Sommarföljetongen: Snart är det 1968 – Del 3

5 Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger. Mats och Marit uppträdde som […]

5

Mats stod rödblommig vid spisen i det stora köket och föreföll älska att stå där. Han skivade svampar och köttbitar och palsternackor med närmast professionell elegans. Kinesisk mat skulle han laga, allt skulle skäras i trådsmala strimlor och stekas hastigt och serveras med sötsur sås av sirap och vinäger.

Mats och Marit uppträdde som ett alldeles nyförälskat par, de kunde knappt passera varandra vid spisen utan att smeksamt dra en hand någonstans över den andras kropp. De talade med milda och glada röster och delade naturligt på arbetet. Det som behövde göras gjordes och det som de inte själva hann, bad de Nina om hjälp med. Hon fick skära gurka i långa stavar som skulle vattnas ur och läggas i yoghurt, det hade Marit lärt sig i Grekland. Nina hade kommit tidigt. Förberedelserna var ofta det bästa med en fest.

På väggarna i detta hem hängde riktiga tavlor. Konstnärerna hade hon inte hört talas om. Öjvind Fahlström, Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Lena Svedberg. En del var tavlor med politiskt innehåll som hon inte hann studera närmare, andra var obegripliga vid en första blick.

Hon hackade valnötter att strö över fruktsalladen och vispade grädde. Nog skulle alla bli mätta, det fanns massor med mat och vin. Mats nynnade på en sång av Bob Dylan. Och han tyckte bäst om att arbeta med korsdrag genom köket, både fönstret och ytterdörren öppna.

Den som först anlände var fotografen Mikael Hamilton. Han såg inte förvånad ut över att finna Nina här.

– Hej, sa han. Jag har hört att man kan få hjälpa till i köket här. Vad kan jag göra?

– Fråga Mats, jag tror det mesta är gjort nu.

– Perfekt timing alltså. Då kan jag underhålla dig medan du gör färdigt ditt arbete. Kan jag servera litet vin kanske?

– Nej tack, jag ska gå och göra mig i ordning.

– Jag hjälper gärna till att göra dig i ordning, sa Mikael.

– Jag tror inte att du kan måla mina ögon, sa hon och försvann upp i Marits sovrum. Där hade hon lagt sina festkläder på sängen. Hon hade lånat en klänning från Lao-Tse. Mönstret hette Kvisten. Färgen var ärtgrön med vita kvistar. Till den hade hon ljusgröna strumpor och vita lackskor.

Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna.

På festen skulle hon få träffa många människor som hon hade läst om i skvallerspalterna och på kultursidorna. Journalister, författare, skådespelare. Mest såg hon fram emot att få träffa chefen för Moderna Museet, Fredrik Ekberg. De enda som hon inte skulle få träffa var Marie-Louise och Danne, för de hade blivit utvalda att få resa till Kina. De förberedde sig för resan. De var på Kinaseminarium varje veckända fram till resan.

Marit kom för att byta om och måla sina ögon. Hon målade med penna, Nina målade med pensel. Det kändes som att vara tolv år och bjuden på livets första hippa.

Marit målade naglarna. Hon hade en röd behå med spetsmönstrade kupor och röda små trosor som lyste fram under strumpbyxorna. Det kändes spännande att sitta halvnaken tillsammans med en vuxen kvinna som behandlade henne som en jämlike.

– Det är kärvt mellan Hanna och Tomas, sa Marit när hon klev i klänningen, en av de Lao-Tse-modeller som bara fanns som provplagg. Detta var provplagget och det satt tätt runt kroppen, allt syntes genom den mjuka stickningen. Färgen var också här den ärtgröna, men med ett mönster av vita trianglar utströdda oregelbundet här och där.

– Du vet, Hanna har ju ha ett förhållande med Fredrik Ekberg som Tomas inte står ut med. Han har såna ägandebegär, Tomas. Mats bråkade inte alls när jag hade ett förhållande med Fredrik. Fredrik är en fantastisk älskare. Man kan inte stänga in sig med varandra sexuellt bara för att man blir ett par. Jag skulle storkna. Det skulle Mats också.

Nina insöp dessa förtroliga meddelanden och försökte att inte röra en min. Hon trodde att den korrekta reaktionen var en av upphöjd oberördhet.

– Hur många killar har du ha ? Utom Ingvar och Svein?

– Några stycken, svarade Nina undvikande.

– Ja herregud, ditt privatliv är naturligtvis din ensak. Jag vill bara att du ska slippa vara ensam. Världen är ju full av sexiga killar och vänta inte på den rätte, pröva dig fram så är det större chans att du hittar honom till slut.

– Kanske det.

De koncentrerade sig på sminkningen och samtalet dog ut. Marits nattduksbord översvämmades av väldoftande burkar och askor.

– Jag tycker det är skitkul med smink, förklarade Marit med ett stänk av ursäktande i rösten. Vi rödhåriga, som är vita i ansiktet året om och har små, grå grisögon, vi behöver litet extra färg. Nya läppstift med pärlemorglans, nya ögonskuggor i grönt och turkos, jag är väldigt svag för sånt.

– Jag med, skrattade Nina och doppade pudervippan i en jätteburk mörkt beigefärgat puder som doftade nejliktvål.

Mikael Hamilton strök tätt förbi henne och viskade: ”Du vet att det blir vi två till slut, varför inte genast?” Det gav Nina lust att bevisa motsatsen. Hon närmade sig Beatrice Klinge, som var modeskribent på Dagens Nyheter. Beatrice hade besökt Lao-Tse-kontoret förra veckan, Nina tyckte att de kände varandra. Annars kände hon inte många i det här sällskapet där alla uppträdde som om de var oerhört nära vänner med varandra.

Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång.

Beatrice stod i dörren mellan köket och vardagsrummet och lyssnade på en diskussion om Marx kvinnosyn. Hon såg uttråkad och ensam ut. Nina hade inte känt igen henne till att börja med. Beatrice hade bytt glasögon, frisyr och klädstil sedan de sågs sist. Hon hade då rakt rött hår och runda tonade glasögon med svarta bågar. Nu hade hon blont hår i lockar, smala glasögon med tunna metallbågar och en jättelik randig herrskjorta med åtdraget rött lackskärp. Benen var långa och svarta, svarta strumpor och svarta lackskor med slejf över vristen.

Nina noterade noga varje detalj i denna klädsel, ända till manschettknapparna i skjortärmarna som bestod av gamla ölkapsyler. Eftersom det var Beatrice Klinge som bar dem behövde ingen fråga sig om det var rätt. Det hon hade på sig var rätt.

– Hur känns det att ha så mycket makt, frågade Nina när hon kom tillräckligt nära.

Beatrice såg undrande ut. Hon tittade åt sidan, som om hon trodde att frågan riktades till någon som stod bredvid henne.

– Som du har, förtydligade Nina. Jag menar, skriva om mode i DN. Det blir du som bestämmer. Du kan avgöra vad som är modet.

Beatrice skrattade.

– Trodde du det? Nej du, jag får bara skriva om dom kläder som finns. Och dom kläder som finns, det är dom som någon annan för ett eller två år sedan utsåg till denna säsongs mode. Du har mera makt än jag. Du kan påverka modet i tillverkningen. Jag får bara säga att jag tycker om det som ni tillverkar.

– Tycker du om det som vi tillverkar?

– Hördu, måste vi prata jobb nu? Jag trodde det här var min fritid.

– Jag bara undrade. Jag menar, om du inte tycker om Lao-Tses kläder, då måste det påverka människor. Och då har du en hel del makt.

– Sen när började folk bry sig om vad som står i tidningarna? Filmer som får skitkritik, ta Sound of Music, en sockersöt soppa och folk köar för biljetter och ser om den gång på gång. Jag har själv sett den, fast jag läst i DN att den är skit.

– Menar du att ingen bryr sig om vad som står i tidningen?

– Om du ursäktar, är jag litet trött på den här debatten. Jag får sluta gå på fest, för jag får inte göra annat än förklara och försvara mitt jobb.

– Frågar alla om din makt?

– Nej, men är det inte det så är det något annat. ”Hur kan du skriva om mode i samma ögonblick som amerikanerna dödar tiotusentals människor i Vietnam?” Du vet, du kanske har hört den varianten själv, du jobbar ju också med mode.

– Ja. Fast vi på Lao-Tse är aktiva i kampen, vi gör allt vi hinner och kan för att stödja det vietnamesiska folkets befrielsekamp.

– Ja herregud. Det är en del av er charm.

– Charm?
– Säg er profil då, om det låter bättre. Det är jävligt lämpligt timat, rent kommersiellt. Vietnamrörelsen har nog framtiden för sig. Rätt som det är kan vi komma till polisens häkten och göra modereportage på era kläder. Vad bär de modemedvetna i år? Det tyckte du visst inte var roligt.

– Har du varit i polisens häkte någon gång?

– Nej, lilla vän. Har du?

Lilla vän. Beatrice verkade vara trettiotvå. Sjutton var yngre, men ändå.

– Jag är inte din lilla vän. Nina gick därifrån.

Marit kom genast framstörtande ur en liten folksamling vid

brasan och undrade vad som stod på. Hade Nina grälat med Beatrice?

– Grälade gjorde vi inte. Men när hon börjar kalla mig lilla vän, då står jag inte ut.

– Du vet att det är hemskt känsligt med våra relationer till pressen. Man måste inte alltid säga allt man tycker till somliga apliknande journalister.

– Är hon på USA:s sida i kampen? Hon pratar så konstigt.

– Det kan jag inte tänka mig. Jag har sett henne på en av våra demonstrationer. Hon tror nog att det är moderiktigt att visa sig på våra demonstrationer, hon gör aldrig något som inte är garanterat moderiktigt, det vet du, men det får vi inte bråka med henne om.

En grupp konstnärer satt på golvet, slarvigt klädda och rufsiga i håret. Det gick ett rykte om att någon av dem rökte hasch och journalisterna syntes vibrera med näsborrarna för att uppfatta lukten.

Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

När Nina gick för att skaffa mat och vin i köket hörde hon hur Jill Alsten från Damernas Värld med överlägset tonfall förklarade att i New York rökte alla människor hasch, det var väl inget märkvärdigt. Här i Stockholm är det märkvärdigt, tänkte Nina, men hon sa inget. Hon ville inte verka oerfaren. I dörren krockade hon med Mikael som fångade henne i sina långa armar och höll henne fast.

– Nu har jag dig. Kom så dansar vi.

Han drog henne med sig ut på den del av golvet som röjts ren från mattor och möbler. De dansande höll rejäla avstånd och rörde sig inte som par utan som solouppvisningar. Det var inget för nybörjare, här dansade folk som var anställda i Oscarsbaletten.

De enda som höll om varandra var Hanna och Fredrik Ekberg. Där var det desto fastare tag. Fredriks kraftiga händer höll Hannas skinkor i ett stadigt grepp. Det där skulle inte jag heller gilla om jag var Tomas, tänkte Nina, men i detsamma ck hon syn på Tomas som halvlåg på golvet inne i ett hörn av rummet i armarna på en mycket vacker kvinna. Han hade ena handen instoppad innanför hennes blus.

Nina såg sig om. Det verkade hon vara ensam om. Alla var upptagna av sig själva. Mikael grep en drink från en bricka. Tomatjuice såg det ut som. När hon druckit halva talade han om att det var vodka i.

– Drick nu, sa han. Jag skulle vilja se dig berusad.

– Det skulle inte jag vilja.

– Jag skulle bara vilja se dig spänna av någon timme. Du är spänd som en stålfjäder hela tiden. Uppför dig litet mänskligt. Här är du bland vänner.

– Tack – tack, sa Nina och kände sig egendomligt illa till mods. Var det här hennes vänner? Människorna verkade alltmer upplösta, ansiktena alltmer flytande. Antingen var de alla fulla eller också var det hon som började få sin synskärpa upplöst av vodkan.

Han höll hårt om henne och hon följde med. Varför skulle hon hålla emot. Hon lät sig kramas, hon höll om honom och smekte hans rygg medan de dansade vidare. Hon blundade, hon ville inte veta om någon såg på dem.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom.

När hon öppnade ögonen fick hon ett intryck av att alla höll på att klä av sig. En man med yvigt rött hår dansade med bar överkropp och Fredrik Ekberg hade skjortan uppknäppt till midjan och landets hårigaste bröst blottat en halv meter från Nina. Hon kunde inte låta bli att sträcka ut en hand och smeka honom lätt över pälsen. Han var mycket lång, han stannade av i dansen och tittade häpen ner mot hennes hand. Snabbt grep han tag i den och höll den fast.

– Oh-la-la. Jag släpper er aldrig, mademoiselle, hur är edert namn, vill ni följa mig hem?

Då kom Marit åter uppdykande ur ingenting. Allt var väl så länge Nina odelat ägnade sig åt Mikael. Marit tog resolut och skilde Nina från Fredrik Ekberg och framhöll viskande i Ninas öra att Hanna inte skulle tycka om att någon annan uppvaktade Fredrik.

– Jag uppvaktade honom inte, invände Nina. Han bara stod där med sitt håriga bröst, jag bara sträckte ut handen.

– Gör inte det igen. Det blir bara trassel på kontoret efteråt. Det tar nog snart slut mellan Hanna och honom, då får du smeka hans håriga bröst hur mycket du vill för mig. Jag måste gå och trösta hans fru. Hon sitter i min säng och gråter. Hon är sjuk.

– Kom så dansar vi, sa Mikael. Det är tur att det finns dans där man kan få hålla om brudarna. Jag tror jag håller på att förälska mig i dig. Det känns redan tomt i mina armar när du inte är där.

– Prata kan du i alla fall.

– Vad menar du med det? Tror du jag är dålig i sängen? Är det någon som har klagat kanske?

Hon kunde inte hålla sig för skratt. Så säker och så osäker. Så orolig och rädd. Hon började uppfatta att han var en människa, det hade hon inte riktigt märkt tidigare.

Hon började tycka synd om honom. Hon började tycka om honom. Han hade mycket vackra läppar som kysste mjukt och varmt. Han smakade gott. Hans gråblå ögon såg rädda ut när hon tittade rakt in i dem. Han hade stickade långbyxor från Lao-Tse, ett plagg som Rebecca hade stickat på provmaskinen på kontoret. Blekrosa byxor med ränder som gick i spiral längs benen.

– Tycker inte du att det är sexigt med såna här brallor, sa han och flyttade ner hennes hand från ryggen till midjan och litet till, den vilade till slut på hans vänstra skinka där han roade henne genom att växelvis spänna musklerna och slappna av.

Hon smekte honom genom acrylen. De stod stilla nu, han hade dansat in henne i Marits arbetsrum och pressat upp henne mot en vägg. De var inte ensamma, det var alldeles mörkt och det var minst ett vilsedansat par där före dem. Hon smekte honom på ryggsidan, men effekten visade sig på framsidan. I de mjuka byxorna var det nästan som om han stod naken och tryckte sitt stånd mot henne. Hon förde handen längs resåren i midjan.

Han blåste lätt i hennes öra. Han tog ett halvt steg tillbaka för att tillåta hennes hand att röra hans mage. Hon hade halva handen innanför resåren och han viskade att hon var underbar. Hon stack in hela handen närmast hans hud och förde den neråt. Han viskade att han ville ha henne med sig hem. Hon drog ner resåren mitt fram och skymtade i dunklet hans rosafärgade ollon som hon försiktigt drog pekfingret runt. Han ryckte till, steg tillbaka och drog upp byxorna.

Han drog henne tätt intill sig och lyfte henne från golvet och sa att han skulle bära hem henne. Hon svarade att hon tyckte det skulle vara mer praktiskt om de tog taxi. Då tog han henne i handen och rusade till telefonen.

– Jag släpper dig inte, sa han. Jag är rädd att du är en dröm.

Just då kom Marit som av en händelse förbi telefonen och sa med ovanligt nöjd röst:

– Ska ni gå nu? Tack för i kväll, tack för all hjälp. Ha en riktigt skön natt nu.

Klockan var ett när de kom till hans våning. Hon var så trött och berusad att hon la sig i en säng och somnade direkt. Hon visste inte hur länge hon sovit när han väckte henne med te och smörgåsar och vodka. Det var mitt i natten.

– Jag kunde våldtagit dig om jag ville, men jag ville inte störa dig. Nu är jag hungrig. Vill du ha en macka?

De bredde mackor. Han smekte hennes armar och stoppade in en hand under kjolen.

– Du stannar väl här nu? Det är dumt att byta säng mitt i natten.

Det föreföll som om han hade rätt på den punkten. Hans säng var skön, med svala nymanglade lakan.

– Jag visste inte om jag skulle våga byta lakan för din skull. Det kunde verka beräknande. Men jag gjorde det i alla fall.

– Så du räknade med att jag skulle komma hit i natt?

– Jag hoppades.

Hon bet en tugga av det hårda brödet med leverpastej. Hon märkte att hon var mycket hungrig. Sängen var fint bäddad med gula lakan och gula örngott.

Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

Han hade lagt sig intill henne. De höll om varandra, kysstes, klädde av varandra. Allt var bra. Han la sig ovanpå henne och särade hennes lår så att han kunde komma in i henne. Hon låg stilla och kände sig utanför sig själv. Hon tyckte att hon stod bredvid och såg på.

Hon kände en häftig smärta. Han rörde sig snabbt till en början. Efter en stund gjorde han en eftertänksam paus i rörelsen och såg på henne.

– Vad är det för fel? Är jag för liten?

Hon önskade att han inte pratade så mycket.

– Du har det inte skönt, sa han anklagande och drog sig tillbaka från henne med en suck. Du är för hämmad. Du är rädd för sex. Du kan inte njuta. Det går nog över med åren ska du se.

– Tror du det?

– Brukar det vara så här svårt för dig att komma?

Hon kunde inte förmå sig till den lögn som situationen krävde. ”Did you reach your climax?” klingade Dereks ord inne i hennes huvud. ”My what?” svarade hon därinne. Jag har aldrig någonsin ha någon orgasm, det ville hon inte att han skulle veta, det skulle bekräfta hans teorier om att hon var hämmad. Hämmad var det värsta, det hade hon begripit. Hon ville att han skulle vara nöjd med henne.

Hon la sin hand över hans rosa kuk som genast spratt till och blev större. Han hade en enorm svart hårbuske omkring den. Hon tyckte att hans könsorgan var klädsamt med det svarta lockiga håret som fortsatte in mellan benen och ut över skinkorna. Hans bröst var nästan lika lockigt som Fredrik Ekbergs.

Hon smekte honom i den håriga gången mellan benen och hans stånd blev ännu större. Hans lem doftade svagt av hennes kön. Hon rörde försiktigt med handen vid testiklarna och fortsatte uppåt hela vägen mot ollonet. Det utlöste en okontrollerad explosion. Han drog henne till sig och omfamnade henne hårt.

Hon kände hur hans hjärta slog dubbla slag. Han somnade med armarna om henne efter några minuter. Han vaknade igen efter en liten stund men hon slöt hans ögonlock och hyssjade med fingret över hans mun. Hon ville inte höra honom tala. Hon var inte säker på att han inte skulle säga något dumt.

 

6

När det blev måndag på kontoret, var det genomgång av festen. Vem hade dansat mest med vem och vem hade försvunnit med vem och hur stod det till med Hanna och Fredrik Ekberg och hade Marit sett rätt, när hon tyckte att det såg ut som om Fredrik avvek tillsammans med Beatrice Klinge, efter att först ha sänt hem sin fru i taxi eftersom hon var så dålig?

Hanna svarade fåordigt på frågor om Fredriks försvinnande, Marit hade trä at den italienske filmregissören Giancarlo Nanni, som hade föreslagit att hon skulle rita kläder till hans nästa film som skulle spelas in i samproduktion mellan Svenska Filminstitutet, RAI och Roma film. Det lät något det.

Rebecca konstaterade med ett lugn som förvånade alla att hennes man hade legat med premiärdansösen Vibeke Jong i sovrummets dubbelsäng. När de noga gått igenom vem som tagit vem på brösten, mindes de plötsligt Nina. Hon hade njutit av att höra dem i början. Det var just detta som hon hade drömt om, att få sitta med i det riktiga livet.

Men ju längre de talade, desto mer fick hon en känsla av att det inte alls var olikt andra samtal som hon hört efter fester. De var identiskt samma samtal som efter den hippan när hon var tolv, även om handgreppen var olika. Ju närmare det kom den punkt när hon visste att de skulle vända sig åt hennes håll, desto mindre blev hennes intresse.

– Var han bra i sängen?

Det hörde hon som en återkommande fråga i de erotiska förvecklingar som diskuterades runt omkring henne.

– Nu måste Nina berätta hur det var med Mikael, sa Marit.

– Det var väl bra.

Alla runt bordet skrattade.

– Väl bra? Vad betyder det? Det var det minst entusiastiska jag nånsin hört! Så illa kan det ändå inte ha varit. Mikael är en mycket förstående älskare, tycker jag.

Det var Rebecca som yttrade sig och tonen var bestämd. Nina kände sig omtumlad. Det var en främmande modell för henne, människor som både gjorde det och talade om det.

– Du vill inte prata om det? Var det så illa?

– Jag har inte sagt att det var illa.

– Men hur var det då?

– Bra.

– Jamen mer! Mer exakt?

– Du behöver inte berätta något alls om du inte vill, sa Hanna. Men alla är nyfikna, eftersom Mikael slog vad med Mats om att han skulle få dig i säng antingen under eller efter festen. Dom vill veta vem som vann vadet.

– Då får dom väl fråga Mikael, sa Nina.

Det ringde samtidigt i båda telefonerna och hon räddade sig genom att gå och svara. Problem med sömnaden igen och nu ville fabriken meddela att det var fullbokat så det fanns ingen möjlighet att sy upp ersättningsplagg i det nya och starkare tyg som Lao-Tse önskade. Och fabriken tänkte inte gå med på någon skuld till skadan, ekonomiska krav skulle helt tillbakavisas. Hon överlämnade luren till Marit som blev blekare under samtalets gång.

– Nu vill jag gå ut och äta lunch, sa Marit när hon lagt på luren. Men jag har lovat min faster att hon skulle få komma upp och prova ut ett par plagg ur förra årets provkollektion. Kan du hålla ställningarna här om vi går på Rendez-Vous? Du kan låta henne titta på dom reklamerade klänningarna också, om det finns något som tilltalar henne. Där ligger prislistan. Du tar emot och skriver ett kvitto.

När de hade gått satte sig Nina vid fönstret mot Strömmen och bara tittade. Det ångade i det öppna vattnet. Solljuset gjorde diset självlysande. Isflaken gled sakta.

I fickan hade hon ett brev från Svein i Stavanger. Hon tog ut hans tunna brev ur det bruna kuvertet från Norsk Rikskringkasting och läste det igen.

”Nina” började det. Inte ens kära Nina.

”Jeg kommer till Stockholm om sju uker för att sälja fyrskeppet. Jeg har fått tillbud om jobben som chef för radions utrikesredaktion och det kan jeg ikke tacke nej till. Jeg har gitt opp planen på att låta bogsera fyrskeppet till Stavanger. Jeg har tänkt mycket på dig. Jeg syns ikke att vi avslutade det vi hade. Du bara försvann. Jeg skulle gärna vilja trä a dig kvelden den femtonde februar. Om du kunde komma ville det glede meg meget. Jeg håller på att bli helt norsk igen. Jeg skulle vilje förklara vad jeg tror hände när du gav dig iväg. Varför jeg bar mig så enfal- digt åt. Hoppas inget har frusit sönder på Oskarsgrundet, jeg har hört att vintern varit kempekald i Stockholm. Hvis du ikke är där klockan sju antar jeg att du inte kommer. Din vän Svein.”

Fanns det några tecken på att han trots allt fortfarande älska- de henne? Nej. Din vän, det var allt.

Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

Marits faster var en liten rund dam med blont hår som stod som en sky runt ansiktet. Nina hjälpte henne att leta fram de kläder som fanns i storlek fyrtiotvå, eller om det kanske skulle vara fyrtiofyra.

Efter att ha sett fastern inklämd i några fyrtiotvåor var Nina övertygad om att fyrtiofyra var bäst, men fastern själv höll på fyrtiotvå. Hon tyckte mest om tvärrandiga klänningar som satt hårt åt. De runda låren växte på bredden av det vågiga bandet som löpte tvärs över kroppen, men fastern hade fäst sig just vid Vågen och just i den färgen, ettrigt gul med den ena gröna vågen över bysten och den andra över låret.

Nina kunde inte säga emot. Det var hennes uppgift att sälja, inte att predika sin mening om en fasters klädsmak. Ni ser dubbelt så bred och kort ut, ville hon säga, men hörde i stället sin egen röst instämma i alla fasterns lovord över klänningen som missklädde henne så fruktansvärt.

– Ja, färgen är verkligen underbar.

– Ja, den gröna vågen är en utmaning. Inget för den försiktiga typen, nej, det är nog sant.

– Att gult inte skulle passa blonda, nej, det har jag inte hört. Det är väl bara en fördom.

Fastern köpte tre klänningar som alla såg lika maskeradaktigt egendomliga ut på hennes kropp och ett par smala långbyxor som hörde till. Hon köpte dessutom två cerisrosa av de reklamerade. De hade djup urringning och kort ärm och ck den blekrosa fasterhyn att se violett och blåfläckig ut.

– Det kommer att bli vackert till sommaren när hyn är brun, försäkrade Nina. Hon skrev kvitton och kände sig nöjd och samtidigt inte nöjd. Hon tyckte att hon hade lurat på en faster fem klänningar av vilka hon inte borde ha köpt någon. Fastern hade säkert råd, ändå kändes det konstigt. Precis som hon själv absolut inte ville bli behandlad när hon köpte kläder, hade hon nu behandlat sin första kund. Men när de tre cheferna kom tillbaks från lunchen var de nöjda.

– Vad gjorde du med min faster, hon som hade tänkt köpa högst två klänningar, undrade Marit leende.

Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden.

Klockan halv tre kom Jill Alsten upp för att titta på den nya kollektionen. Hon fick ett glas sherry, ostbågar och ett informationsblad om årets kläder: de skulle passa ihop med fjolårets kläder, och många modeller fanns kvar, så att den som förälskat sig i något favoritplagg skulle kunna finna det än en gång.

– Jag tror ni har missförstått den här branschen, sa Jill rakt ut. Folk vill ha nyheter, det är själva grunden. Kanske tidningen Vi kan vara intresserad av att presentera er präktiga repris på fjolårets framgång, men det är absolut ingenting för Damernas Värld. Vi är en nyhetstidning.

Medan hon så utdömde alla deras mödor, stod hon vänd mot det runda stället där de visade kläderna hängde på sina galgar och bläddrade intresserat i dem. Marit kunde inte låta bli att höja ett ögonbryn när Jill tog fram en blekt aprikosfärgad klänning med smala ränder i violett, höll den framför sig mot spegeln och sa:

– Ganska klädsam. Vacker mot hyn. Kan jag få den?

– Du får den för etthundrasexton kronor, det är vårt pris. I affären kommer den att kosta etthundrasjuttio.

– Ni har väl pressrabatt?

– Hur mycket skulle det vara?

– Många erfarna firmor har pressexemplar av de mest omtyckta kläderna.

– Det har inte vi, sa Marit och hennes röst blev vass.

– Etthundrasexton, femtio procent på det, femtioåtta?

– Jag tror inte vi har någon pressrabatt alls, sa Marit.

– Det är nog ganska oklokt av er, sa Jill och hängde motvilligt tillbaks sitt fynd. Jag hade faktiskt tänkt låna med mig några plagg för fotografering, men jag tror jag ändrade mig.

– Det kanske är lika bra det, förra säsongens fotograferingsplagg från er fick vi aldrig tillbaka.

– Det var egendomligt. Och ni efterlyste dom inte hos redaktionen heller?

– Inte sedan vi sett era medarbetare bära dom på stan.

– Det var väl bra reklam för er. Tänk på att ni behöver all press ni kan få, flickor.

Jill stod i ytterdörren och vinkade med handen bakvänd. Hon log ett strålande leende och stängde själv efter sig.

– Jävla förbannade apmara, sa Marit och tog stöd mot skrivbordet.

– Det heter satmara, sa Hanna.

– Satapa, jävla helvetes förbannade satapa, viskade Marit sammanbitet och tyst.

– Där rök hela Åhlén och Åkerlund i ett enda huj, sa Rebecca. Husmodern, Vecko-Revyn, Idun-Veckojournalen.

– Och Vi kommer inte att göra något, för KF:s inköpare ringde i morse och sa att dom kommer inte att köpa ett enda plagg.

– Vad har det med tidningen att göra, undrade Nina.

– KF äger Vi. Där står mycket om kläder, men bara om sådana som tillverkas av KF eller säljs i Konsum.

– KF:s inköpare, var det den där sura gubben som satt och såg tjurig ut i fredags, frågade Nina.

– Just han. Han sitter där i sin grå kostym och låtsas veta vad landets kvinnor vill ha för kläder. Mina egna åsikter är helt ointressanta, sa han igår, jag gör en strikt saklig bedömning. Den här kollektionen passar inte in i årets modebild. Jag försökte förklara att det är precis det som är poängen, att folk ska kunna köpa något annat än årets modebild, att man ska ha ett annorlunda urval och en möjlighet för kunderna att frigöra sig från modediktaturen. Vilken diktatur, frågade han upprört. Välj era ord fröken lilla, diktatur är ett farligt ord.

– Att han vågar kalla dig för lilla fröken, sa Nina.

– Alla under femtio är nog lilla fröken för honom, suckade Marit.

– Lao-Tse borde ha egna affärer, som Marimekko, sa Nina. Så slapp ni det här med inköpare och sura journalister.

– Det har varit en tanke. Vi diskuterade det från början och beslöt oss för att inte satsa på den linjen. Egna affärer blir alltid en exklusiv angelägenhet för ett privilegierat fåtal. Vi ville sälja våra kläder överallt där människor handlar. Vanliga människor, arbetarklassen. Helst ville vi sälja genom Epa och Tempo, men dom kommer inte ens hit och tittar. KF kom åtminstone hit.

– Jag tror vi måste ompröva våra tankar på den punkten, sa Hanna. Vi klarar inte en säsong till som säljer lika dåligt som den här ser ut att göra.

Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

Medan de fortsatte sin bekymrade diskussion om framtiden ringde Beatrice Klinge. Hon hade en stark och kvittrande röst som spreds från telefonluren ut i rummet om man avlägsnade luren en centimeter från örat. De hörde alla hennes inställsamma och skräckinjagande pärlskratt.

– Hallå tjejer! Hur har ni det? Är det nån idé att beställa tid för en visning eller ska vi ta fjolårets bilder i tidningen? Ryktet går att ni inte alls har några nyheter att komma med.

– Du kanske vill komma hit och bilda dig en egen uppfattning? Du är välkommen i så fall, svarade Hanna artigt.

– Så du tycker att det är värt besväret? Jag är ju hemskt upptagen, vet du. Nej hördu, jag bara skämtar, det begriper du väl. Ni tål väl litet skoj, va? Ni får inte ta er själva för allvarligt. Jag kommer i morgon, ska vi säga klockan två?

De sa klockan två. Fortsatte det så här skulle inte en klänning säljas och de som eventuellt såldes skulle inte efterfrågas i affärerna för ingen skulle veta att det fanns några nya Lao-Tse-klänningar. Ekonomin tillät ingen annonsering, de hade räknat med samma vänliga bemötande från modejournalisterna som förra året och dessutom annonser från butikerna som köpte.

– Om Beatrice Klinge väljer ut något plagg som hon vill ha med pressrabatt, så säg att rabatten är hundra procent och slå in paketet fint, sa Hanna när hon lagt på luren.

– Ska vi verkligen gå med på sånt! Rena mutor! Marit var upprörd. Om dom inte gillar våra kläder kan vi väl inte köpa dom med en klänning.

– Det verkar gå bra, efter vad jag sett hittills, sa Hanna. Och kan man komma någon vart med så billiga mutor som hundrasexton kronor får man väl ta chansen. Varför ska vi hålla på någon tjusig moral och gå under, medan kapitalisterna ger bort kläder och överlever?

– Jag undrar vad Marx skulle säga om ett sånt resonemang, sa Marit.

– Uppriktigt sagt ger jag katten i Marx. Ska vi överleva eller inte? Marx bryr sig säkert inte om så här små firmor i vilket fall. Dessutom är han död.

Alla började skratta.

– Här får du lära dig affärslivets hårda verklighet, Nina, sa Hanna undervisande. Du har det på sätt och vis bättre än vi. Du kan bli arbetslös om vi går omkull men då får du ett nytt jobb för vi ger dig ett jättefint betyg. Men vi får betala av våra förbannade skulder halva livet.

– Alltihop är marknadsekonomins fel, sa Marit. Om man brydde sig om vad människorna behövde istället för vad som ger mest vinst, då skulle det se annorlunda ut.

– Jag kan köpa en stor presentask med choklad som vi kan ge Beatrice Klinge tillsammans med hennes favoritklänning, så att hon verkligen känner att vi bryr oss om henne, föreslog Nina.

– Jag hör att du genast förstår vad det hela går ut på, skrattade Hanna. Dock tror jag att det skulle uppfattas som en överdrift. Man ska muta med försiktighet.

– Var har du lärt dig så mycket om hur man mutar, undrade Marit.

– Här. Och när jag skulle sälja mina bildvävar. Ett vedervärdigt smilande inför alla som man visste hade pengar. Herregud vad man har bockat och skrapat med foten inför direktörer och ambassadörer och disponenter och kapitalister med tusen titlar.

– Och landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen, glöm inte dom, la Marit till. Och Statens Konstråd.

Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

Statens Konstråd. Skoldirektionen. Nina tappade intresset för diskussionen och lät istället blicken glida över chefernas skrivbord. De såg olika ut, minst sagt. Marits skrivbord hade en decimetertjock beläggning av räkningar och tygprover och utländska modetidningar och böcker om socialismen och böcker om kvinnofrågan och en ljusblå storförpackning handbalsam från apoteket.

När Marit skulle rita något, grävde hon sig inte fram till den vitlackerade skivan som var skrivbordet, utan hon ordnade om litet bland bråten, så att det bildades ett jämnt underlag för hennes arbete.

På golvet stod hennes stora tygväska. Ingen bar omkring så mycket bagage som Marit. Idag innehöll väskan en flaska tysk fruktsaft att dricka till lunchen, ett praktverk om orientaliska mattor där det fanns fantastiska mönster att inspireras av, en bunt med veckans Gnistan som hon och Rebecca skulle sälja vid Luma-fabriken i Hammarbyhamnen i morgon bitti, tre gröna äpplen att äta under dagen, ett par extra strumpor, eftersom man måste ha hela strumpor när man skulle till banken, två par rena trosor, ett par präktiga och ett par sexiga, huvudvärkspulver, plåster, sax, säkerhetsnålar, tamponger och smink för modefotografering.

Nina var mycket tilltalad av det lätt kaotiska i Marits framtoning. Det var Marit som stod henne när- mast och det var Marit som hade tagit dit henne.

– Ska man aldrig komma längre än så här i livet? Ska man alltid behöva stå med mössan i hand inför klassfienden, frågade Rebecca bortifrån sitt skrivbord. Det syntes inte heller under alla papper. Somliga papper hade ljusbruna ringar av kaffekoppen som Rebecca nästan jämt hade bredvid sig när hon jobbade. Det konstiga var att hon själv ögonblickligen hittade det hon sökte och inte tappade bort några papper.

– Landstingets inköpsnämnd och skoldirektionen måste sägas representera folket, arbetarklassen, sa Hanna.

– Ändå känns det precis likadant att smila in sig hos dom, svarade Rebecca. Och dom ser på pricken likadana ut.

– Folkets representanter kommer sällan själva från arbetar- klassen, försökte Hanna förklara.

Det skrivbord hon satt vid skilde sig från de andras. Det var blankt. Hanna var ordentlig och tyckte om ordning. Det som hon just arbetade med låg i en prydlig hög vid bordsskivans kant. Pennorna låg nyvässade i en rak rad. I en glasburk stod rengjorda och torra penslar.

– Hur vet man att landstingets inköpsnämnd och Statens Konstråd representerar arbetarklassen, frågade Nina.

– Dom är valda, därför vet man det, sa Hanna.

– Men hur väljer folket Statens Konstråd?

– Det kan jag inte svara på. Men konsten hängs inte i privata kapitalisthem utan på offentliga institutioner där vanliga människor har en chans att se den.

De måste avsluta diskussionen. Det var dags att stänga kontoret för dagen. Ute var det mörkt. Telefonen ringde. Alla fyra spände sig. Rebecca svarade.

– Lao-Tse, yes. Really? Oh yes. Hon stapplade på orden. Really, yes, really. We will.

Det var engelsmännen. En beställning på artonhundrasextio klänningar. Fantastiskt!

Fortsättning följer…

Publicerad
4 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
5 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad