I 52 hem var inte julhelgen som den brukar vara. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och minskade anslag till Arbetsmiljöverket är enligt professor Bengt Järvholm tecken på den falnande ambitionen för en nollvision när det gäller dödsolyckor på arbetsplatser i Sverige. Statistiken över personer som dog på sitt arbete under 2018 är dyster.
Familjehögtid. Julafton, julgran, juleljus, julmat, julmys, julefrid. Men i 52 hem var inte julen som den brukar vara. En plats som skulle vara upptagen var i år tom. En pappa, en mamma, en morfar, en farfar, en bror eller syster, en kusin, kunde inte komma i år. Inte för att hen tyvärr var upptagen, fått fel på bilen eller var tvungen att jobba på ett återinfört julskift i hamnen. För att han eller hon var död.
För att någon var mer intresserad av att ha sitt byggprojekt klart till besiktningen, sin last framme redan i går helst. För vinsten.
Inte för att han eller hon drabbats av någon sjukdom, blivit gammal eller levt färdigt. Utan för att hon eller han gått till jobbet som vanligt.
Gått till jobbet, men inte kommit hem som vanligt. Kommit hem som ett dödsbud den 3 januari, den 20 augusti eller kanske grymmast av allt, den 23 december. Varför? Den frågan har nog många före detta förväntansfulla barn och ensamma partners frågat sig miljontals gånger.
För att någon var mer intresserad av att ha sitt byggprojekt klart till besiktningen, sin last framme redan i går helst. För vinsten.
Statistiken över personer som dog på sitt arbete under 2018 är dyster. Efter flera år av aningen mer barmhärtiga siffror är vi sedan förra året tillbaka där vi var 2010. Den nedåtgående trenden mätt från 1950-talet tycks ha mattats, om inte stannat av.
52 döda, exakt en i veckan, ligger över 2010-talets snitt på 49 personer. Det är tre tomma stolar till vid julbordet, firmafesten.
En förklaring till inbromsningen i utvecklingen mot noll döda, både från akademin och fackets egna utredare, är att ambitionerna och satsningarna från arbetsköparna och staten har minskat.
Vid fikabordet på jobbet sitter förmodligen nu en ny person på den dödas stol. En förklaring till inbromsningen i utvecklingen mot noll döda, både från akademin och fackets egna utredare, är att ambitionerna och satsningarna från arbetsköparna och staten har minskat. Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och minskade anslag till Arbetsmiljöverket är enligt Bengt Järvholm, professor i yrkes- och miljömedicin vid Umeå Universitet, båda tecken på den falnande ambitionen. Efter några år av aningen högre anslag, klubbades nyligen en budget med åter sänkta anslag åt Arbetsmiljöverket.
52 personer. 52 mammor, farfäder och systrar dog för att de försökte göra sitt jobb. Men den absoluta majoriteten, kanske vartenda ett, av dessa dödsfall hade kunnat undvikas. Det handlar om prioriteringar. Det handlar om att ställa sig frågan vad ett liv är värt. Är det värt byggtiden? Är det värt den kortade leveranstiden? Är det värt vinsten? Är det värt att riskera ett livs utsläckande för att göra vinst?
Om alla hus byggdes eller reparerades med fallskydd, utan att länkarna i entreprenörskedjorna snubblade över varandra på byggena, skulle då inte fler få komma hem?
Om vinsten skulle tas ur ekvationen, skulle det då inte gå att arbeta så säkert att ingen stol skulle gapa tom på julafton? Om chaufförerna skulle köra max fem timmar om dagen och enbart vid gott väglag, med tillräcklig sömn och enbart med noggrant kontrollerade bilar, skulle då inte dödsfallen bli färre?
Om alla hus byggdes eller reparerades med fallskydd, utan att länkarna i entreprenörskedjorna snubblade över varandra på byggena, skulle då inte fler få komma hem? Det kan verka omöjligt, men bara om man behåller elefanten i rummet. Det är omöjligt om något begränsar kostnaden för säkerheten. Det är omöjligt om inte en människas liv värderas högre än vinst.