närmare maffians än fackföreningens, varför är det då fackföreningen som blir anklagad?
Och varför kommer beskyllningarna från borgerliga debattörer och näringslivsföreträdare, vilka själva står den mer maffialiknande företagsamheten nära?
Ylva Brune, massmedieforskare vid Linnéuniversitetet, har i många år studerat hur stereotyper skapas i media.
– Det är ju upprepningens makt. Alla stora propagandister vet att om man upprepar samma sak tillräckligt många gånger så blir det till slut sanning. Goebbels var den förste som formulerade det här, och det är en tes som de som vill driva igenom ett skeende ofta arbetar utifrån.
Om man är politiskt engagerad upprepar man en associationskedja gång på gång. Då kommer det till sist att se ut som om man beskriver en verklighet.
Brune uttalar sig om mekanismen, men utifrån hennes resonemang är det lätt att föreställa sig att näringslivets anklagelser om maffiaverksamhet snarare än upprörda missnöjesyttringar är medvetna försök att manipulera en opinion.
Det handlar om hur de ord som medvetet väljs för att beskriva verkligheten påverkar vår bild av samma verklighet.
Genom att konsekvent använda det pejorativa och misstänkliggörande ”utpressning” fram för det mer juridisk neutrala ”skadeståndskrav” skapas ett misstänkliggörande av motivet bakom kraven.
Om fackföreningar kan associeras med organiserad brottslighet kommer det att påverka vårt sätt att tala och tänka om deras verksamhet.
För den som betraktar en grundlagsskyddad facklig stridsåtgärd kommer den logiska frågan då inte längre att vara: ”hur kan parterna lösa denna arbetsmarknadskonflikt?” Utan i stället: ”hur kan detta uttryck för yrkeskriminalitet beivras?”
Och yrkeskriminalitet bekämpas, i det samhälle vi lever i, med lagstiftning och polisiär repression.
Vilken chans har då de som vill omdefiniera begreppen att lyckas?
– Det som krävs för att någon ska få genomslag för sina definitioner är makt av något slag, säger Ylva Brune.
Och hur får man makt i Sverige i dag? Dels får man det politiskt genom val, dels får man det genom att göra sig hörd på den arena för inflytande som medierna erbjuder, lyckas man få igenom sina definitioner där så är det inte långt till den politiska makten.
Det Maria Rankka förespråkar i sin debattartikel i Svenska Dagbladet är just att den politiska makten ska inskränka konflikträtten och att ordningsmakten ska agera mot fackliga stridsåtgärder.
Det vill säga att de som hon kallar kriminella ska behandlas som kriminella. Tonläget är, som sagt, uppgivet.
Men hur någonting framförs är också en del av budskapet, och det finns goda skäl att tro att Rankka – snarare än uppgiven – i själva verket är mycket målmedveten.
