Sommaren 1999 kulminerade det nazistiska våldet i Sverige. Tre dramatiska händelser ledde till en mobilisering mot nazistiskt våld av ett slag som inte setts vare sig förr eller senare. Tre människor dog och två skadades svårt. De var visserligen inte de enda som drabbades av nazistiskt våld det året, och de som dog var inte ens de enda som dog. Men för första gången slog nazisterna massivt mot samhällets maktcentra; mot polisen, mot pressen, mot fackföreningsrörelsen.
Eller rättare sagt.
Det var så det såg ut.
Sanningen var, som den brukar vara, aningen mindre dramatisk och mycket sjaskigare. Sanningen är viktig i det här fallet, för om vi inte förstår oss på vad det var som egentligen hände den gången kanske det händer igen.
Fanns det ens en nazirörelse att räkna med i Sverige 1999; en rörelse som kunde uppfattas som ett hot mot annat än enskilda och som till och med skulle kunna inleda en destabiliseringskampanj, så som de italienska kamraterna hade gjort tjugo år tidigare, en spänningens strategi som skulle leda till att de auktoritära dragen stärktes i samhället och vänstern försvagades, en terrorvåg?
Nej.
Sverige såg inte ut så just då. Den kraftiga högervåg som inletts som reaktion på murens fall, den tyska återföreningen och kuppförsöket i Sovjetunionen ett knappt decennium tidigare, hade för länge sedan ebbat ut. I Sverige satt en socialdemokratisk regering rätt säkert i sadeln, Sverigedemokraterna visade alla tecken på att falla samman och senare samma år deltog Sverige i EU:s diplomatiska bojkott mot Österrike sedan högerpopulisten Haiders parti FPÖ släppts in i en konservativ koalitionsregering. Folkpartiet hade närmare till Bengt Westerbergs protest mot Ny demokrati än till Lars Leijonborgs och Jan Björklunds språktester. En jättelik vänstervåg var på gång, i november skulle disciplinerade och relativt fredliga demonstranter blockera WTO-mötet i Seattle.
De enorma antifascistiska manifestationerna från 1991–1992, som i hög grad var en reaktion på lasermannens härjningar, hade visserligen klingat av och ersatts av mindre och militantare aktioner. Vid sidan av några gatudrabbningar, framför allt den årliga 30 november i Stockholm, gick det sällan särskilt våldsamt till.
De militanta antifascisterna satsade framför allt på att hindra att nazistiska butiker etablerades i Stockholms och Göteborgs innerstäder – ett tag skilde bara hundrafemtio meter mellan högerextrema Asgård och anarkistiska Kafé 44 på Tjärhovsgatan i Stockholm.
De stora inkomstkällorna, cd-försäljningen och vit makt-konserterna började också sina, utsatta för det samlade trycket från polisen, antifascister och några ihärdiga journalister. En rad av 1990-talets ledande aktivister satt dessutom i fängelse.
Här spelade tillfälligheter in. I slutet av 1990-talet släpptes flera tungt kriminella nazister med tidigare kopplingar till Vitt ariskt motstånd och Ariska brödraskapet ur fängelset efter avtjänade straff. Flera av dessa kom att gå upp i den kriminella sammanslutningen Brödraskapet Wolfpack och få ledande positioner där. De blev helt enkelt yrkeskriminella, och behövde man deras hjälp kunde den köpas.
Anti-Afanätverket, nazisternas egen ”underrättelsetjänst”, hade återuppstått 1997 i de kretsar som drev bulletinen Info-14 och kring Nationalsocialistisk front (NSF; nuvarande Folkfronten). I Göteborg sköttes verksamheten av medlemmar ur Svenska motståndsrörelsen/nationell ungdom, i Helsingborg av Nationalsocialistisk fronts skyddsstyrka Skydd och Säkerhet och i Stockholm av den lilla gruppen NS Stockholm. De senare blev ökända för hotbilder som tagits utanför kända människors bostäder, då det visade sig att de utfört uppdraget på Aftonbladets beställning. Till dessa kretsar slöt sig Björn Söderbergs mördare Hampus Hellekant och Björn Lindberg Hernlund samt Jimmy Nicklasson (som inte dömdes för mord, men för skyddande av brottsling). De hade 1998 hoppat av svenska motståndsrörelsen och närmat sig Anti-Afanätverket.
Hellekant hade redan under sin tid i SMR specialiserat sig på att göra insiderreportage från antirasistiska föreläsningar. Kartläggningarna hade inte alltid ett politiskt motiv, exempelvis ägnade de tid åt att spana på hiphopartisten Ken Ring. Det hela hade en frän odör av pojkrum. Främsta hatobjektet var tidningen Expos medarbetare, och då framför allt journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larsson, vars artiklar fått flera cd-pressfirmor att avbryta samarbetet med vit makt-bolagen.
Våren 1999 avslöjade Karlsson och Larsson också i flera artiklar var SMR/NU-medlemmar gjorde sin värnplikt, vilket bland annat resulterade i att en av Hellekants nära vänner tvingades lämna sin militära tjänstgöring. Den 28 juni sprängdes Peter Karlssons bil av en bomb som skadade honom svårt. Senare dömdes mamman till en av aktivisterna i nätverket för att hon ur Försäkringskassans register plockat fram journalistparets sekretesskyddade hemadress.
Vem som placerade ut bomben har aldrig kunnat bevisas, vilket talar för att dådet utfördes av yrkeskriminella.
Något väldigt farligt hade för ett ögonblick uppstått i skärningspunkten mellan det gamla och det nya, mellan busar med rånardrömmar och förflutet som morddömda och terminalknackande pojkar. Det är inte svårt att föreställa sig den känsla av oövervinnerlighet som grep dessa pojkar när polisen körde fast i sin utredning. En stark nazistisk organisation, om den funnits, hade kunnat hålla dem i ett fast grepp. Fyra månader senare åkte i stället Hellekant och hans vänner hem till Björn Söderberg och sköt ihjäl honom efter att polisen lagt ned spaningen för kvällen. Poliserna var ju i första hand på jakt efter de, som de såg det, betydligt fulare fiskar som Hellekant och hans vänner umgicks med. Det hela är naturligtvis ett haveri, för polisen och de sociala myndigheterna, men det är inte del av en terrorvåg.
Mycket har redan sagts om morden på de båda poliserna Olle Borén och Robert Karlström den 28 maj 1999, inte minst av Elisabeth Åsbrink i hennes nyutkomna bok Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander (Natur & Kultur). Kriminalvården stod inför en våldsam omställning, från åtminstone ansatser av vård till en allt mer repressiv och säkerhetsinriktad inlåsning. Tony Ohlssons och Andreas Axelssons rymning och medverkan i rånet och morden lär ha påskyndat den utvecklingen, men den drevs fram av helt andra krafter. Om Jackie Arklöv däremot dömts även i Sverige för sina krigsförbrytelser i Bosnien när han utväxlades 1996, skulle han inte ha kunnat delta i rånet, och de båda poliserna hade kanske skadats men fått leva. Inte heller detta har något med en nazistisk terrorvåg att göra, Olle Borén och Robert Karlström dog för att Sverige alltid tyckt att det varit för dyrt och besvärligt att ställa krigsförbrytare inför rätta.
Men om det inte är för hotet från nazismen vi ska minnas 1999, är det kanske ändå för samhällets motreaktioner? Hösten 1999 återkom de antinazistiska massdemonstrationerna, med stöd från fackföreningsrörelsen och till och med den socialdemokratiska regeringen. Vi vet nu att detta var sista gången som efterkrigstidens antifascistiska enhet manifesterades. En sådan uppställning skulle inte kunna åstadkommas i dag, och den antinazistiska enheten har ersatts av kampanjer mot ”våld” och ”extremism” – man kan kalla det kålsuparteorier om man vill. Den enigheten kan man sakna men när det gällde att hitta de verkliga orsakerna bakom våldsutbrottet 1999 dolde den mer än den uppenbarade.
Nazismen var svag i Sverige 1999, och enskilda nazister blev farliga när deras rörelser föll samman. I dag är den mångdubbelt starkare, i stort sett alla ungdomar kommer i kontakt med nazistisk propaganda. 1997 var upprördheten stor när det visade sig att 12 procent av högstadieungdomarna lyssnat på vit makt-musik. I dag har nästan 18000 användare registrerat sig på portalen nordisk.nu.
Flarn ur den nazistiska tankevärlden förs långsamt in mot samhällets huvudfåra. Fortfarande dödas en eller ett par personer varje år på grund av det våld som utövas av personer som rör sig i nazistiska kretsar. Men det sker i tysthet, ty de är inte där makten finns. Det är tio år sedan 1999 och vi har inget lärt.
Mats Deland är historiker, författare och journalist. Han har bland annat varit redaktör för antologin Brunt! (Atlas) och driver Bruntbloggen, om nazism och aggressiv nationalism.
