I början av sommaren kom slutbetänkandet ”Integra-tionens svarta bok” från Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. I två avseenden skilde sig mottagandet fundamentalt från det som hundratalet andra statliga utredningar som publiceras varje år får. Dels var medieuppmärksamheten enorm; i alla tidningar, nyhetsprogram, på radio och tv, överallt diskuterades betänkandet. Dels kritiserades utredningen kraftigt […]
I början av sommaren kom slutbetänkandet ”Integra-tionens svarta bok” från Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering. I två avseenden skilde sig mottagandet fundamentalt från det som hundratalet andra statliga utredningar som publiceras varje år får. Dels var medieuppmärksamheten enorm; i alla tidningar, nyhetsprogram, på radio och tv, överallt diskuterades betänkandet. Dels kritiserades utredningen kraftigt av självaste dess uppdragsgivare: regeringen. I och med att regeringen skriver direktiven för utredningarna så tas det utredningarna levererar oftast emot med välvilja av ansvarig minister. Den här gången var dock dåvarande integrationsminister Jens Orback snabb att fördöma betänkandet och förklarade sig kritisk mot hela utredningens arbete. En lätt löjlig situation uppstod när SVT:s Aktuellt tog upp betänkandet och ”debattdeltagarna” var Jens Orback och nuvarande integrationsministern N
yamko Sabuni vilka var rörande överens om hur usel utredningen är. Faktum är att regeringens kritik funnits under hela utredningens arbete och så fort den luftat sina förslag i media har Orback varit snabb med att ta avstånd från dem. Från den borgerliga oppositionen har kritiken varit minst lika hård. I landets alla borgerliga tidningar har uppåt hundratalet artiklar publicerats på ledarsidorna som alla spytt galla över utredningen i allmänhet och den särskilda utredaren Masoud Kamali i synnerhet. Mauricio Rojas ansåg att ”bakom rapporten står en liten grupp extrema vänsterforskare”, och Maria Ludvigsson skrev i Expressen att utredningens förslag ”får vänsterpartiets marxister att framstå som softa liberaler”. Timbro publicerade en hel skrift om utredningen precis innan slutbetänkandet skulle publiceras, bestående huvudsakligen av personlig smutskastning av Masoud Kamali.
Om kritiken varit stark i mainstreammedia så har stödet för utredningen förekommit främst i mindre och alternativa tidningar. I antirasist- och vänsterpress har det skrivits om utredningen i positiva ordalag.
Även om spaltmetrarna alltså är många rörande utredningen så saknas längre redogörelser för vad det faktiskt är som står i det den publicerat. Detta är kanske inte helt förvånande då det totala sidantalet i utredningens publikationer når uppemot 4500 sidor. För att teckna en bild av vad det hela faktiskt handlade om ska några av huvuddragen lyftas fram här.
I den första rapporten ”Bortom vi och dom”, slås de teoretiska utgångspunkterna fast. Titeln anspelar på det rådande integrationstänkandet som ser befolkningen som delad i två kategorier: vi – ”svenskarna”, som är integrerade och ska integrera dem – ”invandrarna”, som per definition är ointegrerade och därför måste integreras. Detta ”vi” tillskrivs en mängd positiva egenskaper medan ”de” tillskrivs negativa. Dessa egenskaper får sedan förklara skillnaderna mellan grupperna. Om exempelvis arbetslösheten är högre och förtroendet för polisen lägre bland ”invandrarna” än bland ”svenskarna” så söks förklaringen i (tillskrivna) egenskaper hos gruppen ”invandrare”, exempelvis bristande humankapital, språkkunskaper, motivation, erfarenheter från ”hemlandet” etcetera.
Följaktligen finns mängder av sådan forskning kring ”kulturella skillnader” mellan ”svenskar” och ”invandrare”. Denna forskning har dock inte kunnat förklara de etniska ojämlikheter som präglar samhället och inte heller varför ojämlika arbets- och levnadsvillkor även drabbar personer med utländsk bakgrund födda i Sverige. Därtill har forskningen genom sitt ensidiga fokus istället förstärkt föreställningen om de två väsenskilda grupperna ”invandrare” och ”svenskar”. Utredningen bryter helt med detta synsätt och menar att fokus måste flyttas från ”de andra” till ”oss” eller snarare till de strukturella hinder som majoritetssamhället ställt upp för att få privilegier på ”de andras” bekostnad. Förklaringar på fenomen som högre arbetslöshet och lägre förtroende för polisen ska då sökas i diskriminering på arbetsmarknaden oc
h polisens rasistiska praktik.
Detta innebär också en uppgörelse med den utbredda synen på rasismen som ett problem främst i arbetarklassen, som genom arbetslöshet och ökad andel ”invandrare” drivs att rösta på rasistiska partier. Utred-ningen fokuserar istället på makthavarnas betydelse för rasismen. De dominerande föreställningarna i samhället, och däribland rasismen, skapas och återskapas genom media, litteratur, undervisning, filmer, vetenskap, politiska beslut och så vidare. När bilden av den ”hotfulle muslimen” gång på gång målas upp i tidningar, radio och tv, när politiker talar om att man måste ”ställa krav” på ”invandrare”, då stärker detta givetvis de rasistiska stereotyperna och föreställningen om ”vi och dem”.
Det är knappast den breda massan i samhällets botten som har inflytande över dessa institutioner, utan tvärtom de högst upp, de som har en maktposition. En viktig aspekt är också det intersektionella perspektivet. Uppdelningen i ”vi och de” sker inte bara utifrån etnicitet utan även efter köns- och klasstillhörighet och sexuell läggning. Det är alltså inte tillräckligt att studera samhället utifrån enbart en maktordning utan utredningen gör klart att man måste se hur flera olika maktordningar samverkar.
Den andra publikationen, ”Sverige inifrån”, är en rapport från de fokusgruppsstudier och hearings utredningen haft i så kallade invandrarförorter, vilka utredningen föredrar att kalla ”marginaliserade och stigmatiserade områden”. Möten hölls i sådana områden i Stockholm, Malmö och Göteborg. De boende bjöds in för att tala om sina erfarenheter av diskriminering. Rapporten utgörs av en lång rad vittnesmål om en omfattande diskriminering på samhällets alla områden. Om svårigheter att få arbete och hur man förpassas till en viss sorts arbeten, särskilt sådana med låg status och med osäkra anställningar.
En man berättar att han fått besked när han ringde att arbetet blivit tillsatt, men när en ”svensk” vän till honom ringde strax därpå fick han beskedet att ”visst, kom på en intervju”. Människor berättar om hur det bara går att få lägenheter i områden där många personer med utländsk bakgrund redan bor. Om stigmat det innebär att bo i områden som fått en ”gettostämpel”. En ung kvinna berättar hur hon och hennes klasskamrater på högstadiet inte kunde få praoplatser ”för att när vi sa att vi kom från den skolan i det invandrartäta området så ville de inte ha oss. Man får en stämpel man inte kan göra sig av med”. Om att utsättas för lärares och annan skolpersonals rasistiska föreställningar: ”Men lilla gumman, du är invandrare, du ska gå på handels- och kontorslinjen, det passar dig för invandrare är bättre på praktiska saker”.
Om politikers rasistiska retorik och hur de varken är representativa eller driver frågor de boende bryr sig om: ”De politiska partierna driver inte frågor som är relevanta för invandrare. Därför borde man bojkotta valet för att visa att det politiska systemet inte fungerar”. Om diskriminering i själva partiorganisationerna, hur man hålls utanför de viktiga posterna: ”Speciellt om man är invandrare och kvinna måste man kämpa tredubbelt så mycket för att tas på allvar”. Om de rasistiska stereotyperna i media: ”Det är en negativ bild av invandrare som presenteras i media för det mesta. Det tar väldigt mycket mer plats i medierna om invandrare ställt till någonting än om svenskar gjort det”. Om en rasistisk poliskår: ”Jag har aldrig träffat en polis som behandlat mig schysst, och jag har aldrig träffat en invandrare som inte blivit illa behandlad av polisen”. ”Massor av mina kompisar har bliv
it slagna med telefonkataloger (av polisen). Det är vardagsmat. Det händer inte bara i Latinamerika eller i diktaturer. Det händer här.” Om rasistisk personal på socialförvaltningar och arbetsförmedlingar och om hur nedmonteringen av välfärden särskilt drabbat de boende i de marginaliserade och stigmatiserade områdena: ”Myndigheterna skulle aldrig komma undan med att erbjuda så undermålig service där” (i Limhamn jämfört med Rosengård).
Utredningens följande elva rapporter bekräftar bilden de här vittnesmålen målar upp. Rapporterna består av redovisningar från de studier uppemot 90 forskare utfört på uppdrag av utredningen. Många av studierna är unika inom sitt område och rapporterna har inneburit ett viktigt bidrag till den ganska begränsade mängd forskning som tidigare funnits. Rapporterna visar dels en utbredd diskriminering på en mängd samhällsområden, dels bekräftas i många fall precis de uttryckssätt deltagarna i fokusgruppsstudierna menat att diskrimineringen tar sig. Exempelvis finner en studie att syokonsulenter faktiskt tenderar att försöka få elever med utländsk bakgrund att söka till praktiska gymnasieutbildningar medan elever utan utländsk bakgrund i högre grad uppmuntras att söka till teoretiska linjer, precis som deltagarna i fokusgruppstudierna hävdat.
I slutbetänkandet ”Integrationens svarta bok” summeras så erfarenheterna från den forskning som bedrivits, och vilka konsekvenser resultaten bör få för den framtida integrationspolitiken. Dagens integrationspolitik präglas av tänkandet att ”invandrarna” lider av ett underskott – språkligt, kulturellt och integrationsmässigt – och därför behöver särskilda insatser, inte sällan av tvångskaraktär, för att integreras och bli en del av ”svenskarna”. I ”Integrationens svarta bok” vill man dock helt bryta med detta tänkande. Överhuvudtaget förkastar man själva begreppet integrationspolitik. Staten ska istället genom omfördelning av resurser se till att skapa reell jämlikhet och motarbeta klassklyftor. Detta då ”integration” egentligen är något som har sitt ursprung i industrialismens genombrott och de nya klassmotsättningar detta skapade. Då var det arbetarklassen som
inte ansågs ”integrerad”. Den generella välfärdspolitiken har dock saknat medel för att motarbeta den etniska diskrimineringen. Utredningen menar att det behövs en ny politik för att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla oavsett etnicitet, kön, klasstillhörighet, sexuell läggning eller andra andrafierande orsaker.
Dessutom måste den nya politiken inkludera ett globalt perspektiv då rasism och diskriminering finns både på nationell och på internationell nivå. I dagens globaliserade värld påverkar exempelvis den svenska regeringens inställning till ockupationerna av Irak och Palestina i allra högsta grad ”integrationen” i Sverige.
För att den här politiken ska bli verklighet föreslår utredningen en mängd olika åtgärder. De institutioner som genom den nuvarande integrationspolitiken förstärker ”vi-och-de-tänkandet”, som Integrationsverket och Justitiedepartementets integrations- och mångfaldsenhet, bör läggas ned. En helt ny myndighet ska skapas med uppgift att granska olika myndigheters ageranden ur ett diskrimineringsperspektiv. Diskrimineringslagstift-ningen skärps, men därtill finns en mängd åtgärder som syftar till att minska möjligheterna att diskriminera. Utredningens forskning visar nämligen att diskrimineringen tenderar att vara som störst där den som diskriminerar har störst handlingsutrymme. Om detta handlingsutrymme, eller utrymme för godtycke, inskränks genom exempelvis regler och rutiner, minskar också möjligheterna att diskriminera. I och med att exempelvis arbetsköpare idag har mycket stort utrymme att fatta godtyckliga beslut v
ad gäller till exempel vem som ska anställas och hur arbetet skall ledas, lanserar utredningen ett antal förslag för att begränsa detta utrymme. Det handlar exempelvis om införande av obligatoriska kravprofiler vid rekrytering, rätt till tillsvidareanställning och skärpning av lagen om allmän platsanmälan. Samma tanke går igen på flera andra samhällsområden, exempelvis föreslås en inskränkning i patrullerande polisens möjligheter till godtyckliga ingripanden.
Därtill finns också en mängd förslag som är avsedda att motverka den faktiska ojämlikhet som diskriminering hittills orsakat. Då boende i marginaliserade och stigmatiserade områden förklarat att de inte har något förtroende för de etablerade politiska institutionerna, föreslås att de ska kunna upprätta medborgarråd genom direktval. Genom att ge medborgarråden vissa maktbefogenheter gentemot kommuner och myndigheter ska dessa kunna fungera som ett sätt att ge boende i dessa områden makt att påverka områdena där de bor.
Ett annat förslag är att boende i marginaliserade områden ska få förtur till alla offentliga arbeten. Det finns också ett förslag om att kommuner ska vara skyldiga att genomföra integrationsprojekt riktade till icke-marginaliserade och icke-stigmatiserade bostadsområden för att öka kunskapen om segregationens mekanismer och konsekvenser för hela samhället. Bakgrunden är att bostadsområden som exempelvis Östermalm eller Djursholm är minst lika segregerade som Tensta eller Rinkeby. Trots detta riktas idag ”integrationsprojekt” enbart mot områden som Tensta och Rinkeby, trots att ansvaret för bostadsdiskrimineringen knappast ligger hos de boende i dessa områden.
Det är inte troligt att förslagen blir verklighet inom en nära framtid. Den dåvarande regeringen var knappast intresserad och det är definitivt inte den nya heller.
Men utredningens förtjänst får ses i att den med sina dryga 4500 sidor kommer att finnas kvar som ett historiskt dokument där den etniska diskrimineringen i det svenska samhället dokumenteras och beskrivs. Det går inte att i framtiden påstå att man ”saknade belägg” för den, eller att man saknade idéer om vad som kunde göras för att bekämpa den.
