Siv är arbetarklass och känner sig undanträngd. Hon har haft ett fadderbarn i Indien och har ett ständigt dåligt samvete för att hon är en otillräcklig mormor. Hon samlar på tomtar och gillar Reinfeldt bättre än Göran Persson. 2002 röstade hon på SD, blankt 1998, dessförinnan alltid på V.
Mattias jobbar på biograf och ler snällt mot alla oavsett etnisk bakgrund. Han växte upp i en Stockholmsförort med sin supande farsa, utan sin knarkande morsa. En gång fick han spö av en utländsk kille. Första gången röstade han på S, nu blir det SD. Han är kär i en tjej som aldrig skulle acceptera honom om han berättade det. ”Får jag ställa en fråga till er bara? Tycker ni att jag är rasist?”, undrar han.
Mattias och Siv är två av de SD-väljare som intervjuas i boken Fult folk. Lite överraskande en fin liten bok om inte alls särskilt fult folk. Istället får vi möta ganska ordinära människor som lika gärna hade kunnat rösta på sossarna eller på det ”nya arbetarpartiet”. Mer sällan på MP och FP som mest attraherar högutbildade storstadsmänniskor. Den typen av statistiska uppgifter avslutar varje kapitel. Som att SD-väljare ofta är mycket kapitalsvaga, såväl ekonomiskt som socialt och kulturellt. Och att SD är det parti med högst andel arbetslösa väljare.
Intervjuerna är välskrivna och engagerande. Personerna får tala till punkt och föra resonemang kring klassamhället, integration, rädsla och politik – troligen mer nyanserat än vad det skulle bli om man lät ett lika slumpmässigt urval M-väljare lätta sina hjärtan vid köksborden eller i valstugorna ”off the record”.
På senare tid har det kommit en ansenlig skörd böcker om SD. Många är de som vill vända och vrida på det exotiskt xenofoba partiet, som om de glömt att vi redan har en hel bunt dylika i Rosenbad. Men vill man läsa någon av dessa böcker i försök att förstå SD:s framgångssaga är det här ett bra val.
Fult folk är titeln. Men vilka som är fulast kan diskuteras. För inte är M, som genom tiderna konsekvent röstat mot alla jämlikhetsreformer och för cementeringar av klassklyftor, särskilt vackra. Och inte är S, som så kapitalt misslyckats att tala till den arbetar- och underklass de påstår sig representera, några skönheter.
Och det kan vara bra att ha i åtanke att det är dessa båda stora partier, vilka bedrivit politik som fått främlingsfientliga strömningar att slå rot och missnöjet spira, som är de verkliga vinnarna om SD skulle komma över 4 procent. För vid sidan av SD:s oborstade retorik blir det enkelt för dem att driva igenom sina nedmonteringar och sociala reformer à la minsta möjliga humanitet – och dessutom få dem att framstå som rimliga alternativ.
