Fransk-vietnamesiska Line Papin föddes tjugo år efter att USA tvingats dra sig tillbaka från Vietnam. I boken Det tredje kriget skriver hon om arvet från generationers kvinnor som levt i skuggan av ockupation och krig. Och om att inte kunna känna sig hel och hemma någonstans.
När det amerikanska kriget, som det kallas i Vietnam, inleddes hade landet redan härjats av 20 års japanskt och franskt ockupationskrig – efter fransk kolonialisering från sent 1800-tal. Efter att USA besegrats 1973 skulle Sydvietnam enas med det kommunistiska Nordvietnam och befolkningen försöka leva vidare tillsammans i fred. Det nu kommunistiska landet sattes i embargo av USA men gav genom kontakterna med Sovjetunionen invånarna möjlighet att resa och studera i kommunistiska länder under kalla kriget.
Line Papin föddes nära tjugo år efter freden, men hennes liv har fortsatt varit i stark beröring med krigens verkningar, inte minst genom tidigare generationer kvinnor i familjen. Hon skriver i självbiografiska Det tredje kriget om sin mormor Ba, mor och mostrar och sin egen uppväxt, och hur deras liv sett ut i skuggan av ockupation och ofred. Det är ändå det lilla livet som barnet i varje generation upplever starkast. Det kan vara en klubba inslaget i färggranna papper eller ett par fina sandaler, en särskild doft hos mormor, en otäck hund, en obarmhärtig lärarinna eller en promenad om vintern, som hon minns allra mest.
Lines Papins mamma växer upp med sina två systrar, själv gifter hon sig med en fransman som möter stor misstänksamhet i familjen men vinner sin svärmors hjärta. Så småningom, genom svärsonen, öppnar sig världen för systrarna, som kan resa till Europa.
Det tredje kriget är en berättelse där förflyttningar och historiska skeenden, lerhus och kamp för att överleva krig, fattigdom och ofattbar brist på sjuk- och förlossningsvård, och skillnaden mellan mormor i ett madrasslöst lerhus och kvarter för rika diplomatbarn med tjänstefolk; mellan dofter, folkliv och mopeder i Hanoi och stillhet i Paris som ska samsas i ett barns värld.
De yttre krigen under så många generationer blir till ett inre i den unga flickan, som bara vill dö. Hon känner sig dessutom inte hemma någonstans, vare sig i sin mors Vietnam eller sin fars Frankrike. En levande och berörande bok som inte stannar vid denna flicka, utan förstås berör alla världens barn som dras genom krig och flykt och försöker vara vuxnare än de vuxna.
Line Papin talar om när deras gränser nås. Här finns ett hopp, och det är man djupt tacksam för.
