I normala fall har ett land en armé. I Pakistan har en armé ett land. Militärkupper är därför ingenting nytt, men kuppen den tredje november var unik även med pakistanska mått mätt: denna gång var det ingen civil regering som avsattes. I stället var det landets domstolsväsende.
Skälet var att regimens underrättelsetjänst luskat fram att Högsta Domstolen stod i begrepp att underkänna parlamentets återval av Pervez Musharaff. HD anser att återvalet till ännu en period vid presidentposten, som Musharraf innehaft sedan militärkuppen 1999, stirder mot konstitutionen. Det officiella motivet till utropandet av undantagstillstånd och obegränsat militärstyre är dock att underlätta kampen mot islamistisk extremism, och på sin presskonferens den 11 november uppfann general Musharaff ännu en förevändning: fredliga val utlovas nu innan den nionde januari.
En situation där domstolarna, som alltid har betraktats som servila och korrupta, motsätter sig en militärdiktatur saknar motstycke i Pakistans historia. Men efter den händelseutveckling som präglat landet under året är läget inte oväntat. I mars suspenderades landets högsta domare, Iftikhar Chaudhry. Han hade byggt upp stor respekt hos massorna genom sina radikala domar i frågor som rör kvinnors ställning, privatiseringar och personer bortrövade av underrättelsetjänster. Regimens beslut att skilja honom från sitt ämbete utlöste en massrörelse, ledd av advokater, som tvingade Musharraf att böja sig: Iftikhar Chaudry återinsattes den 20 juli. Sedan dess har han fortsatt att genera regimen med sina oförvägna med principfasta beslut. Hans juridiska aktivism har drivits på av de advokater som ledde massrörelsen och som pressat Högsta Domstolen att rulla tillbaka militärregimen.
Situationen har således utvecklats till en unik dubbelmakt i Pakistan. En maktbastion har varit arméns högkvarter, en annan det vitaliserade domstolsväsendet, som strävat efter att återupprätta demokratin. Stärkt av massrörelsens framgångar beslöt så en majoritet av domarna i HD att annulera återvalet av Musharraf.
Medan krisen fördjupades steg Vita huset in på scenen, rådde Musharraf att klä av sig uniformen och bli civil president med Benazir Bhutto som premiärminister. I gengäld gjorde inte Buttho och hennes parti något för att förhindra Musharrafs återval. Denna USA-designade lösning på den pakistanska krisen skulle kanske ha fungerat, om det inte var för att domstolsväsendet fötts på nytt. Det är därför föga överraskande att Bush – även efter att undantagstillståndet framkallat hårda fördömanden från världen – deklarerar att Musharraf har varit en ‘oundgänglig’ allierad i kampen mot extremister. Visserligen har Bush krävt allmänna val och vill att Musharraf ska hänga av sig uniformen för gott, men en rapport i Washinton Post nyligen blottlägger ihåligheten i kraven:
– En nära rådgivare till Musharraf sade på söndagen att presidentens innersta krets uppfattat att innan ordern om undantagstillstånd utfärdades hade USA och Storbritannien motvilligt accepterat idén, trots tidigare invändningar. Han sade sig inte vänta några åtgärder mot Musharraf från väst. ‘När vi övertygade dem om att det [undantagstillståndet] bara skulle gälla en kort tid sade de okej’, uppgav rådgivaren, skrev Washington Post den 5 november.
Den idé om undantagstillstånd som USA och Storbritannien “motvilligt” accepterade institutionaliserar en mediecensur som förbjuder allt material som “baktalar administrationen, bedöms som vulgärt eller obscent, befrämjar etniska intressen, förolämpar armén eller uppviglar till våld”. På samma sätt har grundläggande mänskliga rättigheter ställts åt sidan. För en vanlig medborgare är undantagstillståndet likvärdigt med upphävd rätt att ingå i föreningar, fackföreningar eller politiska partier, liksom rätt att konsultera advokat om man blir gripen. Staten har nu fullmakt att frånta en medborgare hans eller hennes egendom. Men mest skrämmande är kanske en ny lag som tillåter “militärdomstolar att åtala terrorister och civila som misstänks för terroristisk eller subversiv verksamhet”. Ironiskt nog har inte en enda taliban arresterats sedan undantagstillståndet infördes, medan tusentals aktivister från det civila samhället kastats i fängelse.
Men trots repressionen växer den folkliga rörelsen. För första gången på 40 år visar Pakistans studenter sina muskler. Den 7 november ägde demonstrationer rum på ett flertal universitet, följda av rubriker om att “studentmakten vaknar ur sin slummer”. Alla domstolsförhandlingar i landet har avstannat. Regimen kan inte hitta tillräckligt många domare för att fylla HD; ingen advokat är beredd att svära eden under nuvarande styre. De trotsiga domarna – samtliga under husarrest – har fått sina hus översvämmade av blombuketter från vanliga medborgare, journalister iakttog en “svart dag” den 10 november, medan pakistanier i diasporan protesterar dagligen, från Stockholm och London till Toronto och New York.
Den mest förvånande oppositionen mot militärregimen har dock kommit från den före detta premiärministern och nuvarande ordföranden för Pakistan People’s Party (PPP), Benazir Bhutto. Hennes oheliga allians med Musharrafregimen har sprängts under trycket från massrörelsen. Undantagstillståndet är så impopulärt att Benazir Bhutto har tvingats gå ut i öppen revolt mot militärregimen. På tisdagen, när hon återigen satt i husarrest, uppmanade hon för första gången Musharraf att inte bara avsäga sig sina militära ämbeten, utan också att lämna presidentposten.
– Jag kommer inte att tjäna som premiärminister så länge Musharraf är president. Även om jag skulle vilja arbeta med honom skulle jag inte ha allmänhetens stöd för det. Förhandlingarna mellan oss har brutit samman i frågan om polisvåldet mot kvinnor och barn. Det finns ingen möjlighet att komma upp på spåret igen, för alla som associeras med Musharraf blir förorenade, sade Bhutto till Reuters, och förklarade vidare att PPP kommer att bojkotta de utlovade presidentvalen. Därmed tycks de folkliga protesterna mot undantagstillståndet ha säkrat en slutgiltig brytning mellan Musharraf och Bhutto och genskjutit Vita husets planer på en försoning mellan dem, inom ramen för fortsatt amerikansk hegemoni över landet.
På tisdagen, timmarna innan denna tidning gick till tryck, skulle PPP-aktivister inleda sin tre dagar långa marsch mellan Lahore och Islamabad i protest mot undantagstillståndet. För att Bhutto inte skulle kunna leda marschen sattes hon åter i husarrest och minst 5000 aktivister greps. Innan denna tidnings pressläggning uppgavs dock att en konvoj av 200 fordon påbörjat resan från Lahore och tagit sig igenom flera polisavspärrningar.
“Hans dagar är räknade” är den mest frekvent återkommande frasen i Pakistan, medan tevekanalerna förblir avstängda, massarresteringarna fortsätter, utländska journalister kastas ut, börsen faller och talibanerna erövrar by efter by i nordvästra Pakistan.
