2

Under mina sommarstudier hade jag lärt mig att elöverkänslighet var en kontroversiell för att inte säga motarbetad åkomma, men att det skulle se fullt så illa ut i praktiken hade jag aldrig kunnat ana. Att man kunde behandla en människa som trots allt mår oerhört dåligt med sådan respektlöshet och nonchalans, det övergick mina vildaste fantasier.

Problemen började redan när jag på nytt besökte vårdcentralen för att få ett läkarintyg. Den förvisso vänliga och tillmötesgående irakiska doktorn visade sig aldrig ha hört talas om elöverkänslighet, det var uppenbarligen inte ett begrepp där han kom ifrån. Jag fick peka på lysrören i taket och gestikulera, »el, jag tål inte el«, och ändå verkade han tro att det var själva ljuset jag var känslig för och började undersöka mina ögon för att se om jag drabbats av glaukom eller sår på hornhinnan. När han fick höra om mina andra besvär och hur jag beskrev min arbetsplats konstaterade han »reaktion på svår stress, ospecificerad« och ordinerade vila samt skrev ut ett recept på Stilnoct. I min journal fick jag klassificeringen F439, som sorterar under neurotiska sjukdomar och anpassningsstörningar, något som förföljt mig till denna dag. Att det skulle finnas en diagnoskod för elöverkänslighet kunde man bara drömma om.

Men så lätt lät jag mig inte knäckas. Redan samma dag ringde jag till Försäkringskassan där jag blev runtbollad mellan olika instanser så fort jag ens nämnde ordet elöverkänslig. Och allt ville de att man skulle sköta elektroniskt via de där förbannade Mina sidor. När jag bad om blanketter och upptryckt informationsmaterial var de avoga och hänvisade till någon förbindelse om klimatneutralitet och minskad papperskonsumtion, vilket kändes som höjden av hyckleri. Vad är några ark papper eller några fällda träd gentemot den gigantiska förstörelsen av vår livskvalitet som strålningen utgör?

Telefonsamtalen med Försäkringskassan, vårdcentralen, sjukvårdsupplysningen, sjukhuset och Ulla på skolexpeditionen blev många och långa. När jag lagt på var det som om ena ansiktshalvan domnade bort, sedan kom det sockerdricka i det, det brusade och kittlades. Det var med den fasta telefonen jag ringde, mobilen hade jag redan plockat isär och lagt ned i källaren tillsammans med min dator, vilket känts som en stor befrielse.

Så många timmar man slängt bort på att stirra på skärmarnas sken, jagande korta kickar eller rotande i det förgångna.

Så många timmar man slängt bort på att stirra på skärmarnas sken, jagande korta kickar eller rotande i det förgångna. När jag inte suttit och irriterat mig på något dumt inlägg i Svensklärarna, Facebookgruppen som samlar kollegor landet över för diskussioner om högt och lågt, stort och smått (oftast lågt, oftast smått) hade jag allt för ofta hamnat på något av Klas eller Jennis konton. Klas, som ofta var ute på dyra krogar både här hemma och utomlands, poserade ihop med leende, solbrända vänner, alltid i exakt samma pose på varje bild, en ironisk honnör som varit okej som en gimmick om han var tjugo år yngre men som nu bara kändes patetisk. Och så Jenni och hennes maniska uppdateringar om pilateskurserna hon höll i och barnen hon bollade med och hennes älskade man som dök upp och gjorde honnör. Ibland skymtade Simon fram i bakgrunden, truligt leende med sitt gröna spret.

Kommunikationen med Simon blev ju lidande av min omställning, det blev den. Eftersom han avskydde att prata i telefon skötte vi sedan flera år det mesta av kontakten via textmeddelanden, något jag kände att jag inte längre mäktade med. Men det viktigaste nu var mitt välbefinnande, och allt som oftast fick jag hjärtklappning och svårt att andas om en dator eller mobil var påslagen i samma rum. Så de fick åka ut, så enkelt var det. Det var nya tider nu.

Från rum till rum rensade jag, flyttade om och modifierade enligt de tips och råd jag funnit. Bytte ut lågenergilampor mot en kartong gamla glödlampor [58] som jag kom över på en loppis, kopplade ur induktionsspisen och ställde upp ett gasolkök på diskbänken och lyckades koppla in en frysbox i garaget. Efter att ha experimenterat med att ha tv:n påslagen och sitta och titta från ett annat rum med ljudet på max insåg jag efter en hemsk natt av vallningar och kramper att den tyvärr fick göra sällskap med annan elektronik nere i källaren, under ett par tjocka mattor. Radion bytte jag ut mot en batteridriven sådan, vilket jag klarade mycket bättre. Aldrig att jag tänkte vara utan Studio Ett, Nordegren & Epstein och alla andra härliga program, de var min livlina i denna svåra stund.

Mina enkla, lite naiva åtgärder hade viss effekt. Jag mådde bättre, men inte bra. Ju mer jag läste på, desto mer insåg jag att hemmet var i behov av en omfattande elsanering utförd av professionella yrkesmän. Jag stålsatte mig, fattade telefonen och ringde på måfå upp en elfirma ur den telefonkatalog som jag sparat av nostalgiska skäl. Spolingen firman skickade mig verkade nyss ha gått ut ellinjen på gymnasiet och hade mycket vaga begrepp om vad det var jag behövde. På en knapp timme bytte han ut ett par sladdar och ställde om min elcentral så att jag manuellt kunde slå på och av strömmen i rum för rum. För det ville han ha niotusen kronor. Jag hisnade. Och mycket bättre blev det inte.

Jag hisnade. Och mycket bättre blev det inte.

Till slut blev jag tilldelad en handläggare på Försäkringskassan. Hon hette Boel och var faktiskt helt okej, eller mer än så. Boel var genuint hjälpsam, så länge jag fick ha henne. Av namnet att döma kunde man tro att hon var i min ålder eller äldre, men hon var faktiskt bara runt tjugofem, en sådan där lite halvalternativ tjej som jag väl själv var en gång i tiden, med lugg och glasögon och kvasiintellektuell charm. Boel var så uppfylld av en genuin vilja att hjälpa att jag ibland undrade vad som drev henne, kanske var hon frireligiös? Jag hade läst en artikel en gång om den nya vågen av hippa kristna som omfamnade det tusenåriga budskapet i ny form. Eller så var hon bara solidarisk och medmänsklig, en vara som det råder sådan brist på i dag att vi förvånas så mycket när vi väl stöter på den att vi famlar efter förklaringsmodeller.

Kanske var det bara min fasta övertygelse om att jag skulle kunna komma tillbaka till arbetet som gjorde Boel så positiv och peppande där i början. För det var min grundinställning: jag ska fortsätta jobba. Det var det enda som gällde för mig då och jag trodde ännu att det var fullt möjligt. På vårt första möte, i Försäkringskassans myndighetssterila lokaler i Nordstan, nickade Boel uppmuntrande i sin rosaprickiga blus som var det enda livfulla inslaget i det grå och lite kvava rummet, »Jamen det låter ju toppen Lotta«, sa hon gång på gång, »Det låter toppen«. Hon beviljade mig sjukpenning under min sjukskrivning samtidigt som vi la upp en handlingsplan för den närmaste framtiden. Först och främst gällde återhämtning, eftersom man utgick från att det var stressen som var problemet. Jag tvivlade, men tackade inte heller nej till att få vila, varje dag kände jag mig som om jag sprungit ett maratonlopp, så trött var jag.

 

2.1

Så gick dagarna, nedräkningen tills min ödesstund närmade sig, då jag skulle tvingas tillbaka till jobbet med alla dess hundratals mobiltelefoner, wifi-nät och de förbannade lysrören. Jag grät så mycket, jag grät slut på tårar. Jag grät mer än när Klas lämnade mig.

Min räddare i nöden blev medlemskapet i Elöverkänsligas Riksförbund. Att få ingå i en gemenskap, att veta att det fanns andra som också led men kämpade, att bläddra i medlemstidningen Ljusglimten och ta del av de mest skiftande livsöden, läsa om små segrar och stora nederlag och få tips och trix för att få vardagen att fungera, det var så oerhört värdefullt. Det var via lokalföreningen jag fick tips om Allan Fagerlind och hans firma El-Vis som utfört elsaneringar av fastigheter i över femton år.

Allan var en pensionerad ingenjör och mycket noga med att påpeka att han själv var fullt frisk, det var bland det första han sa när vi sågs. Men berättelserna om de elöverkänsliga hade drabbat honom starkt när de dök upp i pressen under andra halvan av nittiotalet, och han hade beslutat sig för att viga resten av sitt liv åt att använda sitt kunnande för att hjälpa dem. »Vår egen superhjälte«, som Inga på lokalföreningen sa. Nu var dock Allan ingen idealist, han tog betalt för både tid och material men jämfört med elfirmornas ockrande var han ändå billig för det man fick.

En förmiddag i november kom han hem till mig och gjorde ett par inledande mätningar och uppskattade den totala kostnaden till fyrtiosextusen trehundra kronor. Och inte ett öre skulle kommunen betala ut i bostadsanpassningsbidrag enligt rättspraxis. Jag svalde. Allan, skinntorr och så liten att det kändes som om man skulle kunna vika ihop honom och stoppa i fickan, justerade några inställningar på sin mätdosa. Det var ungefär allt jag hade kvar på banken, pengar jag sparat länge för att använda till en långresa nästa år. Planen var att flyga till San Francisco och sedan åka söderut, längs med de vindlande kustvägarna för att nå klipporna vid Big Sur. Jag skulle aldrig komma dit. Men jag kanske skulle bli frisk, och det var det viktiga. Jag nickade mot Allan: »Sätt i gång, bara.«

De skärmade av samtliga kablar i huset, satte in en sugtransformator som reducerade summaströmmen till en tiondel.

Själva grovarbetet utfördes av två polska elektriker under noggrann övervakning av Allan. De skärmade av samtliga kablar i huset, satte in en sugtransformator som reducerade summaströmmen till en tiondel och kopplade in en sanerad telefon som förde upp ljudet till luren genom luftslangar. Vidare isolerade de vatten- och fjärrvärmeservisen genom att byta ut kopparrör mot plast och installera elektriskt isolerade flänskopplingar i både hetvatten- och returledning, vilket förhindrade de vagabonderande strömmarna. Efter varje åtgärd gjorde Allan nya mätningar och kunde till slut konstatera att den smutsiga elen [59] var reducerad med närmare sjuttio procent.

Väl tillbaka på jobbet begärde jag på uppmaning från Boel ett möte med Åsa, personaladministratören Carola och vårt skyddsombud Hansi. Allan var med mig, och han höll en initierad men kanske lite långrandig inledning om fältstyrkor, övertoner och radiofrekvent strålning. Sedan gick han över till de praktiska detaljerna. Till att börja med skulle mitt arbetsrum elsaneras, och på sikt även samtliga lektionssalar som jag undervisade i. Drömscenariot var så klart en totalsanerad skola, som El-Vis gärna gjorde en offert på, »men det är och förblir nog en dröm«, sa Allan och förde ihop sina handflator i en gest som kunde uppfattas som en bön.

Åsa var skeptisk, som väntat. Under hela mötet satt hon och ritade små geometriska mönster i sitt anteckningsblock med japansk bindning. Men Carola verkade ta intryck av Allans försäkran om att mellan sextio och nittio procent av alla drabbade kunde återgå till arbete efter att saneringar utförts [60], för säkerhets skull drämde han till med några hänvisningar till hälso- och sjukvårdslagen [61] och arbetsmiljölagen [62] också. Carola mumlade något om att det under alla omständigheter skulle bli billigare än att köpa ut mig eller tillsätta ett långtidsvikariat. Hansi, gymnastiklärare till yrket och en simpel, resultatinriktad man, imponerades av Allans lugna men bestämda principfasthet. »Så är det, nu kör vi på det, det blir bra«, sa han och strök lite skrynklor ur sin träningsjacka. Raka rör. Åsa såg upp från sina romber och diamanter och sa med ironiskt trött stämma »Ja, ja, vi får ju hoppas på det«. Jag mötte Allans blick och log snett. Tänk att det behövdes en karl för att de skulle lyssna, för att de skulle förstå.

Tyvärr var jag tvungen att lämna det arbetsrum jag sedan snart tio år delat med ett par kollegor och höll högt som en stillsam oas mitt i skolkaoset, och flytta in i ett före detta förråd. Men enligt Allan låg det mycket fördelaktigt, på en hörna på fjärde våningen. Samtliga kablar avskärmades, och ena väggen som vette mot ett rum med DECT-sändare kläddes med transformatorplåt för att isolera. Golvet belades med en halvledande gummimatta för att minska strålningen från routern i rummet undertill. I två av mina lektionssalar byttes lysrören ut mot kraftiga halogenlampor, som jag vid tester visat mig klara av betydligt bättre.

Åh, vad skönt det var att se de förhatliga vita glaspinnarna bäras ut ur rummet, ned i kulvertarna under huvudbyggnaden där vaktmästaren förvarade allsköns bråte. Driven av en säregen idé dröjde jag mig kvar den eftermiddagen och när alla lämnat smög jag mig ned i de mörka gångarna.

Driven av en säregen idé dröjde jag mig kvar den eftermiddagen och när alla lämnat smög jag mig ned i de mörka gångarna.

Det luktade kall sten och svagt av mögel. Spindelväv och kritat klotter på väggarna. Lämningar från det allmänna läroverkets dagar. »Torsten hjärta Vera«, »Magister Stockselius är en aphjärna« och det rätt så obegripliga »En vacker dag ska ugglorna återvända«.

Så hittade jag dem, uppställda mot några kartonger från Liber. Tog ett av lysrören i min hand, svingade det som Luke Skywalker med sitt skinande svärd, eller snarare Darth Vader. [63] Jag lät mörkret förföra mig.

Fick syn på ett vattenledningsrör i dunklet och svingade med full kraft. En förvånansvärt hög smäll och ett moln av smulat glas. Men jag blev inte rädd, det här var ofarligt, utan de förhatliga strömmarna kunde jag inte bry mig mindre.

Jag gick uppför trapporna samtidigt som jag daskade bort några blänkande smulor från mina byxor. Så dumt, så härligt. Så full av kraft.

 

2.1.1

Ett tag flöt allt på, för en stund funkade det faktiskt. Eleverna visade sig vara himla fina och förstående, åtminstone var det ingen som sa något, vad de tänkte kan jag ju inte veta. Snällt lämnade de kvar sina laptoppar och mobiler i skåpen eller stängde av dem om de glömt och råkat ta med dem. Så fick jag mitt skärmförbud till slut. Förvisso inte på det vis jag föreställt mig, men ändå. Kollegor och ledning knorrade betydligt mer, men så är ju äldre mycket mindre villiga till anpassning och förändring än det yngre släktet. Jag försökte att inte lyssna, fokuserade på mitt, höll blicken fast och stadigt i den enda riktning jag kunde, framåt.

I december var det dags för skolans traditionella jullunch. I många år hade personalen blivit bjudna på Kometen, men i år ville Åsa och den övriga ledningen ha något »nytt och annorlunda«, vilket innebar ett så kallat Aktivt julbord under ledning av Harald Treutiger ute i en stor lagerlokal i Mölndal. Det hela var ett slags hektiskt möte mellan middag och teambuilding, där smågrupper gemensamt skulle lösa uppgifter för att belönas med exempelvis ett tråg Jansson eller en bricka med snapsar.

»Okaj, ni fattar la?«, sa Harald Treutiger iklädd fluga och frack, och avslöjade med illa dold stolthet att flera av lekarna var direkt hämtade från hans klassiska tv-show 24 karat.

»Okaj, ni fattar la?«, sa Harald Treutiger iklädd fluga och frack, och avslöjade med illa dold stolthet att flera av lekarna var direkt hämtade från hans klassiska tv-show 24 karat, bland annat en där man ska försöka gå på ägg i kartong utan att de går i kras och en annan med ett hav av ballonger som skulle trampas sönder på tid. Så det var alltså här han hamnade till slut, den en gång så folkkära programledaren för Expedition Robinson, tänkte jag. Nåväl, det finns väl en roll för oss alla att spela.

Åtminstone såg Treutiger lycklig ut när han snurrade på ett stort lotterihjul för att dela in oss i mindre enheter medan Lokets julskiva gick på repeat i bakgrunden. Slumpen ville att jag skulle ingå i samma lag som Tomas, datalärare och IT-ansvarig på skolan, en man jag hade en milt sagt misslyckad historia med [64] och som jag gjort mitt bästa för att undvika på jobbet. Undvikandet var ömsesidigt, men nu var vi tvingade att hålla varandra i händerna medan vi balanserade på en uppblåsbar krokodil som drogs i ett snöre tvärs över en liten pool av plast.

Givetvis drattade vi på ändan i det decimeterdjupa vattnet, inte en utan tre gånger. Hade förutsättningarna varit annorlunda hade vi nog tjoat och skrattat i stället för att tyst och envetet härda ut och försöka en gång till. Samtidigt såg jag Tanja fuska helt öppet på en station bredvid, hon höll upp sin ögonbindel så att hon kunde pricka rätt med små bollar i en spann, men när jag påtalade det var det ingen som brydde sig. Min och Tomas obekväma klantighet på moment efter moment resulterade i att vårt lag fick långt mindre mat och dryck än de andra, vilket skapade viss förstämning vid långborden där man ställt fram extra många kandelabrar med levande ljus för att kunna ha det nedsläckt för min skull. »Det e la mysit«, sa Harald Treutiger och höll i en snapsvisa innan han tackade för sig.

I det dallrande orangea skenet slevade jag i mig några munfullar gröt och tog en tugga på skinkmackan. Jag skulle just be att få smaka lite på den enda, fattiga julöl vi lyckats skrapa ihop när jag märkte att samtalet vid bordet handlade om mig. Man pratade om mig som ett fenomen, som om jag inte var där. Kemiläraren Piotr menade att det rent fysikaliskt är omöjligt för människan att påverkas negativt av elektromagnetisk strålning, det var det gamla vanliga tjafset om nivåer och doser och så vidare. Så klart gjorde den svala och korrekta ryssen stort intryck, och även den varma Lena från administrationen fick ge med sig, den subjektiva upplevelsen spelade mindre roll här, hur jag upplevde det var en sak, vad som var riktigt och sant var något annat.

Jag harklade mig och vädjade till Ewa som satt några platser bort, hon med sin släkting borde ju veta att problematiken är ju verklig.

Ännu vet vi för lite om orsakerna, men borde inte ett anständigt samhälle ta hand om alla de sina, även de allra svagaste, och försöka hjälpa dem så gott det går i stället för att vända dem ryggen? Till min förvåning tvekade Ewa. Nja, de symptom du beskriver är inte i närheten av så allvarliga som min släktings, hon hade aldrig klarat att vara med här i kväll, än mindre gå till jobbet varje dag som du, bla bla bla. Jag skakade på huvudet.

Så mina besvär är inte tillräckliga för er, tänkte jag och nappade åt mig ölflaskan och halsade den. Jag ska allt visa er. Om jag så ska hamna i en husvagn i en grusgrop så ska jag visa er. Kommer ni tro på mig då?

Sedan en tid tillbaka hade mamma varit på mig om att jag skulle komma hem och hjälpa henne byta ut glödlamporna i kristallkronan i vardagsrummet. De hade gett upp för länge sen men av någon anledning hade hon bestämt sig för att den där hiskeliga tingesten skulle skina just nu, när hon hade dussintalet andra lampor att använda. Jag försökte förklara att jag numera ogärna befattade mig med elektricitet över huvud taget, men hon ville inte lyssna, lika lite som hon lyssnat på något annat jag sagt genom åren. Jag lät saken bero, jag hade större problem än så.

Tydligen hade hon klättrat upp på handfatet, halkat och slagit bakhuvudet i badkarskanten.

Någon gång under mellandagarna gick även lampan på hennes toalett sönder, och det var ju lite värre. Den hade jag kunnat försöka hjälpa henne med, åtminstone genom att leta rätt på nån händig karl som kunde åtgärda det. Men stolt och förnärmad som mamma var efter vårt senaste samtal där jag minsann fått veta vilken otacksam dotter jag var, och där jag själv inte varit sen med att ge svar på tal, så bestämde hon sig för att lösa det själv. Tydligen hade hon klättrat upp på handfatet, halkat och slagit bakhuvudet i badkarskanten. Grannen undertill hade hört hennes plågade stön genom ventilationen och ringt polisen. Nu låg hon på Sahlgrenska för observation, de hade sytt fyra stygn.

Jag var ju tvungen att besöka henne, fastän det bar mig emot. Det var inte hennes skuldbeläggande tystnad som var det värsta utan de många högstrålande apparaterna. Hela avdelningen verkade uppkopplad och svårt teknikberoende. Vad hände med vår sjukvård, tänkte jag och kröp ihop i besöksstolen av obehag och yrsel, hur hamnade även den i händerna på digitaliseringsivrarna? Vad händer om det blir en fnurra på tråden någonstans, ska folk behöva dö för att nätet ligger nere? Och, hemska tanke, vad skulle hända med mig om jag blev så dålig att jag måste läggas in? Skulle jag överleva ett EKG? Skulle en magnetröntgen ta kål på mig?

Särskilt mycket blev inte sagt mellan oss, att jag var usel och otacksam visste jag redan. I samma rum låg två andra patienter, båda äldre och båda med familj på besök, inklusive små gulliga barnbarn som välartat frågade sin morfar om det inte var tråkigt att bara ligga och sova hela dagarna och som fick en tjugolapp av sin farmor att använda i godisautomaten nere i entrén.

Dottern nickade åt sin dotter, som sedan sprang i väg för att handla snask. Sedan fattade hon sin skinntorra mor i handen och talade med sänkt röst om allvarliga ting, sådant som måste sägas innan det är för sent. Jag och mamma iakttog scenen var och en för sig, isolerade. Hur gör man för att upprätthålla en normal, till och med hälsosam relation till sin förälder, hur är det ens möjligt? För mig har mamma alltid varit ett mysterium, en gåta marginellt mer närvarande än pappa, den stora tomheten.

På nyårsnatten försvann hon från avdelningen. Hon hade bara rest sig upp och gått ut, tunt klädd och med ett stort plåster i nacken. Det upptäcktes inte förrän flera timmar senare, då hade polisen redan larmats till vattentornet i Guldheden av en orolig allmänhet som fått svävande och illa sammanhängande svar av den barfota damen.

Han och hans kollega tittade föraktfullt på mig innan de lämnade oss, som om mammas belägenhet var mitt fel.

»Jag ville bara se på fyrverkerierna«, sa mamma och ryckte på axlarna när jag stod i hennes tambur, i det närmaste ditkommenderad av en barsk polisman som hade föga förståelse för min tvekan, »Det är ju din mor det handlar om«. Han och hans kollega tittade föraktfullt på mig innan de lämnade oss, som om mammas belägenhet var mitt fel.

Vi åt en improviserad nyårsvickning, hoprafsad ur mammas torftiga skafferi: pumpernickel med skivade fiskbullar och krustader fyllda med Lyckans ost, som vi sköljde ned med en halva dessertvin som blivit över från mammas kalas. Hon kunde inte sluta prata om det faktum att en av poliserna var mörkhyad, det verkade övergå hennes förstånd och fylla henne med lika delar fascination och oro: »På ett sätt är det ju jättebra, men hur ska man veta vems sida han är på, lagens eller skurkarnas?«

Jag försökte försiktigt dryfta den rätt så aktuella frågan huruvida det var dags att se om mamma kunde få någon typ av hemtjänst när hon förirrade sig i en historia från min barndom som jag är osäker på om den alls inträffat. [65] Halv fem på morgonen tog jag första vagnen hem medan eftersläntrande marodörer smällde av det sista av tolvslagets överblivna krutpjäser.

 

 

FOTNOTER:

58) Elöverkänsliga tål generellt sett lågenergilampor mycket sämre än gamla glödlampor, då dessa har mycket högre förekomst av så kallade transienter, snabba förändringar av spänningen. Ju snabbare och kraftigare dessa transienter är desto sämre för människa och miljö. Lågenergilampor använder sig nämligen av switchteknik som tänder och släcker lampan tusentals gånger per sekund, vilket skapar enorma mängder transienter.

59) Med helt ren el menas ett spänningsförlopp helt utan förändringar över tid. Smutsig el består av ett stort antal snabba förändringar, transienter, i spänningen, vilket driver starkare ström genom människokroppen än elektricitet utan transienter. 

60) På Televerket 1992 uppgav 90 % av de drabbade att de mådde bättre efter elsanering och 60 % var fullt återställda efter två år. I en studie på Tekniska högskolan i Luleå 1993 uppgav 86 % att de mådde bättre efter utförd elsanering.

61) HSL §18b (1982:763): »Kommunen ska i samband med sådan hälso- och sjukvård som avses i 18 § första-tredje styckena erbjuda även habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning.«

62) AML (1977:1160) 2kap §4: »De arbetshygieniska förhållandena när det gäller luft, ljud, ljus, vibrationer och liknande skall vara tillfredsställande. Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande.«

63) Jag minns hur jag såg Rymdimperiet slår tillbaka på biograf Royal på Avenyn. Att det var femtonårsgräns men att jag lyckades smita in ändå. Jag minns det mysiga mörkret, den mjuka plyschen, doften av poppad majs och hårspray. Jag minns Darth Vader, min första stora kärlek. Så ensam och missförstådd, så tragisk och våldsamt ouppnåelig.

64) Jag vet inte vad det är med mig och teknikintresserade män. Fem år tidigare hade jag en kort och intensiv flört med Tomas som inleddes efter att vi gått till Stage Door efter en kvällsföreläsning på Burgården, som tog ett abrupt slut en vecka senare när jag kände en brännande sveda när jag kissade. Ett läkarbesök senare hade jag fått klamydiamisstankarna bekräftade och ett recept på antibiotika utskrivet. Jag kände mig som en oansvarig fjortonåring, inte en vuxen förvärvsarbetande kvinna. En könssjukdom, jag? Det är ju något jag borde fått på ett lössläppt Loesjeläger eller på nån av de förvisso lite mer städade littvetarfesterna, inte på min arbetsplats. Men det värsta var ändå Tomas ihärdiga förnekande när jag konfronterade honom. Nejdå, han var inte sjuk, jag måste fått det av någon annan. Jag ville slå till honom, så arg blev jag. I stället blev det som en iskyla mellan oss, och ändå en gnagande känsla av att det var mitt fel alltihop, att det var jag som var smutset, inte han.

65) Det hela gick ut på att jag skulle ha skämt ut mamma när jag som treåring fick ett sammanbrott och börjat gråta hejdlöst när jag följt med henne till Stadsteatern för att hälsa på den gästspelande och då mycket omtalade gambiska skådespelaren Bakary Jawara, som spelade Caliban i en uppsättning av Stormen. Mamma hävdade att hon hade försökt förklara för den förorättade Jawara att han var den första svarta person jag träffat, vilket tydligen bara förvärrat saken.