Lucio Urtubia är anarkisten som lurade storbanken Citibank på obegripligt stora summor för att finansiera motståndsgrupper världen över, men som själv aldrig var borta en enda dag från sitt arbete som murare.
Tidigare i år besökte han Sverige när filmen om hans liv, Lucio, visades i flera städer. Arbetaren träffade honom.
Att Lucio Urtubia blev just anarkist är inte märkligt, tycker han själv. Med händerna stillsamt placerade på bordet framför sig berättar han sitt livs historia, Som liten pojke i norra Spanien under 1930-talet försökte han förgäves få tag i bröd och skor, men fick aldrig något, eftersom hans familj var så fattig. När pappan blev sjuk i cancer fanns inte ens smärtstillande medel att ge honom.
– Som barn var jag tvungen att stjäla, jag hade inget annat val. Hur skulle jag då kunna respektera det samhälle som utförde brott, det ena värre än det andra?
Människor måste förlora respekten, menar han. Inte för allt, men för det etablerade; för kyrkan, för den privata egendomen och för staten.
– Jag brukar säga att fattigdomen var min stora tur, för den gjorde att jag aldrig behövde anstränga mig för att förlora respekten.
I militärtjänsten fortsatte stölderna. Lucio Urtubia tog saker från förråden som han sålde vidare. När han blev upptäckt blev lösningen desertering och flykt till Paris, där han fick jobb som murare. Det var här hans politiska uppvaknande kom.
– I Spanien sågs alla som inte höll med Franco som kommunister, så när mina arbetskamrater – ett gäng anarkistiska katalaner – efter några månader frågade mig om mina politiska idéer, svarade jag att jag var kommunist. De gapskrattade, eftersom de tyckte att det var helt uppenbart att jag var anarkist, säger han.
Genom arbetskamraterna hamnade Lucio Urtubia så småningom i franska anarkistkretsar, på den tiden en samling av arbetare, intellektuella, konstnärer och människor i exil. Han berättar om hur storheter som André Breton, Albert Camus och Gaston Leval brukade hålla föredrag och leda diskussioner.
– För mig, som aldrig hade sett något liknande och som inte hade någon utbildning var det ett mirakel att få lyssna till dem. Jag såg för mitt inre hur jag skulle resa tillbaka till min hemby och få alla att bli anarkister, säger han och skrattar åt minnet.
När en flykting en dag behövde sovplats anmälde Lucio Urtubia sig som frivillig. Mannen som var på flykt undan Franco visade sig vara Francesc Sabaté Llopart, eller El Quico som han kallades, en välkänd anarkist bland spanska frihetliga socialister. Under en period bodde han hemma hos Urtubia och blev hans läromästare. När El Quico gick med på att avtjäna ett kortare fängelsestraff i Frankrike för att slippa bli utlämnad till Spanien, lämnade han sina vapen hos Lucio Urtubia. Det var med dem som Urtubia sedan började göra bankrån tillsammans med några kamrater.
– Jag är emot våld, jag tycker inte att man ska döda någon. Men att stjäla tycker jag är utmärkt, om man gör det för ett syfte. Vi hade inga resurser – om vi behövde en advokat, förflytta oss, hjälpa familjer eller skicka något till en fånge hade vi ingenting. Alltså var vi tvungna att bege oss till bankerna.
Lyckades du genomföra de här rånen utan att skada folk?
– Ja, med hjälp av analyser och intelligens. Med styrka kommer man ingenstans. Jag har aldrig tyckt om våld. Att vara revolutionär handlar inte om att slänga bomber, det handlar om att vara kapabel att konfrontera, kritisera och bete sig som en människa. När vi gav oss ut på exproprieringar kissade jag i byxorna av rädsla för att dö eller att vara tvungen att döda. Att rikta en kpist mot någon är ingen modig handling, det kan vem som helst göra, säger han med eftertryck.
För att slippa göra fler rån gick Lucio Urtubia och hans vänner så småningom över till förfalskningar. Efter att ha börjat med id-handlingar för att kunna röra sig fritt, hyra bostäder och bilar, avancerade de till falska löneutbetalningscheckar. Men det var med resecheckarna som de verkligt stora summorna rullade in. I filmen om Lucio Urtubia räknas summan som han lyckades lura av Citibank i slutet av 1970-talet ut till över 20 miljoner dollar. Men otroligt nog slapp Urtubia undan utan någon längre tid i fångenskap. Eftersom tryckplåtarna inte kunde hittas av den utredning som tillsattes och falska checker fortsatte att dyka upp över hela Europa trots att Urtubia själv satt i förvar, tvingades Citibank – den tidens största bank – att sätta sig i förhandlingar med muraren. Banken fick sina plåtar, men bara i utbyte mot ännu en stor summa pengar.
Bytet från kupperna gick till motståndsrörelser över hela världen. Tupamaros, Svarta pantrarna, antifrankister och andra.
– På den här tiden var det diktatur i hela Latinamerika och även hos oss i Spanien. Det var fruktansvärt, fascisterna dödade och hade ingen respekt för människor. Vi försvarade oss, antingen det gällde sydamerikaner, basker, fransmän eller spanjorer.
Men ni hjälpte även grupper som använde våld?
– Det enda jag kan säga är att min solidaritet är en sak och att vara överens politiskt är en annan. Det finns sådant som de här grupperna har gjort som jag inte står bakom, men om jag kan hjälpa dem vill jag göra det, av solidaritet.
Lucio Urtubia framstår som en godmodig farbror. Plirar vänligt över bordet och är vältalig, men svarar bara på de frågor han själv har lust med. Vissa saker, som hur många bankrån han egentligen har gjort, är han hemlighetsfull kring.
Nästan den allra märkligaste detaljen i berättelsen om Urtubias liv är att han under alla år av bankrån, förfalskningar och annan olaglig verksamhet aldrig var borta en enda dag från sitt jobb som murare.
– Det jag gjorde, gjorde jag på kvällar, nätter och helger. Ärligt talat är det nog därför jag har lyckats få så många människors sympati, även från framstående advokater och andra som har hjälpt mig. De har respekterat mig för att jag alltid har varit arbetare. Om jag inte hade varit det utan suttit och hängt på kaféer hade det inte varit samma sak. Mitt ideal har varit att kunna se människor i ögonen.
Arbetet är grundbulten i Lucio Urtubias livssyn. Utan det är vi ingenting, upprepar han gång på gång.
– Mitt jobb har hjälpt mig under hela mitt liv. Det har varit bra för att kunna göra gömställen, hjälpa andra, för att hitta och köpa material, få vänner – allt. Exploatering och förnedring är något annat, det måste man stoppa, men att arbeta är en nödvändighet om man vill förändra samhället en smula. Ingenting kommer att ramla ner från himlen, säger han bestämt och ger exempel från sin tid som dokumentförfalskare: Körkort kunde han lätt göra, men inget kort i världen gör en person till chaufför om hon eller han inte tillbringar många timmar bakom ratten.
Och arbetet fortsätter säger han utan att gå in på alltför många detaljer. I våningen under sin bostad i Paris har han öppnat ett kulturcenter och han hjälper flera personer som sitter i fängelse. Men han värjer sig mot de hjälte-etiketter som andra ibland försöker att klistra på honom.
– Jag är inte mer än någon annan. Anledningen att jag står här i dag är att jag har fått hjälp av många människor, som tyckte att jag gjorde rätt. Hade jag varit en förbrytare hade de aldrig stått på min sida. Men, visst är det konstigt att det kunde gå så bra för en fattig kille som jag, som inte visste något och inte ens talade franska…
– Det är ett stort mysterium. Om jag hade varit religiös hade jag sagt att det fanns någon som skyddade mig.
