Våld, vård, löner och kvinnors inflytande i samhällets alla rum och över sin egen kropp, det är några av de viktigaste frågorna att lyfta på årets internationella kvinnodag. Arbetaren har frågat feminister om vad de anser mest angeläget att lyfta under 8 mars, pandemiåret 2021.
Kvinnors möjlighet att närvara och ta plats i alla offentliga rum, våld i nära relationer, inflytande, delaktighet och de ojämlika livsvillkoren för arbetarklassens kvinnor är några av de ämnen som Arbetarens enkätdeltagare finner mer angeläget än någonsin. Men inför årets internationella kvinnodag den 8 mars har Arbetaren också passat på att förhöra sig om vad våra enkätdeltagare, med livserfarenheter och erfarenheter från verksamheter och organisationer i Sverige dragit för slutsatser av kvinnors villkor under det gångna pandemiåret.
Jona Elings Knutsson är läkare och författare:
Vilken fråga vill du lyfta på årets 8 mars?
– Jag vill lyfta de gamla kvinnorna. Livslängden har successivt ökat i Sverige, för alla utom arbetarklassens kvinnor som tvärtom dör tidigare. Och fram till döden tvingas de klara sig på skamligt låga pensioner trots många tunga arbetsår. Det är oacceptabelt och vi måste agera.
Vilka feministiska lärdomar går det att dra av det gångna pandemiåret?
– En stor grupp kvinnor arbetar i vård och omsorg och har fått slita extra hårt under pandemin. Majoriteten sjuka och döda är män, majoriteten som försökt bota, lindra och trösta är kvinnor. Vården ska såklart ges till de som är i störst behov av den. Men borde inte det också gälla löner? Kommunerna och regionerna gjorde miljardöverskott förra året. De pengarna ska raka vägen in på lönekontona hos alla våra vårdbiträden och undersköterskor. Och med ökad lön så ökar även pensionen. Då kan vi kanske slippa nästa generations fattiga äldre kvinnor.
Noorihe Halimi, verksamhetssamordnare på Tillsammans i Karlstad och vinnare av Arbetarens Ottarpris 2020:
Vilken fråga vill du lyfta på årets 8 mars?
– Trots genomförda insatser för att motverka våld i nära relationer, så har det gångna året inte visat önskade framsteg. Pandemiåret har visat risk för ökat våld mot kvinnor.
– Kvinnor som befinner sig isoleringen i hemmet på grund av permittering, arbetslöshet- och hemarbete eller risk för smitta är sårbara eftersom kontaktytorna är mindre än förr. Kvinnor har inte möjligheten att få hjälp som tidigare i form av fysiska möten med olika organisationer på grund av restriktioner som finns i samhället i följd av pandemin.
– Självklart kan det ökade våldet inte enbart ses som följd av pandemin, men det går att dra en generell slutsats att förändringarna i hemmet, på arbetsplatsen och i samhället i stort har orsakat eskaleringen av våldet i hemmet. Det är mycket viktigt att skapa nätverk och sprida kunskap kring denna fråga.
Ingela Holmertz, generalsekretare för Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU:
Vilken fråga vill du lyfta på årets 8 mars?
– Jag väljer att lyfta frågan om att alla ska ha makten att bestämma över sin egen kropp.
– Det handlar bland annat om att själv bestämma om, när och med vem en vill ha sex, leva med eller gifta sig med. Flickor ska ha samma tillgång till utbildning som pojkar. Ingen flicka ska tvingas till barnäktenskap eller utsättas för könsstympning och ingen ska behöva utsättas för våld och sexuella övergrepp. Att värna aborträtten är också att värna om kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Vi har en bra abortlagstiftning i Sverige idag, men den kan moderniseras och bör möjliggöra att abort kan ske i hemmet. Detta är en viktig fråga för alla personer som vill avsluta sin graviditet – i Sverige och internationellt.
Vilka lärdomar går det att dra av det gångna pandemiåret?
– Pandemin har medfört en ökad utsattheten för kvinnor och flickor i hela världen. När samhällen stängs ner, är konsekvenserna störst för människor med låg inkomst och det är alltid flickor och kvinnor som drabbas hårdast. I många länder tas flickor ur skolan tidigare, tvingas som barn in i ett äktenskap, flickor och kvinnor får utstå sexuellt våld och förlorar helt makten att forma och bestämma över sina liv och framtid. Många utsätts också för könsstympning. Jämlikheten har i många länder gått bakåt och det kommer krävas stora insatser och ett internationellt samarbete för att vända utvecklingen.
Sarah Kim och Sarah Liz Degerhammar Bonk är omsorgsarbetare och organisatörer för SAC:s fackliga omvårdnadskonferens 2021:
Vilken fråga vill ni lyfta på årets 8 mars?
– Omvårdnadsarbete har förblivit undervärderat för att det alltid förknippats med det kvinnliga. Nu, med pandemin har vi sett att stressnivåerna inom dessa yrkesområden eskalerat. Men parallellt har vänsterorganisationer världen över framhävt den avgörande roll som samhällsbärande arbetare har, men de faktiska förhållandena är oförändrade. Därför menar vi att det sociala stödet måste förenas med en arbetarledd strategi för att åstadkomma reell förändring.
Vilka feministiska lärdomar går det att dra av det gångna pandemiåret?
– Under pandemiåret har vi sett en aktiv utveckling bland organiserade feminister, som funnit det nödvändig att vara i kontakt med varandra bortom gränserna, särskilt under virus-krisläget. Det i sin tur främjar ett utbyte som kan leda till spännande framtida koordinerade strider.
– Även i Sverige har något nytt och relevant kännetecknat strider bland så kallat samhällsbärande arbetare under pandemin. Fler har vågat ingå i en kamp och inom SAC har fler lyckade strider än vanligt ägt rum. De utmaningar som vård och omsorgsvård begränsas av däremot kräver andra ansträngningar. De flesta vårdarbetare kan inte ingå i arbetsvägran och därför behöver vi prata om en strejkmobilisering bortom den omedelbara relationen mellan anställare och anställd.
Ayan Mohammed, drivande i kvinnoföreningen Gesguud i Stockholms ytterstadsdel Järva:
Vilken fråga vill ni lyfta på årets 8 mars?
– En fråga jag vill lyfta är att ge utrymme till kvinnor i olika rum, i rum där kvinnor inte ges möjligheter på samma sätt som män.
Vilka feministiska lärdomar går det att dra av det gångna pandemiåret?
– Med pandemiåret har jag insett att många kvinnor som är delaktiga i våra verksamheter inte kommer i samma mängd längre då många påverkas av viruset. Vi har fortfarande våra kvinnoträffar och aktivitet vi driver, men vi har gått ned i antal i vissa perioder. Vi har även insett att ökat våld mot kvinnor rusar under restriktioner. Detta år inneburit en sämre utveckling men vi har även med oss att vissa nya ansikten hänger på och vill hjälpa till.
Anna-Klara Bratt, chefredaktör på nättidningen Feministiskt perspektiv:
Vilken fråga vill ni lyfta på årets 8 mars?
– Faktiskt samma som förra året: Demokrati. Kan låta enkelt men jag menar ekonomisk, social, juridisk, facklig och politisk demokrati. Inte ens för att jag vill utan för att vi måste orka se att alla rättviseparametrarna pekar åt fel håll. Demokratin är satt under enorm press, och mycket tid och kraft går åt bara till att försvara den. Jag hoppas att alla demokratiska krafter, både partier, organisationer och fack, som inte är direkt inblandade i krishanteringen sitter ner nu, inte med styrdokumenten utan om vad vi kan göra här och nu. Realtidsanpassa krav, förslag, motioner. Alla demokratiska organisationer har redan demokratiska styrdokument och beslutsgångar.
– Jag hoppas att dessa används flitigt till att tänka nytt. Ju närmare arbetsmarknaden, desto mer expert på vad som behövs i respektive sektor.
Vilka feministiska lärdomar går det att dra av det gångna pandemiåret?
– Coronapandemin är som en skräckfilm om kön, etnicitet och klass, hierarkier och livsförhållanden. I vissa stadsdelar i Storstockholm har halva familjer avlidit. Antalet kvinnor som sköter både egna och andras föräldrar och barn ökar.
– Väldigt intressant också att ord som solidaritet plötsligt hittade tillbaka in i politikens mitt. Det brukar dyka upp i vårdkriser, mer sällan i industrikriser. Ska man generalisera har män permitterats med lön och kvinnor beordrats övertid. Eftersom kvinnors löner generellt är lägre är också deras sjukersättning längre. Akutsjukvården har prisats, med äldreomsorgens medarbetare har misstänkliggjorts återkommande. Min förhoppning är att fler har fått upp ögonen för arbetsvillkoren inom hela vårdsektorn och att det kommer att få permanenta åverkningar. Halvering av timanställningar är ett för lågt satt mål.
Queers against fascism, QAF, ett nätverk som skapar plattformar för queera antifascister:
Gruppen som svarar kollektivt vill på 8 mars i år lyfta frågan om ensamhet och gemenskap.
”Det som i år känns mest i våra kroppar är ensamheten. En förrädisk känsla som lämnar oss utan skydd. Vi vill genom minnen och visioner minska avståndet mellan oss och försöka komma åt det kollektiva medvetandet. Hitta varandra i krisen och inte glömma hur det känns att skapa något tillsammans. Våga vara sårbara och ärliga med varandra.
Vi kommer försöka oss på detta den 8 mars när vi tar över Cyklopens studio och sänder radio under dagen och kvällen. En radiosändning som inte hade varit möjlig utan alla som skickat in material till oss och vågat tro på gemenskap i ensamhetens tid.”
Vilka feministiska lärdomar går det att dra av det gångna pandemiåret?
”Organisering har aldrig känts lika viktigt som under det gångna pandemiåret. Att hitta alternativa plattformar som bryter isoleringen på ett säkert sätt. Att inte tappa varandra men också blicka inåt, hur och varför organiserar vi oss och för vem? Med pandemin kom också mer tid, tid för reflektion i gruppen istället för prestationsbaserad aktivism.
Det är många feministiska lärdomar som vi ännu inte förstår oss på och som kommer att bli mer tydliga de kommande åren, när vi till exempel kan analysera konsekvenserna av restriktionerna med utifrånperspektiv. Det är viktigt att komma ihåg att vi fortfarande lever i en kris som vi ännu inte förstår oss på fullt ut.”
