Den franska bonden Josie Riffaud talar med stark röst i en klen megafon. Hundratals människor sitter och står i en cirkel omkring henne. Det är mitt på dagen den 16 december och det gråa molntäcket öppnar sig för första gången. Hundra meter därifrån håller kedjor av armkrokande aktivister ställningarna mot polisen som vill upplösa demonstrationen och redan har beslagtagit aktivisternas flakbil och ljudsystem. Sju meter ovanför Riffaud blinkar det rött från cykellampor som monterats i varje stolpe på varje väg som leder till Bella Center, konferenscentrumet några hundra meter bort där FN:s klimattoppmöte pågår – ett konstprojekt som markerar hur mycket havsnivån kommer att stiga om Grönlandsisen smälter. En polishelikopter smattrar ovanför, men i cirkeln runt Riffaud sprider sig ett samlat, trotsigt lugn.
– Vi är här för att återta rätten att existera, återta makten för att rädda klimatet.
Riffaud pekar mot Bella Center:
– Därinne kommer de bara på falska lösningar, lösningar som krossar bönderna. Här ute finns lösningarna för att rädda klimatet.
Josie Riffaud är europeisk delegat för Via campesina, som genom sina medlemsorganisationer representerar över 200 miljoner bönder. Hennes ord inleder den så kallade ”folkets klimatmöte”, som planerats i över ett år i utdragna konsensusprocesser inom nätverket Climate Justice Action. Den danska polisen har arbetat hårt för att störa dagens aktion. Under närmast total avsaknad av våld eller skadegörelse från aktivister har polisen gripit över 1 500 personer. De har varit flitiga med batonger, pepparsprej och tårgas. De har genomfört razzior över hela staden, beslagtagit cyklar, kostymer, flakbilar och andra motståndsredskap. Men 200 cyklar fanns kvar, och på morgonen den 16 december gav de sig av i 20 ”svärmar” om 10 personer för att, som de menar, sprida glädje och oreda i staden. En kompositör arrangerade ”musiksvärmen”; en annan svärm blockerade en motorväg för att ta polisresurser i anspråk som kanske annars hade funnits vid Bella center. En av de som drev cykelprojektet var Isa, en aktivist från den brittiska organisationen Laboratory for insurrectionary imagination, Laboratoriet för fantasifullt och oväntat motstånd.
– Tanken var att använda övergivna lokala resurser, så vi samlade ihop trasiga och övergivna cyklar. Berättelsen om cykeln är väldigt relevant. Den har ytterst låg miljöpåverkan, den är ett fantastiskt stycke teknologi och har framtiden för sig, säger Isa, som inte vill uppge sitt efternamn, till Arbetaren.
Isa och 30 andra aktivister hjälpte och lärde av varandra dag och natt under veckan före aktionen. Stoltheterna kallades ”dubbeltrubbel”. De var tillverkade av två cyklar som monterades ihop ovanpå varandra, och skulle spela en nyckelroll i att blockera polisen under aktionen vid Bella center. Dagen innan var cyklarna färdiga. Då slog polisen till. De genomsökte lokalerna och beslagtog flera ”dubbeltrubblar”.
– De frihetsberövade några av oss i flera timmar. Det är bara ett exempel på polisens trakasserier och störningsaktioner. Det pågick hela tiden, säger Isa.
Det blev inget folkets klimatmöte inne på Bella Center. Efter timmar av ställningskrig mellan demonstranter och poliser på gatan utanför konferensområdet tog Josie Riffaud och Via campesina några steg bakåt och samlade människor i cirkel.
– De stoppar oss från att komma in och prata. Men vi kan ha vårt folkets klimatmöte här! utropade Riffaud.
Climate Justice Actions har länge beskrivit FN:s klimatsamtal som ett maktens möte där kritiska röster utestängs. Den uppfattningen stärktes under dagen. Friends of the Earth, FoE, en etablerad miljö- och klimatorganisation, var ackrediterade till FN:s klimattoppmöte men portades förra onsdagen på grund av ”säkerhetsskäl”. Anledningen var troligen misstanken om att FoE skulle vara en del av den demonstration som bröt ut inne på Bella Center; målet var att ansluta till folkets klimatmöte som påbörjats utanför centret. Polisen gav klartecken men ändrade sig av någon anledning och lät inte den lilla gruppen möta sina kamrater. Polisen slog tillbaka demonstranterna med batonger.
– Ni får ursäkta min röst, säger Joshua Kahn Russell med raspig och hes stämma samma kväll när hundratals aktivister samlats på det alternativa mötet Klimaforum09 för att sammanfatta dagen.
– Men det är för att våra röster hördes så högt på Bella Center i dag, så högt att hela världen kunde höra oss. Det mest anmärkningsvärda i dag var att vi hade den här korsbefruktningen mellan sociala rörelser: en Nord-Syd-allians, men inte bara det. Klimatdrabbade samhällen i Nord var också med och leddes av representanter för ursprungsbefolkningar, den bolivianska delegationen anslöt, och till slut var vi omkring 150 människor som marscherade inne på Bella Center.
Med tanke på den hårda repressionen och att människor portades från centret såg Kahn Russell varje deltagare som vågade skrika ut ”återta makten” och ”klimaträttvisa nu” på Bella Center som en stor framgång.
– Tusentals människor utanför Bella Center tystas precis som miljarder människor över hela världen. Till och med inne på Centret tystas kritiska röster. Delegater från Syd som har en plats vid förhandlingsbordet fråntas sin röst; de riktiga förhandlingarna pågår i hemliga rum. Därför var det så viktigt att organisera oss på insidan i samband med den här aktionen.
Klimaträttviserörelsens genombrott kom fyra dagar tidigare. Den 12 december marscherade tiotusentals, enligt organisatörerna hundra tusen, från centrala Köpenhamn till Bella Center. Gatorna fylldes av den svenska organisationen Klimataktion, den danska vänsterkoalitionen Enhetslistan, danska och belgiska fackföreningar, europeiska anarkister, brittiska socialister, kanadensiska oljesandsmotståndare. På kvällen samlades många på Klimaforum09. Stämningen var uppsluppen. Jonathan Neale från brittiska Socialist Workers Party pratade om vikten av att skapa en klimaträttviserörelse som allierar sig med arbetare och som jobbar för arbetarrättigheter och gröna jobb, precis det Neale själv gjort i Storbritannien i samband med ockupationen av Vestas nedläggningshotade vindkraftsfabrik tidigare i år. En annan påpekade att klimat-rättviserörelsen måste hitta sätt att alliera sig med människor i exempelvis Pakistan, där valet av glödlampor inte står högst upp på dagordningen. Jörn Andersen, en av huvudorganisatörerna av 12 december-demonstrationen, sprudlade.
– Det som gjorde den här dagen så fantastisk var att vi gjorde det här tillsammans. Ingen av de rörelser eller organisationer som var med i dag kunde ha fixat det här på egen hand. Lärdomen är inte att vi måste hitta den perfekta kampanjen, utan att vi måste lära oss att arbeta tillsammans och bygga en rörelse. Och titta bara på i dag. Det vanligaste budskapet var ”klimaträttvisa nu”. För ett halvår sedan var det ”handla för klimatet” som gällde, då sågs klimat-rättvisa som en vänstergrej.
Betydelsen av att klimatrörelsens medelpunkt tippar över från ”handling” till ”rättvisa” ska inte underskattas. Innan Köpenhamn kunde alla vara för klimatet. De retoriska skillnaderna mellan högt uppsatta politiker och klimataktivister var svåra att se: alla ville handla kraftfullt för klimatet. I Köpenhamn visade ledarna för framför allt de stora utsläpparna och de rika länderna sin sämsta sida: ovilja att samarbeta, avtal bakom stängda dörrar, pajkastning. Samtidigt har klimaträttviserörelsen tagit frågan bortom siffror, individuella konsumtionsval och isbjörnar, in i ett politiskt och socialt sammanhang.
– Berättelsen om klimatförändringen håller på att förändras, säger Dan Glass från Climate Justice Action, som också är aktiv i de brittiska organisationerna Climate camp och Plane stupid.
– Klimatförändring är inte längre något abstrakt som kommer att hända om 50 år. Det är något som påverkar människors medborgerliga rättigheter nu. Fler pratar om vem som orsakar klimatförändringen och vem som drabbas av dem. Människor påverkas i detta nu av torka och översvämningar. De måste försvara sina lokalsamhällen, och vi i Nord måste solidarisera oss med dem.
Det har satts stora förhoppningar till att Köpenhamn skulle bli det genombrott för klimatrörelsen som Seattle var för den så kallade globaliseringsrörelsen. Journalisten och aktivisten Naomi Klein var en av de hoppfulla. Hon menar att klimaträttviserörelsen som blommade ut i Köpenhamn bygger på erfarenheterna och lär av misstagen från rörelsen som föddes i Seattle. Kritiken mot globaliseringsrörelsen, skriver Klein i The Nation, ”var alltid att den hade en lång klagomålslista men presenterade få konkreta alternativ. Rörelsen som strålar samman i Köpenhamn handlar tvärtom om en fråga – klimatförändringen – men den väver en sammanhängande berättelse om dess orsaker och botemedel som inkorporerar i stort sett varje politisk fråga på planeten.”
Att klimatet håller på att bli centrum för flera sociala rörelser märktes två dagar efter jättedemonstrationen den 12 december, när tusentals aktivister åter samlades för att demonstrera för klimaträttvisa i solidaritet med världens drabbade befolkningar och klimatflyktingar. Talarna krävde ett stopp för EU:s och USA:s repressiva flyktingpolitik, ett slut på kriget mot terrorn och andra krig som ofta drivs av jakten på gas- och oljeresurser, och ett omkullkastande av den globala kapitalism som skapar klimatförändringen och redan nu eskalerar konflikter på grund av minskande vattenresurser och ökande torka. ”Vi är här, vi kommer att strida. Rörelsefrihet är allas rätt”, ekade på Köpenhamns gator. ”Till skillnad mot protester vid andra stormöten, där alternativ tycktes presenteras i efterhand, så kommer alternativen att vara i centrum i Köpenhamn”. skrev Naomi Klein inför mötet. ”Målet med aktionen den 16 december är inte att stänga ned mötet, a lá Seattle, utan att öppna upp det, och transformera det.”
Tanken med aktionen den 16 december, dubbad ”Återta makten”, var enligt Climate Justice Action att för en dag skapa ”en plats där vi kan prata om vår agenda, en agenda underifrån, en agenda av klimat-rättvisa, av verkliga lösningar som står mot deras falska lösningar”. En av deltagarna var Badrul Alam, ledare för en bondefederation i Bangladesh.
– Delegaterna på klimatmötet bestämmer hur våra liv kommer att se ut, säger Alam till Arbetaren.
– Och vi vet att många av dem har starka band till storföretagen som är de som bär det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Många länder är illa ute, inte minst Bangladesh – en tredjedel av landet kan ligga under vatten redan 2050. Det är viktigt för mig som ledare för en bondefederation att komma hit och visa mitt motstånd och lägga fram vår agenda.
Det var många på folkets klimatmöte som befarade att lösningarna som diskuteras i FN:s klimatsamtal kan ytterligare försämra situationen för världens fattiga. Kritiken är hård mot marknadslösningar där storskaliga projekt ska rädda klimatkrisen, som odlingar för att skapa biobränslen till fordon, ibland på bekostnad av småskalig lokal odling eller de landområden som ursprungsbefolkningar lever på och av. Men framför allt handlade folkets klimatmöte om att dela med sig av lösningar på klimatkrisen. En idé som har inspirerat många är den ecuadorianska organisationen Acción ecologicas kamp för att oljelandet Ecuador ska lämna det fossila bränslet i marken. Alexandra Almeidas från Acción ecologicas:
– Vi är här för att deklarera att exploateringen av fossilbränslen, särskilt olja, som har pågått i snart 150 år, går mot sitt slut. Vi föreslår att vi ska lämna oljan i marken. Det är den verkliga lösningen, och inte en av de falska lösningar som diskuteras i Bella Center. Där inne är det business as usual – där platsar inte vårt förslag i deras utsläppshandel, marknader, och CDM.
På kvällen den 16 december samlades hundratals aktivister på Klimaforum09 för att utvärdera dagen och applådera varandra. Den franska bonden Josie Riffauds röst var fortfarande stark:
– Vi genomförde aktionen med värdighet, utan våld. Det var verkligen vackert. Jag såg allt som hände och jag kan säga att alla var helt och hållet vackra och ickevåldsliga. Det var perfekt.
