I snart ett halvår har jag jobbat som kanslist på Hamnarbetarförbundet avdelning 4 Göteborg. Jag blev tillfrågad efter att arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar infört en utestängningspolicy som bland annat innebär att Hamnarbetarförbundets företrädare inte längre får tjänstledigt för fackliga uppdrag, att skyddsombuden fråntas sina mandat, samt att man inte längre får delta i lokala förhandlingar, trots att det varit praxis i hamnarna under årtionden. Eftersom de som hade hand om det löpande arbetet på kontoret inte längre fick utföra det hoppade jag in.
Att jobba för Hamn4an har på många sätt varit som att gå en kurs i hur maktmissbruk fungerar när det är som sämst. Utestängningspolicyn motiverades nämligen med att man från och med nu bara skulle samarbeta med det fackförbund som har kollektivavtal, i det här fallet Transport.
Hamnarbetarförbundets naturliga reaktion på detta var så klart att kalla till förhandling för att få teckna ett kollektivavtal. Det vi kräver är ett avtal likalydande det som redan finns med Transport – samma rättigheter och skyldigheter, varken mer eller mindre. Svaret blev gång på gång att det enda som erbjuds är ett hängavtal, där vi överlåter alla uppgörelser med arbetsgivarna till Transport.
Till saken hör att vårt förstahandsalternativ är en avtalskartell tillsammans med Transport, något som LO-förbundet konsekvent motsatt sig. Vad det beror på är oklart – kanske handlar det om prestige, kanske om den organisationsplan de krampaktigt klamrar sig fast vid som om det vore lag och inte LO:s eget hittepå. Kanske handlar det om vi är ett medlemsstyrt förbund, vilket omöjliggör den toppstyrning och missbruk av medlemmarnas pengar som är så karaktäristiskt för LO.
Kanske handlar det om vi är ett medlemsstyrt förbund, vilket omöjliggör den toppstyrning och missbruk av medlemmarnas pengar som är så karaktäristiskt för LO.
Efter sju resultatlösa förhandlingar där vi bara erbjuds nya hängavtal och vi fortsatt är uteslutna från all samverkan i hamnarna varslar vi om punktstrejker, ett par timmar i taget. Situationen på kajerna har då blivit alltmer akut, framför allt på grund av det eftersatta säkerhetsarbetet. Sveriges Hamnar svarar med massiva lockouter – alltså att personalen utestängs från sin arbetsplats utan lön.
Lockouterna uppgick sammanlagt till omkring sju gånger längre än de varslade punktstrejkerna. Arbetsgivarorganisationen gick ut i media och sa att Hamnarbetarförbundet stängde ner hamnarna.
Då kopplas det ”oberoende” Medlingsinstitutet in. Tyvärr är det lite svårt att kalla det för ”oberoende” när medlarna själva har sin bakgrund inom de organisationer som vill eliminera oss. Extra tydligt blir det när det förslag de lägger fram är på pricken samma som Sveriges Hamnars. Det vi erbjuds är ett andraavtal där vi ska skriva bort flera fackliga rättigheter som normalt följer av lagen, bland annat att ingå lokala avtal och delta i lokala förhandlingar.
Inget fackförbund med förnuftet i behåll skulle skriva på något sådant. Vad ska vi med facklig tid till om vi saknar rätten att göra något med den?
Gång på gång kallas vi upp till Stockholm, där medlingen äger rum på Svenskt Näringslivs kontor. Vilket är jättepraktiskt om man själv är anställd av Sveriges Hamnar eller Transportföretagen och alltså har mötet på sin egen arbetsplats. Inte lika praktiskt om man bor i Göteborg eller Piteå och får lämna jobb och familj för att på sin fritid åka upp och sitta i ett rum med Transportföretagens chefsjurister för att gång på gång få samma bud: exakt det som arbetsgivarorganisationen föreslagit.
För det är just detta som är så absurt: de från Hamnarbetarförbundet som sitter i förhandlingar är vanliga hamnarbetare. Inte medietränade vd:ar med långa utbildningar och många års erfarenhet av branschen. Sveriges Hamnar har Transportföretagen i ryggen. Transportföretagen har Svenskt Näringsliv i ryggen. De har tunga jurister, de har stora kommunikationsavdelningar, de har alla resurser i världen.
Ibland ringer det någon tjomme till mig och frågar om han kan få prata med vår kommunikationsavdelning. ”Det är jag som är kommunikationsavdelningen”, brukar jag svara då. För det är min kollega, jag samt frivilliga medlemmar som jobbar ideellt som skriver pressmeddelanden, spelar in filmer, nyhetsbevakar, fotograferar, uppdaterar hemsidan och har hand om sociala medier.
Alla debattartiklar skrivs av oss eller av hamnarbetare som hittar lite tid att knåpa ihop något efter jobbet. Alla intervjuer som görs är med hamnarbetare som lägger sin fritid på att hantera media.
Nu till den stora frågan: Vad är då problemet? Varför kan inte Sveriges Hamnar bara skriva på ett vanligt sketet avtal med Hamnarbetarförbundet? Då vore ju konflikten över och vi skulle vara bundna av nationell fredsplikt. Vad är det man är så rädd för?
Kanske är det just det man är rädd för, engagerade medlemmar och ett starkt förbund som inte backar för att driva deras rätt.
Jag blickar ut över medlemsmöteslokalen, där hamnarbetare sitter på golvet runtom i rummet iklädda sina oljiga arbetskläder. Det är som vanligt dags för medlemsomröstning, för det är så vi fattar alla stora beslut: genom att medlemmarna bestämmer. Kanske är det just det man är rädd för, engagerade medlemmar och ett starkt förbund som inte backar för att driva deras rätt. Sådana vill man inte förhandla med.
Det är bättre med personer som LO:s avtalssekreterare, som kommenterade lagförslaget om inskränkt strejkrätt – som han själv varit med och tagit fram – med att ”om jag hade varit kvar på golvet så hade jag också varit emot det här förslaget”.
Men såsom Hamnarbetarförbundet fungerar borde alla fackförbund fungera. Ingen toppstyrning, inga hierarkier, utan medlemsdemokrati och företrädare som vågar ta fighten för sina kollegors rättigheter.
Det senaste budet från Sveriges Hamnar är att man lagt en lockout på fridagar – alltså löneavdrag för våra medlemmar alla dagar som de är lediga, trots att de jobbar sin fulla arbetstid. Man har också lagt en övertidsblockad, samt utestängt behovsanställda från att jobba kvällar och nätter. Det finns mycket som talar för att stridsåtgärden är olovlig. Men syftet med den är utan tvekan att tömma vår strejkkassa och försätta våra medlemmar i ekonomiskt trångmål, allt för att ta död på vårt förbund.
Är det en rimlig reaktion på vars och ens demokratiska rätt att välja vilken fackförening man vill organisera sig i? På att man vill ha ett kollektivavtal som innehåller de rättigheter som följer av lagen?
Nej, det är det inte. Tunga maktinstanser vill inskränka våra demokratiska rättigheter på ett helt oacceptabelt sätt. Så strejka, bara gör det.
