När stormen Katrina drog fram över New Orleans den 29 augusti 2005 kom den inte oväntat, under lång tid hade man vetat att staden skulle drabbas hårt, man visste också att stadens topografi inte kunde stå emot de vattenmassor som skulle vräka över hus och gator. Ett stort antal människor evakuerades också, med eller mot sin vilja. Förödelsen blev ändå maximal. Natur och kultur rensades på fast och löst. Stora bostadsområden slogs sönder och dränktes.
När cyklonen drog sig tillbaka blottade den inte bara en naken stad i fysisk bemärkelse, utan också sanningar om stadens sociologiska struktur. Fattigdom, klasskillnader, rasism, myndigheternas cynism gentemot en stor del av stadens invånare kom i dagen. Och man började tala om ansvar.
För många som drömt om att resa till New Orleans innan Katrina handlade drömmen om musiken. Den svarta musiken som har många rötter här. Att utvecklingen av den speciella, mytiska musikkulturen hänger ihop med efterverkningarna av den amerikanska inbördeskriget, med slaveriet, som är så nära i tiden, och mycket av den strukturella rasismen som fortfarande lever, kanske man inte tänkte på.
Nu åttioårige Samuel ”Sam” Charters är musikhistoriker (mest kring jazz och blues), författare, poet, musikproducent till bland annat det vänsterpolitiska bandet Country Joe and the fish, och själv musiker. Under det tidiga 1950-talet, som 21-åring flyttade han till New Orleans, och 1970 till Sverige, i protest mot USA:s krigsföring och politik i Vietnam.
Charters har skrivit en samling texter om staden, om musiken och om stormens efterverkningar, som både är en historisk bok och en serie nyhetsreportage. Närvarande, kunnigt, humanistiskt, roligt, personligt och politiskt.
Det är fascinerande och priviligerat att få ta del av Charters berättelse om en stad som inte bara är en fantastisk kuliss till drömmaren om den romantiska musikstaden.
New Orleans,
staden, stormen, musiken
Samuel Charters
Översättning Olle Thörnvall
Ellerströms
