…………………………..………….
Johan Apel Röstlund
Reporter
Fem musikalbum från året som gått:
1. Avantgardet: Alla känner apan. Tredje och sista delen i den alldeles fantastiska Nybroorkesterns albumserie är förmodligen den bästa och mest brutalt ärliga svenska pop-platta du hört på många år. Sångaren Rasmus Arvidssons texter drabbar som ett välriktat slag i magen och borde ligga till grund för varenda kommande knastertorr utredning om den kollapsade svenska psykvården. Lika nödvändigt som lysande.
Passa på att se Avantgardet när de nu reser Sverige runt på sin bejublade turné.
—
2. Jenny Wilson: Exorcism. En våldtäkt kastade omkull livet för Jenny Wilson och ställde henne inför ett vägskäl hon inte valt.
Avantgardet, Jenny Wilson och Ozzy – tre musikfenomen från året som gått.Som en del i terapin klev hon in studion och resultatet är ett plågsamt mästerverk och ett album fullt av hjärta och smärta som på många sätt elektrificerar de fruktansvärda historier vi fortfarande läser om i spåren av #MeToo.
—
3. Stefflon Don: Secure. Birminghams grime-, hiphop- och dancehallprinsessa Stephanie Allen, mer känd som Stefflon Don, fortsätter att spotta ur sig lika ursinnigt kaxiga som underfundiga dansgolvsvältare.
I Storbritannien är 27-åringen sedan länge en välkänd artist men har av någon anledning hamnat i skymundan i Sverige. Dags att ändra på det nu. In och lyssna!
—
4. John Prine: The Three of Forgiveness. John Prine har aldrig varit de stora rubrikernas man men har de senaste snart 50 åren varit en av Americana- och countryvärldens riktiga giganter.
The Three of Foregiveness hyllades av en enig kritikerkår och kan vara det finaste han spelat in sedan den självbetitlade debuten 1971.
—
5. Ozzy: Ett öga rött. Malmörapparen överträffar alla förväntningar med sitt efterlängtade debutalbum. Ett öga rött är den bästa svenska hiphopen 2018. Metaforiskt uppbyggda texter hämtade ur den rika somaliska berättartraditionen blandas med genomarbetade mörka beats.
Albumtiteln är givetvis en blinkning till författaren Jonas Hassen Khemiris och hans debutroman från 2003 och lär precis som den bli ihågkommen långt in i framtiden.
…………………………..………….
Anna Jörgensdotter
Poet och författare
Årets bästa: Poddar från USA som vänder och vrider på verkligheten och utmanar världens alla små och stora Trumps, till exempel Revolutionary Left Radio, 99 % invisible, The Final Straw.
Årets värsta: Nazister på bibblan, nazister överallt.
Årets mest berörande: Cindy Milsteins ”Rebellious mourning” (AK Press), en antologi om kollektiv, solidarisk och världsförändrande sorg.
…………………………..………….
Chanda Björk
Marknadsförare och kulturreporter
Det finns många platser där jag sett och uppmärksammat att det händer massor av spännande saker. Som att det exempelvis görs konstutställningar som fokuserar på klass och arbetsliv. Modernautställningen 2018 på Moderna museet i Stockholm var också spännande och överraskande att besöka med alla sina politiska ingångar.
Mina personliga favoriter under 2018 har dock varit mer tillbakablickande. William Morris-utställningen på Millesgården lyfte fram hans socialistiska idéer, något man kanske inte alltid tänker på när man ser de dyra tapeterna eller trycken med Morris motiv i dag. Arts and Crafts-rörelsen han var en del av har ofta fått kritik för att arbetarna inte hade råd med konsthantverket man drömde om skulle försköna de engelska arbetarbostäderna under 1800-talet.
Morris var också del i en rörelse som ibland blivit lite styvmoderligt behandlad av eftervärlden kan jag tycka. Man har också diskuterat rörelsens kvinnosyn. Det var därför extra intressant att Morris hustru Jane Morris och dottern May Morris fick så pass stor del i utställningen med fokus på vilken betydelse de haft.
Den maffiga nytolkningen av kultfilmen Suspiria gick inte av för hackor heller. Häxor, skräck och dans i en svårslagen kombination.
…………………………..………….
Per-Anders Svärd
Ledarskribent
Bäst under 2018 var tankesmedjan Katalys utredning Klass i Sverige, som med ett tjugotal rapporter under våren åter satte kapitalismens ojämlikhet och människoförakt på dagordningen. Projektet sammanfattas i dess akademiske ledare Göran Therborns bok Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv 2018). Kanske inte årets bästa bok, men en av dess allra viktigaste.
Det i övrigt ganska usla året inleddes i alla fall med The Night Masquerade (Tor.com 2018), tredje novellen i Nnedi Okorafors science fiction-serie om Binti. Binti är en ung kvinna som lämnar sin planet för att bli den första av sitt folk att studera vid galaxens mest prestigefyllda universitet. I stället hamnar hon i mitten av en kosmisk konflikt som prövar hennes mod och problemlösningsförmåga till det yttersta. Med en glimmande blandning av afrikanska kulturelement och teknologisk fantasi är Okorafors noveller mästarprov i världsbyggande med små medel.
Ska du läsa en enda scifi-trilogi – och göra det på tre timmar – så är det Binti-serien du letar efter.
Årets kulturella lågvattenmärke var förstås att vi höll på att tjata ihjäl oss om Youtube-fenomenet och alt-light-charlatanen Jordan B. Peterson. Vill du höja nivån på ditt internet föreslår jag att du istället rattar över till Youtube-kanalen ContraPoints, där Nathalie Wynn och alla hennes alter egon bjuder på samhällsteori, transfeminism, självutlämnande humor och pessimistisk socialism.
När du blir trött i ögonen byter du till den svenska podden Apans anatomi, där Mathias Wåg och Erik Persson läser filosofi och producerar initierade analyser av sociala rörelser ur autonomt vänsterperspektiv.
Den nya vågen av bräd- och rollspelande visade inget tecken på att avstanna under 2018, vilket väl rent materiellt återspeglar att min generation av fantasynördar växte upp till, tja, relativt köpstarka fantasy- nördar. Men med jobb och barn hinner vi aldrig spela. I stället tittar vi på när andra spelar på nätet. Det låter osannolikt tråkigt, men det är det inte. I alla fall inte när det gäller pionjärerna i Critical Role, den mångåriga Dungeons & Dragons-kampanj ledd av röstskådespelaren Matt Mercer som gjort succé på Twitch och Youtube.
De tårar jag och hundratusentals andra tittare grät när The Raven Queen hämtade hem Vax’ildan (Liam O’Brien) till sitt mörka rike i slutet av den förra, fleråriga, säsongen av Critical Role skulle ha kunnat fylla ett innanhav. Sagan om Vox Machina är nu slut, men i år är samma gäng tillbaka med en ny säsong och nya rollpersoner. Och det är ljuvligt. Utan mina nya bästa vänner Matt, Sam, Laura, Ashley, Liam, Travis och Marisha hade jag nog inte klarat 2018 med förståndet i behåll.
När jag slår mitt initiativslag inför nästa år är det också deras röster jag hör:
Till 2018: Ett Mighty NEIN!
Till 2019: How do you wanna do this?
…………………………..………….
Anna Morin
Nyhetsredaktör
2018 levererade ett par intressanta idrottsnyheter. För mig är curling en magisk sport med en egen kultur: samarbetet, isen, tystnaden och attityden. Lag Hasselborgs OS-guld satt som en sten i boet, och togs enligt skippern mot alla odds.
Pussy Riot var bäst under herrarnas fotbolls-VM med sin aktion Polisen ger sig in i matchen.
Låten Track About Good Cop som Pussy Riot släppte tillsammans med kravet att frige de fängslade aktivisterna är i sig en dansant dröm väl värd att se på Youtube.
…………………………..………….
Jona Elings
Läkare och krönikör
Jag gillade föreställningen Total fräschhet på Brunnsgatan 4 som spelade upp en intervju med Tommy Berggren medan de visade en film över universums expansion.
…………………………..………….
Josephine Askegård
Layoutare och kulturreporter
Årets överraskning: SVT gör bra folkhemsskildring med Vår tid är nu. Första avsnittet började stolpigt med övertydliga presentationer av överklassfamiljen. Men sedan: en ordentlig rusch in i arbetarklasskollektivet i köket och så småningom facklig organisering trots motstånd från ägare, chefer och skurkaktiga organisatörer av svartarbetare och papperslösa i disken.
När den lesbiska ensamstående mamman Maggan blir idol både i köket och i tv-soffan är det halleluja – och på tal om det: storebror går med i frikyrkan efter att ha sluppit undan elchocksterapin för sin dragning till sex med män. Utan pekpinnar men med en stilla moral: alla förtjänar en andra chans (utom den som gör profit på de svagaste).
Årets ras: Hur medierna gång på gång släpper kritisk verkshöjd i jakt på klicken. Gamla kritiska rävar Lena Andersson (DN) och Åsa Linderborg (Aftonbladet) framträdde som gisslan i att tvingas klämma fram kommentarer innan bläcket torkat på domen för Kulturprofilen, och blev plötsligt experter på offerpsykologi.
Så får man uppmärksamhet och klick från både kritiska och okritiska mediekonsumenter.
I sista minuten: Inom sportens värld har fokus på de kvinnliga utövarnas kläder alltid varit intensivt och påfluget. Korta kjolar har varit obligatorium i såväl konståkning som i racketsporter. En som stretat emot är topptennisspelaren Serena Williams som hade mage att dyka upp till Franska öppna i svarta tights som hjälper upp blodcirkulationen efter hennes blodproppar vid graviditet och förlossning.
Franska Öppnas president, Bernard Giudicelli, utlovade regelskärpning, men nu har Internationella damtennisförbundet beslutat godkänna byxor även för de kvinnliga tennisspelarna. Drottningen regerar.
Årets innehåll och form: Tidskriften Hemslöjd fortsätter sitt segertåg och ökar fanskaran. Klimatfrågorna, genusprespektiv, Syd-Nord-fokus – allt får plats i utsökta reportage vad gäller fotografi, texter och layout.
