Innebär livet som feminist ständig frustration? Det frågar jag mig när jag sitter på premiären av Puntila/Matti på Stockholms Stadsteater. Dan Ekborg spelar Puntila med en sådan jävlaranamma, kraft och virtuositet att publiken närapå tappar andan. Uppsättningen är ett stycke storslagen teater. Det är sång, musik och svängigt spel. Scenografin bestående av finska skogar byggs hela tiden om till nya rum. Ensemblen är utklädd till scenarbetare och det hela slutar i en enda stor knuten näve.
Klasskampen är både klassisk och uppdaterad i denna uppsättning. I en tid då delar av vänstern för länge sedan övergivit den har högern aldrig gjort detsamma. De har fört en ensidig högerinriktad klasskamp. Det är en gräslig politisk utveckling och därför är det självklart toppen med en fantastiskt välspelad teateruppsättning om klassmotsättningar.
Nu är det förstås läge att ropa hurra, men som vanligt när klassfrågor diskuteras finns det ett aber. Var finns kvinnorna? Det finns några stycken och de är bra, men jag har sett den utmärkta Lena B Hansson spela hora ända sedan hon arbetade på Teater Galeasen (där Mikael Persbrant gärna spelade hallick). Men Hanssons potential är långt större än så. För att inte tala om att den enda skådespelare som talar finlandssvenska är förlöjligad som både överklass och tönt. Uppställningen är den gamla vanliga: kvinnor och fjolliga män utgör en klass för sig. Klyschorna om Finland bjuder jag däremot på. Vi har förtjänat dem, men jag ser inte den finska skogen för alla kukar som nu fyller scenen.
Har inte feminister tjajat om samma sak i decennier? Jag bär med mig känslan till Dramatikerförbundet som i dagarna släppt rapporten Att välja och att välja bort som handlar om just feministtjat. Så länge jämställdhetsdiskussionen hålls igång finns det åtminstone en medvetenhet om att något är galet med scenkonsten. Men att göra något åt saken är svårare eftersom många teaterkonstnärer anser att jämställdheten går ut över den konstnärliga kvaliteten. Myten om konstens autonomi är seglivad. Många scenkonstnärer tycker också att politiken ska hållas på armlängds avstånd.
Omvänt kan det sägas att den borgerliga kulturpolitiken försöker hålla politiken borta från kulturen. Regeringen fortsätter i kulturpropositionen Tid för kultur sitt ”avsossefieringsprojekt” som pågått under hela mandatperioden. De socialdemokratiska projekten Riksteatern, Riksutställningar och Rikskonserter ska läggas ned alternativt bantas betydligt. Men det är just Riksteatern som har en mer demokratisk organisation än de flesta traditionella teatrar. Dessutom servar Riksteatern hela landet med scenkonst. Just denna säsong kan vi se No tears for queers om hatbrott mot homosexuella, Svinalängorna om ett alkoholistbarns uppväxt och Undercover om slit och kiv i kvinnoliv. Inspirerande uppsättningar som når stora delar av befolkningen. Riksteatern är den mest klassiska av alla teaterformer. Den vandrande teatertruppen – thespiskärran – men sådant har väl inte regeringen koll på.
