Sommarföljetongen: Högspänning – del 14

2.6.2

Efter att ha levt så nära Täppas texter, efter att i analysens form kommit honom in på livet kändes det som ett självklart nästa steg att ringa in till Ring P1 för att möta honom om inte ansikte mot ansikte så åtminstone röst mot röst. Men veckorna gick utan att det blev Täppas tur. När jag kontaktade SR:s kundtjänst meddelade de att han hade semester. Jag undrade när han skulle komma tillbaka, men det fick den anonyma kvinnan inte meddela med hänvisning till någon slags policy. En morgon fick jag nog av att vänta och slog in det nummer [108] jag kunde utantill efter att det hamrats djupt ned i minnesbanken av det dagliga tjatet.

Till min förvåning släpptes jag fram. Det var den lite grå och oförarglige Emanuel Karlsten som var programledare och jag var så perplex över att plötsligt vara »live« med hela svenska folket att jag mer eller mindre omedelbart tappade tråden och svamlade lite lagom osammanhängande om kopplingen mellan mobiltelefoner och cancer och Emanuel bröt in och drev en helt egen linje om headsets och bilkörning som gjorde mig ännu mer förvirrad innan det var dags att avrunda och jag avlöstes av en karl från Sölvesborg som ville prata om det ökande hotet från Ryssland. Det tutade i luren, sedan blev det tyst igen. Långsamt la jag tillbaka den på sin plats igen.

Men Täppas lämnade mig ingen ro. Hans fräcka angrepp måste få ett slut. Jag sov fortfarande inte om nätterna och på dagarna gick jag sömngångaraktigt runt i huset eller fann mig sittandes i soffan, på toalettstolen, ute på altanen i full färd med att väva ihop ett litet hyss, en motreaktion på det spott och spe Täppas öst över oss elsjuka. En enkel och tydlig berättelse med ett enkelt budskap: hit men inte längre. Nu är det nog!

Det hela var en fantasi som blev verkligare än en film eftersom den var så detaljerad, så noggrann in i minsta detalj. Den var mer logisk än en dröm och mer påtaglig än en vision. Jag hade fullständig kontroll över det som hände och ingen annan kan lastas än jag. Det som hände var ett resultat och en önskan och det gjorde mig bubblande glad och fullständigt skräckslagen på samma gång.

Jag såg det så tydligt: hur jag införskaffade den nödvändiga utrustningen: kopparlina, trefasadapter, avbitartång, morakniv och dielektriska skyddshandskar i tjock latex. Hur jag klädde mig i min specialsydda skyddsdräkt av aluminium, drog en ullkappa över, hängde på mig ryggsäcken och gav mig ut på en resa norrut, mot Hälsingland där Täppas äger en gård där han kan koppla av från storstadens brus.

Resan dit är ett äventyr i sig. Jag cyklar åt nordost, via Alingsås och Lidköping, längs Vänerns vackra kust som jag minns från en ovanligt lyckad familjesemester [109], vidare förbi Mariestad och Kristinehamn. Det är en ovanligt varm vår. Jag sover ute i det fria, som en förespegling om det liv som väntar mig, en glimt av den spartanska men underbart fria tillvaro vi nu för. Min resa tar mig vidare, genom Storfors, Kopparberg och Borlänge.

På den tredje dagen rullar jag in i Bollnäs och får på Turistbyrån fram en karta över skogarna väster om stan. Där, lite avsides bortom en badsjö har Täppas sitt privata paradis, ett aningen medfaret men charmigt rött torp med tillhörande uthus och bodar med fruktträd och odlingar. Pittoreskt och bedagat på samma gång, lite så som jag själv drömt om att få bo.

Efter att ha försäkrat mig om att ingen är hemma skrider jag till verket. Jag letar upp det utanpåliggande elskåpet och börjar arbeta. Mina studier av elektricitetens faror [110] har gett mig åtminstone basala kunskaper kring såväl säkerhet som seriekoppling. Till att börja med slår jag av huvudströmbrytaren, varpå jag kopplar bort jordfelsbrytaren genom att leda runt den ingående ledningen med en trefashandske till de tre säkringarna.

Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in.

Från en outnyttjad säkring drar jag sedan en kabel längs med marken, upp till ytterdörren runt knuten, där jag skalar den och lindar koppartråden i en spole runt dörrhandtaget. Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in, en kyss på 400 volt. Vem var det som sa att el inte är skadligt för människor?

Efter att ha snyggat till på platsen lägger jag mig i ett björnbärssnår och väntar. Snart hörs ljudet av en motor. Som ett urverk, tänker jag, så väl klaffar det. Jag ler för mig själv, plockar ett par björnbär som hänger ned framför mig och mumsar på dem. De smakar strävt, de är inte mogna. Plötsligt far en fruktansvärd tanke genom mig – tänk om det inte är Täppas som kommer, tänk om det är hans fru eller något av hans fem barn eller nästan ännu värre, något barnbarn?

Med stigande panik ser jag för mitt inre hur en liten knatte skuttar fram till dörren, tjoande »Jag hann först, jag hann först« och den leende föräldern applåderar, »Jaa, vad duktig du är« för att sekunden efteråt stanna till mitt i en klapp när den lille sprattlar till och ett omänskligt ljud far ur barnets strupe, samtidigt som trädgården fylls av doften av nygrillad korv.

Jag är nära att resa mig ur snåret, jag är sekunder från att avbryta, bryr mig inte om att jag kommer röja mig, bara jag kan förhindra att oskyldiga drabbas. Men så ser jag färdtjänstbilen som bromsar in på grusplanen och Täppas som kliver ut i gräddig basker och vit sportjacka, ignorerande taxiförarens utrusande hjälpsamhet. Det klirrar från de två Systembolagetkassarna han måste varit inne i Bollnäs och införskaffat. Minsann, det är så här man har semester.

Jag sjunker tillbaka på huk, håller andan. Hör taxin ge gas och försvinna och ser Täppas snedda över en gräsmatta som bönar om att bli klippt. Han gräver i fickan efter nycklarna. Hittar dem efter en stund och plockar upp påsarna som han ställt på marken. Nu tar han ett steg mot dörren, han är alldeles nära, nu är det dags. Nu ställer han ned påsarna igen för att öppna, nu sätter han nyckeln i låset och vrider om och sekunden efteråt borde han föra den andra handen mot handtaget och ta tag i det.

Men han gör det inte, han låter handen vila i luften precis ovanför min spole. Han står alldeles stilla i vad som känns som en evighet. Så rätar han på nacken, vinklar huvudet en aning åt sidan.

Vad lyssnar han efter? Jag fortsätter hålla andan fastän det känns som om lungorna ska sprängas.

Täppas för ned handen igen, men inte mot handtaget utan ned i fickan. Ur den plockar han fram en vit liten stav, som han fäller ut med ett schvung. En blindkäpp.

Pickande vänder han sig om och börjar gå ut på gräsmattan, bort mot grusplanen, rakt mot mig. Pick, pick, pick.

Långsamt, långsamt kryper jag bakåt på alla fyra. Jag erkänner, jag har underskattat Täppas. Jag hade inte räknat med blindas sjätte sinne, denna svårformulerade perception de tvingats utveckla när andra förmågor är satta ur spel.

Pick, pick, pick.

Käppen rotar runt i buskaget, alldeles nära mitt huvud.

»Hallå, är det någon där?«, undrar Täppas och hans röst låter annorlunda än på radion, både starkare och skörare på samma gång.

»Halli, hallå«, är jag nära att svara men gör inte det, i stället reser jag mig upp och rusar till min cykel som jag ställt vid några träd en bit bort.

I farten tappar jag min ryggsäck, men vad gör det, jag måste i väg, bort, men som den mardröm detta utvecklat sig till går allt fel och alldeles för långsamt. När jag väl lyckas få loss cykeln som typiskt nog trasslat in sig i de taggiga grenarna och ska hoppa upp och trampa i väg är han redan framme hos mig.

Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta.

Med imponerande styrka och pondus håller Täppas fast mig, undrar barskt vem jag är och vad jag vill. Handlar det kanske om den där Vilks-grejen, är jag nån högerdåre som vill hämnas? Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta. Förklara varför jag vill lära honom en läxa om elektromagnetiska fält.

Och till min förvåning lyssnar han faktiskt, utan att avbryta en enda gång. Ett långt tag står vi där bland träden, lutade mot min cykel medan bådas andhämtning lugnar ned sig och jag lämnar min omständliga redogörelse.

Till slut stoppar han mig förvisso, men bara för att be om ursäkt, »Här i Hälsingland är det hemskt otrevligt om man inte bjuder gäster på kaffe med tillbehör om de kommer på oväntat besök, så jag skulle vilja gå in och fixa det, om du bara vill …«.

Jag nickar och springer genast i väg för att koppla loss det livsfarliga. När jag erbjuder min assistans vid kaffekoket grymtar Täppas nekande och pekar på en hammock mellan två stora rododendronbuskar. »Sätt dig där så länge, vet jag.«

Efter en ganska lång stund kommer han ut med en rykande kittel, koppar, socker, grädde och två rejält tilltagna kupor konjak. Sedan sitter vi där i den knirrande hammocken och pratar. Ganska snart har vi glidit över från mig och mina bevekelsegrunder till en allmän diskussion om makt och motstånd, rätt och fel, strategier och felslut.

»Varför ge dig på en enda, ärligt talat ganska så betydelselös individ när du kan slå mot hela systemet?«, undrar Täppas retoriskt och jag är böjd att hålla med. »Som vi sa på sjuttiotalet, krossa det som krossar dig«, flinar han lite nostalgiskt och höjer en knuten näve.

Det hela har hänt så snabbt, det är överväldigande. Jag kan inte hejda mig. I ett infall lutar jag mig fram och kysser Täppas, och han är inte sen att svara. Han smakar lagrade druvor och garvsyra och hans tunga är het och girig. Hastigt klär vi av oss och lägger oss på den mjuka stoppningen.

Han visar sig vara en både sensibel och oerhört lyhörd älskare. Millimeter för millimeter känner han sig fram över min kropp, hanterar den med utsökt precision. På ett helt annat sätt än någon annan man rör han vid mig både varsamt och rejält. Den gnisslar när hammocken rör sig än framåt, än bakåt medan eftermiddagen faller över det hälsingländska landskapet.

Jag vaknade upp på mitt smutsiga golv, på toalettlocket, under täcket. Det var början på dagen eller mitt i natten och jag förstod någonstans att det var dags att släppa taget, dags att gå vidare. Jag reste mig upp, la mig ned, gick fram till fönstret. Försökte se ut i natten, vände mig på sidan, spolade i toaletten. Förde upp fingrarna till näsan och kunde nästan känna hans doft, så verkligt hade det varit.

 

2.7

I samma veva fick jag besked från Försäkringskassan att jag blivit utförsäkrad. Min ansökan om att få sjukpenning på fortsättningsnivå till sjuttiofem procent av min sjukpenninggrundande inkomst hade avslagits med hänvisning till att min arbetsförmåga inte ansågs vara så pass nedsatt att jag inte kunde ta ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Nicklas hade bokat in ett överlämningsmöte mellan honom, mig och Baker om två veckor. Vad gällde mitt uppehälle hänvisades först och främst till Arbetsförmedlingens ersättningar i form av aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning, i andra hand ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

Jag hånskrattade när jag läste brevet. Det var så bottenlöst fräckt, så samtida ansvarslöst och samtidigt så lägligt, så sammanfallande, som en färdtjänstbil som rullar in på en grusplan i Hälsingland, som ett urverk. Jag tänkte inte gå på något möte. Aldrig mer möten, aldrig mer denna förnedring, detta bottenlösa harvande. Det var över nu. De hade fört mig till kanten och knuffat mig över stupet, men jag var inte vred, knappast bitter. Jag föll med öppna ögon och ett leende på läpparna.

Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga.

En känsla av kraft genomforsade mig. Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga. Nu är nu och nu är jag en helt annan än då, det var en insikt så stark att jag inte bara fick gåshud, jag skakade i hela kroppen av rysande het frossa. Aldrig att jag ska låta någon trampa på mig igen, som en orm i gräset skulle jag hugga. Det här var min möjlighet.

Den sista tiden tog jag hand om det praktiska. Jag lät lämna tillbaka Willy till det katthem jag en gång fick honom från. Så slöts cirkeln, tänkte jag när jag stack in mitt finger genom kattburens galler och Willy slickade förvirrat på det en sista gång innan han bars in i en vit Volvo och försvann, förhoppningsvis till ett hem som kunde ge honom den kärlek jag tvingats trycka undan för att överleva.

Huset var avbetalat sedan en tid, över lag var de löpande kostnaderna låga eftersom jag stängt av både el och värme för över ett år sedan, så jag kände att jag kunde göra bokslut med gott samvete. Jag skrev ett långt brev adresserat till Simon och mamma och lämnade det på köksbordet. [111]

I brevet överlät jag både fastighet och inventarier till dem att dela. I en vision föreställde jag mig hur de flyttade in i huset tillsammans, hur Simon kom att ta hand om sin mormor under hennes sista tid. Hur han skulle växa som människa och i det solkiga (dosetten med sina många fack, de enorma blöjförpackningarna, de osentimentala samtalen med hemsjukvården) och det ömma (handhållandet, de plötsligt uppdykande minnena, livsvisdomen som trots allt fanns där att förmedla) skulle förvandlas från blyg och bortskämd pojke till en fin och förstående man. Förmodligen skulle huset snarare säljas omgående och Simon bränna merparten på hemelektronik och skräpmat medan mamma tynade bort på ett serviceboende men det kändes ändå bra att drömma.

Dagen då jag lämnade stod jag en stund bland alla prylar och möbler, så fulla med minnen. De bra sakerna (när Klas och jag flyttade in och fortfarande var kära hade vi invigningssex i alla rummen, till och med i den bökigt trånga hallen … Tidiga jular när vi hade Klas släkt på besök och mamma var i sin värdinnemässiga högform och allt var nästan så där Fanny och Alexander-perfekt … Stillsamheten efter allt det, alla tusentals timmar jag tillbringat i soffan med te och böcker och radio och Stig på mitt bröst …) och de mindre bra sakerna (hur jag i en svag stund strax efter att Klas lämnat mig funderade på att gå ned till spårvägskurvan mellan Bellevue och Kviberg och lägga skallen mot skenan … Vattenläckan -98 … Den där kvällen då jag för första och sista gången svarade på en kontaktannons och fann mig ha bjudit hem en till synes genomtrevlig men i själva verket bindgalen karl som jag halvvägs in i en monolog om en skara prästinnor som sammansvurit sig mot hans liv tvingades be att gå sin väg men som i stället blev hotfull och inte slutade förrän jag låtsades ringa polisen …). Jag tog in allt detta, den laddning som de till synes betydelselösa vardagsföremålen besatt, försökte memorera så mycket som möjligt och bevara det i mitt inre.

Sedan hängde jag min Haglöfs över axlarna och cyklade i väg. Norrut, men inte mot Hälsingland, nej, det här var ingen dagdröm, ingen verklighetstrogen fantasi utan något högst reellt. Det kändes härligt att uppleva musklernas arbete, lungornas pumpande, luftdraget i håret. Det här hände, jag hände.

Kvällen gled över i skymning medan jag passerade Angered och fortsatte mot Surte. I en hage norr om Ale övernattade jag. Låg i det höga gräset och blickade upp på himlen som var så oerhört stjärnklar. På den stora svarta skivan såg jag Cassiopeja och Orion, exakt likadana som när jag såg dem som liten, och ändå så annorlunda.

När jag precis gjort det bekvämt för mig i sovsäcken märkte jag att en ko lösgjorde sig från flocken i andra änden av inhägnaden och långsamt vankade fram till mig. Jag låg alldeles stilla medan jag hörde henne närma sig i gräset. Snart stod hon ovanför mig, silverglänsande i månens sken. En plastlapp satt fast i ena örat.

Kon böjde sig fram, andades genom sin mule med korta, hastiga andetag. Det luktade skarpt av stall och härsket mejeri, men jag lät mig inte bekommas. Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Försiktigt lirkade jag ut en arm ur sovsäcken och sträckte fram handen för att smeka djurets kind. Kon råmade dovt till svar innan hon vandrade tillbaka till de andra, som för att berätta »Hon är okej, hon är en del av naturen. Hon är som vi«.

Tidigt på morgonen vaknade jag av bondens fyrhjuling, samlade ihop mina saker och fortsatte. Jag passerade Lödöse och Lilla Edet, och sent på eftermiddagen kom jag till Backamo. Vid Vassbovik svängde jag in på den lilla grusväg som Göran beskrivit i breven och trampade djupare och djupare in i granskogen. Det låg verkligen avlägset.

En dimma låg tätt över fälten när jag kom ut ur skogsbrynet. Jag steg av och stod en stund och bara tog in alltsammans. Här uppe på höjden såg dimman ut som ett skummigt, halvt rörligt täcke över marken. Så rundade jag den obemannade vägbommen och hoppade upp på cykeln igen. Det knastrade om mina däck när jag rullade nedför backen, omsluten av ett tjockt fuktigt töcken.

Jag passerade odlingar och timmerupplag. Ännu en varningsskylt, samma som borta vid bommen, som upplyste om att det här var en elfri zon och att alla elektriska och batteridrivna apparater var strängt förbjudna.

På långt håll såg jag den gamla skolan, en gång lysande röd men nu flagnad och grå. Närmare mig låg ett par stugor utspridda längs med vägen, ur några av dem steg rök ur skorstenarna. En katt blinkade mot mig från dikesrenen och uppe på himlen svävade en rovfågel. Jag var framme.

 

 

FOTNOTER:

108) 099-510 10.

109) Klas var på ovanligt bra humör då det såg ut som att postorderföretaget Cellbes skulle köpa firmans system för klädförsäljning via nätet. I två veckor hyrde vi en mysig liten stuga utanför Mariestad. På dagarna badade vi och Klas och Simon fiskade och fick upp en stor gädda som tyvärr var full med parasitmask. På nätterna älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. Sedan kom hösten. Cellbes valde ett annat system och Klas försvann in i en dimma av förfallna fakturor och allt mer desperata åtgärder för att rädda vad som räddas kunde av firman.älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. 

110) Se exempelvis »Elsäkrare hem«, broschyr från Elsäkerhetsverket, 2013, och Svensson, Börge, Elektro-hacking: Så blir du din egen elleverantör, Subversiv förlag, 1993.

111) »Älskade unge och kära mammi! När ni läser det här är jag någon annanstans. Bry er inte om att leta, det tjänar inget till. Lev era liv och försök minnas mig med samma värme som jag minns er.«

Publicerad
21 timmar sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
5 dagar sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
2 veckor sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad