Smutsiga arvsstrider utspelas allt oftare i media och vi får ta del av andras privata och inte sällan smutsiga byk.
När Harry Schein avled 2006 deklarerade testamentet att miljonerna skulle gå till mångåriga väninnan – men så hittade hushållerskan ett nytt under en kökslåda, och nu strider grannen om rätten till pengarna. Stieg Larsson och hans sambo glömde skriva testamente; och de lagliga arvingarna döms, rättvist eller inte, av allmänheten, eftersom de inte vill lämna ifrån sig miljonerna som så oväntat ramlade ner i knät på dem. Marianne Fredrikssons död 2007 ledde till en offentlig och bitter arvstvist mellan trädgårdsmästaren och döttrarna.
Men är det självklart att närstående över huvud gaget ska ärva? Republikanen Vilhelm Moberg pläderade följdriktigt för avskaffandet av arvsrätten; han försökte göra sina barn arvlösa vilket när han avled 1973 ledde till en smärtsam offentlig process för familjen. Som förstås ändå lagenligt fick sina pengar.
Björn af Kleen diskuterar i Jorden vi ärvde adelns ägor och arv, bland annat den underliga och i Sverige unika arvsformen fideikommisset. För att slippa dela en egendom, eller till och med öka den, kan ”i undantagsfall” hela arvet fortfarande gå till äldste son medan yngre syskon blir utan. Undantagen utgör bland annat egendomar med särskilt kulturvärde. Och socialdemokraterna, med Göran Persson i spetsen, har varit aktiv
tillskyndare av att fördröja systemets upphörande.
Detta är bara en av de egendomliga undantag som adelskapet, som fortfarande rår, eller ”förvaltar” över enorma jordegendomar i Sverige, innebär, och som författaren, vilken inte själv tillhör vinnarna, grävt fram. Han har räknat själv och skingrar med hjälp av siffror och intervjuer mycket av dimmorna som omger detta stånd – det enda som fortfarande har privilegier. Jorden vi ärvde är en spännande bok som man väntat länge på utan att veta om det, och som får läsaren att skära tänder och vilja göra revolution, genast.
Jorden de ärvde
Björn af Kleen
Weyler
