Jag skulle byta hela november månad mot några soliga dagar i augusti. Sommar kom tillbaka, det skriker i kroppen. Gräs under fötterna och solen som sakta sjunker bakom blåfärgade berg. Nattbad från en klippa och brunbrända ben som sakta ramlar hemåt genom sommarstocholms långsamma gryningstimmar.
Tyvärr lovar titeln mer än den håller, och blir ungefär som med sommar i stort. Bäst i fantasin, under våren då man längtar och som nu, till hösten, då man minns. Stefan Sundströms andra av två skivor på konceptet deppig och glad släpps lagom till riksdagsval och gråmulen vardag.
Efter cykelkraschen för något år sedan tycks hjärnan gått på ovanligt höga varv i den omplåstrade skallen hemma i sjuksängen. Och om den förra plattan, Ingenting har hänt, var låg och nerstämd så är 5 dagar i augusti laddad med plakatpolitiska körer, stundtals solskenshålligång och, som i ”Axel Sundströms ballad 1918”, svensk historieundervisning för oss redan frälsta.
Det är 13 spår av tyvärr lite för ojämn kvalitet men med ett hjärta större än det mesta och Sundström verkar nöjd och, naturligtvis, förbannad. Arg över Jan Björklund och Maud Olofsson. Arg på giriga kapitalister och på polerad yta.
Bäst är han i inledande ”Kasta dej mot klipporna”, i reggaelunken ”Korintierbrevet” och i den över åtta minuter långa ”Rum 23”. Det är där den karaktäristiskt släpiga rösten kommer fram som allra tydligast och det är där sommaren som gick gör sig allra mest påmind. I låtar som ”Palme var en fräck figur” och ”Hallå Hallå (De E som de E)” dippar skivan och kanske är 13 spår några för mycket.
Stefan Sundström behövs, och han är bra och kan sjunga. Han underhåller och talar om hur det är, han är allvarlig och rolig men de senaste åren har jag haft störst behållning av hans två böcker fyllda med krönikor från ETC förlag.
Nu väntar en kortare höstturné genom Sverige och delar av Norge och skulle jag tvingas välja är det bättre att lägga pengarna på ett konsertbesök än på 5 dagar i augusti, för det sista är som alltid bäst när man väntar.
