2.6.2

Efter att ha levt så nära Täppas texter, efter att i analysens form kommit honom in på livet kändes det som ett självklart nästa steg att ringa in till Ring P1 för att möta honom om inte ansikte mot ansikte så åtminstone röst mot röst. Men veckorna gick utan att det blev Täppas tur. När jag kontaktade SR:s kundtjänst meddelade de att han hade semester. Jag undrade när han skulle komma tillbaka, men det fick den anonyma kvinnan inte meddela med hänvisning till någon slags policy. En morgon fick jag nog av att vänta och slog in det nummer [108] jag kunde utantill efter att det hamrats djupt ned i minnesbanken av det dagliga tjatet.

Till min förvåning släpptes jag fram. Det var den lite grå och oförarglige Emanuel Karlsten som var programledare och jag var så perplex över att plötsligt vara »live« med hela svenska folket att jag mer eller mindre omedelbart tappade tråden och svamlade lite lagom osammanhängande om kopplingen mellan mobiltelefoner och cancer och Emanuel bröt in och drev en helt egen linje om headsets och bilkörning som gjorde mig ännu mer förvirrad innan det var dags att avrunda och jag avlöstes av en karl från Sölvesborg som ville prata om det ökande hotet från Ryssland. Det tutade i luren, sedan blev det tyst igen. Långsamt la jag tillbaka den på sin plats igen.

Men Täppas lämnade mig ingen ro. Hans fräcka angrepp måste få ett slut. Jag sov fortfarande inte om nätterna och på dagarna gick jag sömngångaraktigt runt i huset eller fann mig sittandes i soffan, på toalettstolen, ute på altanen i full färd med att väva ihop ett litet hyss, en motreaktion på det spott och spe Täppas öst över oss elsjuka. En enkel och tydlig berättelse med ett enkelt budskap: hit men inte längre. Nu är det nog!

Det hela var en fantasi som blev verkligare än en film eftersom den var så detaljerad, så noggrann in i minsta detalj. Den var mer logisk än en dröm och mer påtaglig än en vision. Jag hade fullständig kontroll över det som hände och ingen annan kan lastas än jag. Det som hände var ett resultat och en önskan och det gjorde mig bubblande glad och fullständigt skräckslagen på samma gång.

Jag såg det så tydligt: hur jag införskaffade den nödvändiga utrustningen: kopparlina, trefasadapter, avbitartång, morakniv och dielektriska skyddshandskar i tjock latex. Hur jag klädde mig i min specialsydda skyddsdräkt av aluminium, drog en ullkappa över, hängde på mig ryggsäcken och gav mig ut på en resa norrut, mot Hälsingland där Täppas äger en gård där han kan koppla av från storstadens brus.

Resan dit är ett äventyr i sig. Jag cyklar åt nordost, via Alingsås och Lidköping, längs Vänerns vackra kust som jag minns från en ovanligt lyckad familjesemester [109], vidare förbi Mariestad och Kristinehamn. Det är en ovanligt varm vår. Jag sover ute i det fria, som en förespegling om det liv som väntar mig, en glimt av den spartanska men underbart fria tillvaro vi nu för. Min resa tar mig vidare, genom Storfors, Kopparberg och Borlänge.

På den tredje dagen rullar jag in i Bollnäs och får på Turistbyrån fram en karta över skogarna väster om stan. Där, lite avsides bortom en badsjö har Täppas sitt privata paradis, ett aningen medfaret men charmigt rött torp med tillhörande uthus och bodar med fruktträd och odlingar. Pittoreskt och bedagat på samma gång, lite så som jag själv drömt om att få bo.

Efter att ha försäkrat mig om att ingen är hemma skrider jag till verket. Jag letar upp det utanpåliggande elskåpet och börjar arbeta. Mina studier av elektricitetens faror [110] har gett mig åtminstone basala kunskaper kring såväl säkerhet som seriekoppling. Till att börja med slår jag av huvudströmbrytaren, varpå jag kopplar bort jordfelsbrytaren genom att leda runt den ingående ledningen med en trefashandske till de tre säkringarna.

Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in.

Från en outnyttjad säkring drar jag sedan en kabel längs med marken, upp till ytterdörren runt knuten, där jag skalar den och lindar koppartråden i en spole runt dörrhandtaget. Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in, en kyss på 400 volt. Vem var det som sa att el inte är skadligt för människor?

Efter att ha snyggat till på platsen lägger jag mig i ett björnbärssnår och väntar. Snart hörs ljudet av en motor. Som ett urverk, tänker jag, så väl klaffar det. Jag ler för mig själv, plockar ett par björnbär som hänger ned framför mig och mumsar på dem. De smakar strävt, de är inte mogna. Plötsligt far en fruktansvärd tanke genom mig – tänk om det inte är Täppas som kommer, tänk om det är hans fru eller något av hans fem barn eller nästan ännu värre, något barnbarn?

Med stigande panik ser jag för mitt inre hur en liten knatte skuttar fram till dörren, tjoande »Jag hann först, jag hann först« och den leende föräldern applåderar, »Jaa, vad duktig du är« för att sekunden efteråt stanna till mitt i en klapp när den lille sprattlar till och ett omänskligt ljud far ur barnets strupe, samtidigt som trädgården fylls av doften av nygrillad korv.

Jag är nära att resa mig ur snåret, jag är sekunder från att avbryta, bryr mig inte om att jag kommer röja mig, bara jag kan förhindra att oskyldiga drabbas. Men så ser jag färdtjänstbilen som bromsar in på grusplanen och Täppas som kliver ut i gräddig basker och vit sportjacka, ignorerande taxiförarens utrusande hjälpsamhet. Det klirrar från de två Systembolagetkassarna han måste varit inne i Bollnäs och införskaffat. Minsann, det är så här man har semester.

Jag sjunker tillbaka på huk, håller andan. Hör taxin ge gas och försvinna och ser Täppas snedda över en gräsmatta som bönar om att bli klippt. Han gräver i fickan efter nycklarna. Hittar dem efter en stund och plockar upp påsarna som han ställt på marken. Nu tar han ett steg mot dörren, han är alldeles nära, nu är det dags. Nu ställer han ned påsarna igen för att öppna, nu sätter han nyckeln i låset och vrider om och sekunden efteråt borde han föra den andra handen mot handtaget och ta tag i det.

Men han gör det inte, han låter handen vila i luften precis ovanför min spole. Han står alldeles stilla i vad som känns som en evighet. Så rätar han på nacken, vinklar huvudet en aning åt sidan.

Vad lyssnar han efter? Jag fortsätter hålla andan fastän det känns som om lungorna ska sprängas.

Täppas för ned handen igen, men inte mot handtaget utan ned i fickan. Ur den plockar han fram en vit liten stav, som han fäller ut med ett schvung. En blindkäpp.

Pickande vänder han sig om och börjar gå ut på gräsmattan, bort mot grusplanen, rakt mot mig. Pick, pick, pick.

Långsamt, långsamt kryper jag bakåt på alla fyra. Jag erkänner, jag har underskattat Täppas. Jag hade inte räknat med blindas sjätte sinne, denna svårformulerade perception de tvingats utveckla när andra förmågor är satta ur spel.

Pick, pick, pick.

Käppen rotar runt i buskaget, alldeles nära mitt huvud.

»Hallå, är det någon där?«, undrar Täppas och hans röst låter annorlunda än på radion, både starkare och skörare på samma gång.

»Halli, hallå«, är jag nära att svara men gör inte det, i stället reser jag mig upp och rusar till min cykel som jag ställt vid några träd en bit bort.

I farten tappar jag min ryggsäck, men vad gör det, jag måste i väg, bort, men som den mardröm detta utvecklat sig till går allt fel och alldeles för långsamt. När jag väl lyckas få loss cykeln som typiskt nog trasslat in sig i de taggiga grenarna och ska hoppa upp och trampa i väg är han redan framme hos mig.

Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta.

Med imponerande styrka och pondus håller Täppas fast mig, undrar barskt vem jag är och vad jag vill. Handlar det kanske om den där Vilks-grejen, är jag nån högerdåre som vill hämnas? Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta. Förklara varför jag vill lära honom en läxa om elektromagnetiska fält.

Och till min förvåning lyssnar han faktiskt, utan att avbryta en enda gång. Ett långt tag står vi där bland träden, lutade mot min cykel medan bådas andhämtning lugnar ned sig och jag lämnar min omständliga redogörelse.

Till slut stoppar han mig förvisso, men bara för att be om ursäkt, »Här i Hälsingland är det hemskt otrevligt om man inte bjuder gäster på kaffe med tillbehör om de kommer på oväntat besök, så jag skulle vilja gå in och fixa det, om du bara vill …«.

Jag nickar och springer genast i väg för att koppla loss det livsfarliga. När jag erbjuder min assistans vid kaffekoket grymtar Täppas nekande och pekar på en hammock mellan två stora rododendronbuskar. »Sätt dig där så länge, vet jag.«

Efter en ganska lång stund kommer han ut med en rykande kittel, koppar, socker, grädde och två rejält tilltagna kupor konjak. Sedan sitter vi där i den knirrande hammocken och pratar. Ganska snart har vi glidit över från mig och mina bevekelsegrunder till en allmän diskussion om makt och motstånd, rätt och fel, strategier och felslut.

»Varför ge dig på en enda, ärligt talat ganska så betydelselös individ när du kan slå mot hela systemet?«, undrar Täppas retoriskt och jag är böjd att hålla med. »Som vi sa på sjuttiotalet, krossa det som krossar dig«, flinar han lite nostalgiskt och höjer en knuten näve.

Det hela har hänt så snabbt, det är överväldigande. Jag kan inte hejda mig. I ett infall lutar jag mig fram och kysser Täppas, och han är inte sen att svara. Han smakar lagrade druvor och garvsyra och hans tunga är het och girig. Hastigt klär vi av oss och lägger oss på den mjuka stoppningen.

Han visar sig vara en både sensibel och oerhört lyhörd älskare. Millimeter för millimeter känner han sig fram över min kropp, hanterar den med utsökt precision. På ett helt annat sätt än någon annan man rör han vid mig både varsamt och rejält. Den gnisslar när hammocken rör sig än framåt, än bakåt medan eftermiddagen faller över det hälsingländska landskapet.

Jag vaknade upp på mitt smutsiga golv, på toalettlocket, under täcket. Det var början på dagen eller mitt i natten och jag förstod någonstans att det var dags att släppa taget, dags att gå vidare. Jag reste mig upp, la mig ned, gick fram till fönstret. Försökte se ut i natten, vände mig på sidan, spolade i toaletten. Förde upp fingrarna till näsan och kunde nästan känna hans doft, så verkligt hade det varit.

 

2.7

I samma veva fick jag besked från Försäkringskassan att jag blivit utförsäkrad. Min ansökan om att få sjukpenning på fortsättningsnivå till sjuttiofem procent av min sjukpenninggrundande inkomst hade avslagits med hänvisning till att min arbetsförmåga inte ansågs vara så pass nedsatt att jag inte kunde ta ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Nicklas hade bokat in ett överlämningsmöte mellan honom, mig och Baker om två veckor. Vad gällde mitt uppehälle hänvisades först och främst till Arbetsförmedlingens ersättningar i form av aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning, i andra hand ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

Jag hånskrattade när jag läste brevet. Det var så bottenlöst fräckt, så samtida ansvarslöst och samtidigt så lägligt, så sammanfallande, som en färdtjänstbil som rullar in på en grusplan i Hälsingland, som ett urverk. Jag tänkte inte gå på något möte. Aldrig mer möten, aldrig mer denna förnedring, detta bottenlösa harvande. Det var över nu. De hade fört mig till kanten och knuffat mig över stupet, men jag var inte vred, knappast bitter. Jag föll med öppna ögon och ett leende på läpparna.

Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga.

En känsla av kraft genomforsade mig. Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga. Nu är nu och nu är jag en helt annan än då, det var en insikt så stark att jag inte bara fick gåshud, jag skakade i hela kroppen av rysande het frossa. Aldrig att jag ska låta någon trampa på mig igen, som en orm i gräset skulle jag hugga. Det här var min möjlighet.

Den sista tiden tog jag hand om det praktiska. Jag lät lämna tillbaka Willy till det katthem jag en gång fick honom från. Så slöts cirkeln, tänkte jag när jag stack in mitt finger genom kattburens galler och Willy slickade förvirrat på det en sista gång innan han bars in i en vit Volvo och försvann, förhoppningsvis till ett hem som kunde ge honom den kärlek jag tvingats trycka undan för att överleva.

Huset var avbetalat sedan en tid, över lag var de löpande kostnaderna låga eftersom jag stängt av både el och värme för över ett år sedan, så jag kände att jag kunde göra bokslut med gott samvete. Jag skrev ett långt brev adresserat till Simon och mamma och lämnade det på köksbordet. [111]

I brevet överlät jag både fastighet och inventarier till dem att dela. I en vision föreställde jag mig hur de flyttade in i huset tillsammans, hur Simon kom att ta hand om sin mormor under hennes sista tid. Hur han skulle växa som människa och i det solkiga (dosetten med sina många fack, de enorma blöjförpackningarna, de osentimentala samtalen med hemsjukvården) och det ömma (handhållandet, de plötsligt uppdykande minnena, livsvisdomen som trots allt fanns där att förmedla) skulle förvandlas från blyg och bortskämd pojke till en fin och förstående man. Förmodligen skulle huset snarare säljas omgående och Simon bränna merparten på hemelektronik och skräpmat medan mamma tynade bort på ett serviceboende men det kändes ändå bra att drömma.

Dagen då jag lämnade stod jag en stund bland alla prylar och möbler, så fulla med minnen. De bra sakerna (när Klas och jag flyttade in och fortfarande var kära hade vi invigningssex i alla rummen, till och med i den bökigt trånga hallen … Tidiga jular när vi hade Klas släkt på besök och mamma var i sin värdinnemässiga högform och allt var nästan så där Fanny och Alexander-perfekt … Stillsamheten efter allt det, alla tusentals timmar jag tillbringat i soffan med te och böcker och radio och Stig på mitt bröst …) och de mindre bra sakerna (hur jag i en svag stund strax efter att Klas lämnat mig funderade på att gå ned till spårvägskurvan mellan Bellevue och Kviberg och lägga skallen mot skenan … Vattenläckan -98 … Den där kvällen då jag för första och sista gången svarade på en kontaktannons och fann mig ha bjudit hem en till synes genomtrevlig men i själva verket bindgalen karl som jag halvvägs in i en monolog om en skara prästinnor som sammansvurit sig mot hans liv tvingades be att gå sin väg men som i stället blev hotfull och inte slutade förrän jag låtsades ringa polisen …). Jag tog in allt detta, den laddning som de till synes betydelselösa vardagsföremålen besatt, försökte memorera så mycket som möjligt och bevara det i mitt inre.

Sedan hängde jag min Haglöfs över axlarna och cyklade i väg. Norrut, men inte mot Hälsingland, nej, det här var ingen dagdröm, ingen verklighetstrogen fantasi utan något högst reellt. Det kändes härligt att uppleva musklernas arbete, lungornas pumpande, luftdraget i håret. Det här hände, jag hände.

Kvällen gled över i skymning medan jag passerade Angered och fortsatte mot Surte. I en hage norr om Ale övernattade jag. Låg i det höga gräset och blickade upp på himlen som var så oerhört stjärnklar. På den stora svarta skivan såg jag Cassiopeja och Orion, exakt likadana som när jag såg dem som liten, och ändå så annorlunda.

När jag precis gjort det bekvämt för mig i sovsäcken märkte jag att en ko lösgjorde sig från flocken i andra änden av inhägnaden och långsamt vankade fram till mig. Jag låg alldeles stilla medan jag hörde henne närma sig i gräset. Snart stod hon ovanför mig, silverglänsande i månens sken. En plastlapp satt fast i ena örat.

Kon böjde sig fram, andades genom sin mule med korta, hastiga andetag. Det luktade skarpt av stall och härsket mejeri, men jag lät mig inte bekommas. Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Försiktigt lirkade jag ut en arm ur sovsäcken och sträckte fram handen för att smeka djurets kind. Kon råmade dovt till svar innan hon vandrade tillbaka till de andra, som för att berätta »Hon är okej, hon är en del av naturen. Hon är som vi«.

Tidigt på morgonen vaknade jag av bondens fyrhjuling, samlade ihop mina saker och fortsatte. Jag passerade Lödöse och Lilla Edet, och sent på eftermiddagen kom jag till Backamo. Vid Vassbovik svängde jag in på den lilla grusväg som Göran beskrivit i breven och trampade djupare och djupare in i granskogen. Det låg verkligen avlägset.

En dimma låg tätt över fälten när jag kom ut ur skogsbrynet. Jag steg av och stod en stund och bara tog in alltsammans. Här uppe på höjden såg dimman ut som ett skummigt, halvt rörligt täcke över marken. Så rundade jag den obemannade vägbommen och hoppade upp på cykeln igen. Det knastrade om mina däck när jag rullade nedför backen, omsluten av ett tjockt fuktigt töcken.

Jag passerade odlingar och timmerupplag. Ännu en varningsskylt, samma som borta vid bommen, som upplyste om att det här var en elfri zon och att alla elektriska och batteridrivna apparater var strängt förbjudna.

På långt håll såg jag den gamla skolan, en gång lysande röd men nu flagnad och grå. Närmare mig låg ett par stugor utspridda längs med vägen, ur några av dem steg rök ur skorstenarna. En katt blinkade mot mig från dikesrenen och uppe på himlen svävade en rovfågel. Jag var framme.

 

 

FOTNOTER:

108) 099-510 10.

109) Klas var på ovanligt bra humör då det såg ut som att postorderföretaget Cellbes skulle köpa firmans system för klädförsäljning via nätet. I två veckor hyrde vi en mysig liten stuga utanför Mariestad. På dagarna badade vi och Klas och Simon fiskade och fick upp en stor gädda som tyvärr var full med parasitmask. På nätterna älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. Sedan kom hösten. Cellbes valde ett annat system och Klas försvann in i en dimma av förfallna fakturor och allt mer desperata åtgärder för att rädda vad som räddas kunde av firman.älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. 

110) Se exempelvis »Elsäkrare hem«, broschyr från Elsäkerhetsverket, 2013, och Svensson, Börge, Elektro-hacking: Så blir du din egen elleverantör, Subversiv förlag, 1993.

111) »Älskade unge och kära mammi! När ni läser det här är jag någon annanstans. Bry er inte om att leta, det tjänar inget till. Lev era liv och försök minnas mig med samma värme som jag minns er.«