Miguel Morantes blev nästan mördad. Nu är tre livvakter en del av hans vardag i ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva. Vi har besökt Bogotá, huvudstad i Colombia.
Den skottsäkra Mitsubishin kryper fram längs Bogotás gator. Det är morgonrusning, ganska kvavt och Miguel Morantes öppnar bilrutan i passagerardörren. Men bara en sisådär tio centimeter, mer får han inte av säkerhetsskäl.
Livvakten Horacio sitter bakom ratten med en pistol i ett bälte om midjan. I baksätet har livvakten Carlos spänt fast sig, medan en tredje livvakt har skiftledigt. I bagageluckan ligger skottsäkra västar.
– Jag brukade tycka om att köra bil. Och att gå ut på helgerna, promenera fritt. I bland går jag ut där jag bor, men det händer inte ofta, säger Miguel Morantes.
Han är ordförande för en av Colombias största centralorganisationer, CTC, och har levt för facket i över 40 år. Senast han attackerades var 2013, då okända män sköt mot hans bil under ett besök i staden Cali. Mirakulöst undkom han oskadd.
– Förr i tiden när jag blev hotad anmälde jag det aldrig. Sedan blev jag nästan mördad och därför får jag utökat personskydd.
Förr i tiden när jag blev hotad anmälde jag det aldrig. Sedan blev jag nästan mördad och därför får jag utökat personskydd.
Miguel Morantes, ordförande för den fackliga centralorganisationen CTC
Bilen stannar till utanför CTC:s huvudkontor, en anspråkslös låg byggnad på en bakgata i centrala Bogotá.
Det finns ingen parkering så medan livvakten Carlos följer med in, stannar livvakten Horacio kvar i bilen och vaktar.
Där blir han sittande många timmar. I dag har Miguel Morantes inget annat på schemat än att avsluta en två dagars konferens tillsammans med ett tjugotal regionala fackliga ledare.
Små pappersmuggar med ”tinto”, svart kaffe, står på brickor i entrén. Konferensdeltagarna pratar i munnen på varandra, den kala lokalen och dess stenväggar lyckas inte absorbera sorlet. Miguel Morantes går en trappa upp till sitt arbetsrum och lämnar övriga deltagare i entrén.
Jorge González för en liten kaffemugg till sin mun medan han håller ett papper i andra handen. Blicken är blyg men han börjar genast berätta. Pappret i handen är en polisanmälan.
Dagen innan fick han ett dödshot i ett meddelande på telefonen. Klockan 9.43 på morgonen valde någon att hota honom till livet med orden: ”Jävla horungar, nu när förhandlingarna inleds verkar det inte som att ni älskar er familj. Vi önskar er död, död, död…”
– Jag orkade inte vara kvar här på mötet, jag gick tillbaka till hotellet och grät. Jag grät en massa för jag började tänka på mina fyra barn.
Jag orkade inte vara kvar här på mötet, jag gick tillbaka till hotellet och grät. Jag grät en massa för jag började tänka på mina fyra barn.
Jorge González, ledare för gruvfacket Sintradrummond i Valledupar
Ett dygn senare har han fortfarande inte berättat om dödshotet för sin fru.
– I bland ångrar jag att jag gick med i facket. Det tär. För allt som händer mig påverkar min familj också.
Hemma i staden Valledupar är han ledare för gruvfacket Sintradrummond och har hotats otaliga gånger. Uppgivelsen är stor.
För fyra år sedan kände familjen sig tvingad att flytta på grund av säkerhetsrisken. Och en dag i maj 2014 kunde ha blivit hans sista.
Han plockar fram mobilen igen och bläddrar tillbaka i bildarkivet.
– Jag skulle just parkera utanför mitt kontor när några sköt mot bilen. Jag lyckades fly in i byggnaden.
Bilderna i telefonen visar hål i billacken från skotten som avfyrades.
Sedan fackföreningsrörelsen lade sin grund i landet har våldet mot fackliga aldrig upphört. När 10 000 bananarbetare demonstrerade för bättre villkor 1928 sköts 300 av dem ihjäl av armén.
Numera kommer hoten kommer från alla håll. Från företagare, anställda, gerillasoldater och paramilitära grupper.
– I det här landet finns inga säkerhetsgarantier för att vara facklig. Inget har hänt de gånger jag har polisanmält hoten, suckar Jorge González.
Colombia har de senaste åren legat på världsfacket Itucs svarta lista och rankas som ett av världens värsta länder när det kommer till arbetares rättigheter.
Det är många gånger svårt att kartlägga mord på fackliga aktiva, men sedan 1973 har minst 3 170 personer mördats, enligt organisationen Escuela Nacional Sindical.
När det historiska fredsavtalet med Farc-gerillan slöts 2016 hoppades många att det skulle ge eko och våldet minska. Så blev det inte. I stället har antalet mord på människorättsförsvarare ökat.
Staten ger personskydd till de mest utsatta, men många fackliga ledare har inte tillräckligt skydd för att känna sig trygga, anser Jorge González.
Hemma i Valledupar delar han livvakt med en annan person.
– En månad har jag skydd, nästa månad inget skydd, säger han och småler åt det smått bisarra att hans liv är värt något en månad åt gången.
Det senaste dödshotet, som han precis visat upp i telefonen, kommer bara dagar innan han ska inleda löneförhandlingar för 1 300 medlemmar.
På CTC:s huvudkontor svarar en dryg tredjedel av de regionala delegaterna att de har hotats på grund av sin fackliga gärning. Och alla tycks ha ett behov att prata om det.
Historierna som radar upp sig under några timmar gör det svårt att förstå hur någon ens överväger att bli medlem i ett colombianskt fackförbund.
Här finns Marino Montaño, från Norte del Valle, som är ledare för sockerfacket Riopaila.
Under en cykeltur i november 2009 blev han påhoppad av en man som satte en pistol mot hans huvud och tryckte av fyra gånger.
Livet tog på ett sätt ändå slut då. Jag har jämt mardrömmar om att jag ska dödas och jag är rädd.
Marino Montaño, ledare för sockerfacket Riopaila
Marino Montaño visar med fingrarna mot huvudet var mannen sköt. Overkligt, som om en slags beskyddande ängel passerade förbi, lät det bara klick, klick, från pistolen. Skotten avlossades inte.
– Livet tog på ett sätt ändå slut då. Jag har jämt mardrömmar om att jag ska dödas och jag är rädd. Jag har livvaktsskydd men ingen skottsäker bil. Och jag har fyra telefoner som jag växlar mellan för att skilja mellan jobb, fack och privatliv, säger han.
Till sammankomsten har också Gladys Smith Jaimes kommit. Hon har jobbat 25 år på storbanken BBVA och var en av de första att bli engagerad i bankfacket ACEB.
Fast det sågs inte med blida ögon att vara biträdande kontorschef och facklig. I tio år har hon mobbats och utsatts för vad hon upplever som psykisk terror.
– Systematiskt har banken gjort allt för att stoppa mig. De gav mig inte någon löneutveckling och de gav order till mina kollegor att frysa ut mig. Det påverkade min hälsa och jag sjukskrevs.
I tre år var Gladys Smith Jaimes sjukskriven och under tiden insinuerade bankledningen att hon var självmordsbenägen, berättar hon.
– Min arbetsgivare hittar hela tiden på saker för att slippa ha mig på kontoret. När jag äntligen började jobba satte de mig framför en dator som inte fungerade. Jag klagade till personalavdelningen, utan att något hände. I en månad satt jag med en trasig dator och kunde inte jobba.
Fikastunden är sedan länge över. Mötesdeltagarna ska gå igenom ekonomi och ställningstaganden för situationen i grannlandet Venezuela. Ordförande Miguel Morantes sköter dagordningen inne i ett stort konferensrum.
Jorge González har svårt att sitta still och vankar fram och tillbaka mellan entrén och konferensrummet.
– Jag är märkt för livet. Om jag lämnar mitt uppdrag nu är det ännu värre. Då får jag inget skydd och folk kommer ändå se mig som en aktivist.
En man som är på väg ut och bär en jacka med CTC:s emblem summerar på sitt sätt hur brutal facklig organisering är i landet.
– Det står gravsten i våra pannor. Men vi kan inte gömma oss, vi måste våga visa oss.
Vågar visa sig gör även Diógenes Orjuela som sedan i fjol är ordförande för landets största fackliga centralorganisation, CUT. Trots att det har blivit skymning promenerar han orädd mellan kontoret och hemmet.
– Jag måste ha en normal relation med min familj och röra mig fritt, fast det är klart att jag är försiktig. Jag kör aldrig bil sent på kvällen och jag visar aldrig i sociala medier var jag är någonstans.
Jag kör aldrig bil sent på kvällen och jag visar aldrig i sociala medier var jag är någonstans.
Diógenes Orjuela, ordförande för Colombias största fackliga centralorganisation CUT
Promenaden går längs smala trottoarer där människor står och äter något lätt innan de ska tränga sig in i stadens bussar för att ta sig hemåt.
Tidigare var Diógenes Orjuela med i ett av lärarfacken och tog emot många hot. När han valdes till CUT:s ordförande ansökte han om statligt personskydd men har, sju månader senare, ännu inte fått svar.
– Jag har inte ställt till med något rabalder kring detta, för ju färre människor som känner till att jag inte har något säkerhetspådrag desto säkrare är jag. Men märkligt är det.
Han är mycket kritisk till landets rättssystem.
– Hur kan det komma sig att fler än 2 000 klagomål har kommit in till myndigheterna de senaste fem åren som visar hur företagare har inskränkt fackliga rättigheter och inte ett enda fall har tagits upp?
Två dagar efter CTC:s konferens sitter ordförande Miguel Morantes vid sitt vardagsrumsbord och doppar en tepåse i hett vatten. Det är söndag eftermiddag. I sovrummet längre ner i hallen ligger hans fru nedbäddad och återhämtar sig efter en operation.
– Colombia har en antifacklig kultur utan att folk ens har brytt sig om att ta reda på fakta kring facket, vad vi står för eller vad vi uträttar, säger han tvärt.
Lägenheten ligger på andra våningen i ett medelklassområde där bostadshusen har receptioner med säkerhetsvakter och kameror. Längs väggarna och i bokhyllorna i vardagsrummet trängs souvenirer.
Miguel Morantes har rest mycket under sina år i facket och tagit emot gäster från hela världen vilket syns i alltifrån nyckelringar till porslinsfigurer och tavlor.
På helgerna, efter långa arbetsveckor, stannar han mest hemma. Trots att området har flera parker och restauranger går han nästan aldrig ut på grund av säkerhetsrisken. Balkongen är stor och fin, men inte ens här sitter han särskilt ofta.
FAKTA | FACKEN I COLOMBIA
– 22 miljoner colombianer räknas till arbetskraften, varav 4 procent är fackligt anslutna. Högst organiseringsgrad hade landet 1977 med 17 procent av arbetskraften.
– CTC, som är Colombias äldsta centralorganisation, grundades 1925 och har totalt 175 000 medlemmar.
– CUT bildades 1986 efter en sammanslagning mellan två centralorganisationer. Uppemot 600 000 medlemmar ingår i CUT.
– Inrikesdepartementets säkerhetsenhet, UNP, ger personskydd till politiker och människorättsförsvarare. Budgeten för 2019 är drygt 2 miljarder kronor.
– Under 2018 dödades minst 34 personer på grund av sina fackliga uppdrag.
Källor: ENS, CUT, CTC, UNP
Endast en bråkdel av alla arbetstagare i Colombia, knappt 4 procent, är medlemmar i facket. Detta beror till viss del på att minst hälften av alla jobb är informella.
En annan orsak är att facket ses som alltför vänsterradikalt och bland gemene man på gatan finns en bild av att facken är korrumperade, precis som många av landets politiker visat sig vara.
– Folk har fel. Det är klart att det finns exempel på korruption även inom fackföreningsrörelsen. Men värre är de regeringar som mer eller mindre stöttat den antifackliga kulturen genom åren.
82-årige Miguel Morantes låter gärna samtalet glida in på historia istället för att slänga sig med kampbudskap. Intill soffan ligger en historiebok som han nyligen läst och rekommenderar.
Han konstaterar bara krasst att oavsett politisk färg på landets ledning mår facken inte bra. Den nuvarande högerregeringen, som sedan 2018 leds av president Iván Duque, har lovat att stötta facken, vilket han ”tror så mycket jag vill på”.
– Stigmatiseringen gör att organiseringsgraden hela tiden sjunker samtidigt som arbetsgivare skrämmer de som visar minsta intresse för facket.
Nästa år löper Miguel Morantes mandatperiod ut. Egentligen skulle han gått i pension långt tidigare men när den förre ordförande dog i en hjärtinfarkt 2009 blev han framröstad att ta över.
In i det sista ska han slita för det han älskar.
Eftermiddagen lider mot kväll och solen är på väg ned. Tidigt i morgon bitti kommer livvakterna och en ny arbetsvecka tar vid.
Artikeln har även publicerats av Arbetet Global.
