Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 3

Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade. ”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom […]

Tvärtemot vad jag hade hoppats på hade min svärmors och svägerskas övertalningsförsök inte den minsta effekt på min frus matvanor. På helgen ringde telefonen och min fru svarade.

”Yeong-hye”, dundrade min svärfar, ”äter du fortfarande inte kött?” Han hade aldrig i hela sitt liv använt en telefon, och jag kunde höra hans upphetsade hojtande genom luren. ”Vad tror du att du håller på med, va? Uppföra sig på det viset i din ålder, vad ska herr Cheong tänka?” Min fru stod helt tyst med luren mot örat. ”Varför svarar du inte? Hör du mig?”

En kastrull med soppa stod och puttrade på spisen, så min fru lade ner luren på bordet utan ett ord och försvann ut i köket. Jag stod där några sekunder och hörde min svärfar rasa fåfängt, omedveten om att det inte fanns någon i andra änden, sedan förbarmade jag mig över honom och lyfte upp luren.

”Jag ber om ursäkt, svärfar.”

”Nej, det är jag som ska skämmas.”

Det var chockerande att höra denne patriark be om ursäkt – under de fem år jag hade känt honom hade jag aldrig hört något liknande komma över hans läppar. Skam och empati passade honom helt enkelt inte. Han tröttnade aldrig på att skryta om den hedersorden han fått efter att ha tjänstgjort i Vietnam, och han var inte bara extremt högljudd, han hade dessutom ytterst bestämda åsikter. Helt på egen hand, i Vietnam … sju vietcong … som hans svärson hade jag bara alltför många gånger hört inledningen på hans monolog. Enligt min fru hade han piskat henne på smalbenen tills hon var arton.

”… hur som helst, vi ses ju nästa månad och då kan vi sätta oss ner och tala henne till rätta.”

Familjesammankomsten som var inplanerad till andra söndagen i juni skulle helt klart bli något i särklass. Även om ingen sa det rakt ut var det uppenbart att alla gjorde sig redo att ge min fru en avhyvling.

Vare sig min fru var medveten om något av detta eller ej, verkade hon aldrig det minsta oroad. Utöver det faktum att hon fortfarande undvek att ligga med mig – hon hade till och med börjat sova med byxor på sig – var vi på ytan fortfarande ett vanligt gift par. Det enda som hade förändrats var att när jag vaknade i ottan, trevade efter väckarklockan, stängde av den och satte mig upp, så låg hon där stel som en pinne och stirrade rätt upp i mörkret.

Efter restaurangbesöket hade de andra på företaget varit märkbart avvisande mot mig, men när projektet som jag hade drivit igenom började ge en långt ifrån oansenlig vinst, tycktes hela den tråkiga historien ha glömts bort.

Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet.

Ibland intalade jag mig själv att även om kvinnan jag levde med var lite udda var det egentligen inte så farligt. Jag tänkte att allt skulle gå bra om jag bara tänkte på henne som en främling, nej förresten, som en syster eller rentav ett hembiträde, någon som sköter hushållet och ser till att det finns mat på bordet. Men det var ingen lätt sak för en man i sina bästa år, för vilken det äktenskapliga livet alltid hade flutit på utan problem, att inte få sina sexuella behov tillfredsställda under så lång tid. Så jag erkänner, en kväll när jag kom hem sent, lätt berusad efter en middag med mina kollegor, tog jag tag i min fru och tvingade ner henne på golvet. När jag höll fast hennes armar och drog av henne byxorna fick jag oväntat stånd. Hon kämpade emot med häpnadsväckande kraft och svor som en borstbindare hela tiden. Det tog mig tre försök innan jag lyckades tränga in i henne. När det väl hade hänt låg hon där i mörkret och stirrade upp i taket med uttryckslöst ansikte, som om hon var en sexslav som jag släpat in mot hennes vilja och jag en japansk soldat som krävde sexuella tjänster av henne. Så fort jag var klar rullade hon runt och borrade in ansiktet i täcket. Jag gick och duschade och när jag kom tillbaka till sängen låg hon där och blundade som om ingenting hade hänt eller som om allt hade ordnat sig på något sätt medan jag stod i duschen.

Efter den där första gången var det lättare för mig att göra om det, men varje gång greps jag av märkliga, olycksbådande föraningar. Jag var tjockhudad av naturen och brukade sannerligen inte hemfalla åt galna griller, men mörkret och tystnaden i rummet gav mig likväl kalla kårar. Morgonen efter, när jag åt frukost med min fru – som i vanlig ordning satt med sammanpressade läppar och uppenbarligen inte ägnade minsta intresse åt vad jag än sa – förmådde jag inte dölja den fasa jag kände när jag tittade på henne. Jag stod inte ut med hur hennes ansiktsuttryck, som fick det att se ut som om hon var en hårt luttrad kvinna som hade genomlidit svåra prövningar, gnagde på mitt samvete.

Det var på kvällen tre dagar före familjesammankomsten. Luftfuktigheten i Seoul hade slagit rekord den dagen och luftkonditioneringen gick på högvarv i alla större affärer. Efter att ha suttit hela dagen på kontoret började jag huttra och gick därför hem lite tidigare än vanligt. När jag öppnade ytterdörren och fick syn på min fru steg jag snabbt in och drog igen dörren bakom mig; det sista jag ville var att någon granne skulle komma förbi i korridoren och kika in. Hon satt lutad mot den utsirade tv-bänken och skalade potatis klädd i tunna vita bomullsbyxor, men var helt naken på överkroppen. Nu hade hon gått ner så mycket i vikt att hennes bröst inte var mycket mer än två små bulor under de skarpt markerade nyckelbenen.

”Varför har du klätt av dig?” frågade jag, och försökte pressa fram ett skratt.

”För att det är varmt”, svarade hon, utan att vare sig lyfta på huvudet eller upphöra med det hon gjorde.

Jag bet ihop. Se på mig, beordrade jag henne, men utan att säga det högt. Se på mig och le. Visa att ditt svar bara var ett skämt. Men hon log inte. Klockan var åtta och balkongdörren stod öppen, så det var ganska svalt i lägenheten och min frus axlar var fulla av knottror, som små sesamfrön. Potatisskalen låg i drivor på utbredda tidningar och ett trettiotal ännu oskalade potatisar väntade i en liten hög bredvid henne.

”Vad ska du göra med dem?” frågade jag med spelat lugn.

”Ånga dem.”

”Allihop?”

”Mm-hm.”

Jag skrattade osäkert och väntade på att hon skulle skratta till svar. Men hon skrattade inte. Hon lyfte inte ens på huvudet.

”Jag var bara … hungrig.”

Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen.

Drömmar om att jag stryper människor. Jag sluter händerna om deras halsar, griper tag i deras långa böljande hår och klipper av det, trycker in ett finger i deras glatta ögonglober. Dessa utdragna vakentimmar, en duvas gråbruna färger ute på gatan och min beslutsamhet vacklar, men mina händer är redo att döda. Grannens katt, dess lysande plågsamma ögon, mina fingrar som skulle kunna släcka det där ljuset. Mina darrande ben, kallsvetten i pannan. Jag blir en annan människa, en annan människa stiger upp inom mig, slukar mig, dessa timmar …

Saliven samlas i munnen. Slaktarbutiken, jag är tvung-en att hålla handen för munnen. Tungan, läpparna, blanka av saliv. Den tränger fram mellan mina läppar, droppar ner …

Om jag ändå kunde sova. Om jag kunde skaka av mig medvetandet för bara en timme. Det är kallt i huset dessa nätter, fler nätter än jag kan räkna, när jag vaknar och tassar omkring barfota. Kallt som ris eller soppa som har stått och svalnat. Ingenting syns utanför det svarta fönstret. Då och då rasslar det till i den mörka ytterdörren, men ingen kommer och knackar på eller något sådant. När jag går tillbaka till sängen och känner med handen under täcket är all värme borta.

Jag sover högst fem minuter åt gången. Glider ut och in ur halvdvalan och där är den igen – drömmen. Kan inte ens kalla det för dröm längre. Vilt glimmande djurögon, blod överallt, uppgrävt kranium, de där ögonen igen. Väller upp från maggropen. Vaknar skälvande, mina händer, måste få se mina händer. Andas. Mina naglar ännu mjuka, mina tänder ännu varsamma.

Kan bara lita på mina bröst nu. Jag tycker om mina bröst, inget kan dödas av dem. Hand, fot, tunga, blick – allt är vapen som inget går säker för. Men inte mina bröst. Med mina runda bröst kan jag vara lugn. Fortfarande lugn. Så varför fortsätter de att krympa? Inte ens runda längre. Varför? Varför förändras jag så här? Varför blir jag kantigare, vassare – vems ögon kommer jag att trycka ut?

Den ljusa lägenheten vette åt söder och låg på sjuttonde våningen. Utsikten skymdes visserligen av andra byggnader, men på baksidan kunde man skönja bergen i fjärran.

”Nu har ni lagt alla bekymmer bakom er”, sa min svärfar, och plockade upp sin sked och sina ätpinnar. ”Verkligen tagit tillfället i akt!”

Redan innan hon gifte sig hade min svägerska lyckats få en lägenhet tack vare det hon tjänade som föreståndare för en sminkbutik. Fram till att hon blev gravid hade hon fått butiken att expandera till tre gånger sin ursprungliga storlek, och efter förlossningen propsade hon på att titta förbi varje kväll för att se till att allt flöt på som det skulle under hennes bortovaro. Så snart hennes son, Ji-woo, hade fyllt tre och börjat på dagis hade hon återgått till att arbeta heltid i affären igen.

Jag avundades hennes man. Han hade gått på konstskola och utgav sig för att vara konstnär, men bidrog inte med ett enda öre till familjens försörjning. Han hade visserligen fått ärva en del pengar, men han drog inte in någon lön – faktum var att han satt och gjorde mest ingenting dagarna i ända. Nu när In-hye hade kavlat upp -ärmarna och börjat jobba igen var hennes man fri att ägna all sin tid åt att hålla på med ”konst”, utan att behöva bekymra sig det minsta för någonting. Inte nog med det, In-hye var dessutom duktig på att laga mat, precis som min fru hade varit en gång i tiden. När jag fick se lunchen som hon raskt hade dukat fram blev jag plötsligt hungrig. Jag tog in hennes fylliga former, hennes stora ögon och dubbla ögonlock och hennes försynta sätt att tala, och sörjde bittert allt jag på ett eller annat sätt tycktes ha förlorat och som gjort att jag hamnat i min nuvarande belägenhet.

Utan att vare sig berömma lägenheten eller tacka sin syster för att hon gjort sig sådant besvär med lunchen, satt min fru tyst och stilla och åt ris och kimchi. Det var det enda hon rörde. Majonnäs innehöll ägg, så det var ytterligare en sak hon inte kunde tillåta sig – hon stack inte ens ätpinnarna i den aptitretande salladen.

Hon var gråblek i ansiktet, ett resultat av långvarig sömnlöshet. Om en främling mötte henne på gatan skulle han utgå från att hon var sjuk. En stund tidigare, mer eller mindre så snart vi steg in genom ytterdörren, hade hon fösts in i sovrummet; efter ett tag kom min svägerska ut och på hennes konsternerade min gissade jag att min fru hade gått ut utan behå. Mycket riktigt, när jag tittade närmare efter såg jag att hennes ljusbruna bröstvårtor lyste igenom bomullstyget, likt fläckar på blusen.

”Hur stor var handpenningen?”

”Är det sant? Vi kollade fastighetssajten i går; den här lägenheten hade redan gått upp runt femtio miljoner won. De kommer nämligen att vara klara med utbyggnaden av tunnelbanelinjen nästa år.”

”Du har verkligen sinne för sådant här, kära svåger.”

”Jag gjorde ingenting. Det var min fru som skötte allt.”

Medan vårt artiga och trevliga samtal böljade fram och tillbaka verkade barnen ha svårt att sitta still. De slog varandra och förde ett oherrans liv och hejdade sig bara för att proppa mat i munnen.

”Kära svägerska”, sa jag, ”har du lagat all den här maten själv?”

Hon smålog mot mig.

”Jag har gjort det lite i taget sedan i förrgår. Och de där, de marinerade ostronen, gick jag enkom till marknaden och köpte eftersom jag vet att Yeong-hye tycker om dem … och hon har inte ens smakat på dem.”

Jag höll andan. Då var det dags, tänkte jag.

”Nu räcker det!” röt min svärfar. ”Yeong-hye! Efter allt jag sagt åt dig, jag, din egen far!”

Detta utbrott följdes av att In-hye gav min fru en ordentlig uppsträckning. ”Tänker du verkligen fortsätta på det här viset? En människa behöver vissa närings-ämnen … om du ska äta vegetariskt måste du sätta dig ner och lägga upp en välbalanserad diet. Bara titta på hur du ser ut!”

Fram till dess hade min frus bror Yeong-ho hållit tand för tunga, så hans fru bestämde sig för att säga sin mening i stället. ”När jag såg henne trodde jag att hon var någon annan. Jag hade ju hört om det från min man, men jag hade aldrig trott att ens kropp kunde bli så förstörd av att äta vegetariskt.”

Min svärmor bar in fat med wokat biffkött, fläsk i sötsur sås, ångad kyckling och nudlar med bläckfisk, och ställde dem på bordet framför min fru.

”Nu får det vara slut med det här vegetariska tramset”, sa hon och pekade: ”Det här, och så det där och det där – skynda på och ät. Hur kan du ha försatt dig i den här bedrövliga situationen, där du inte kan äta någonting alls?”

”Nå, vad väntar du på? Se så, ät”, dundrade min svärfar.

”Du måste äta, Yeong-hye”, förmanade In-hye. ”Du får mer energi om du gör det. Alla behöver en viss mängd energi för att leva. Inte ens munkar lever så överdrivet strängt – de må leva i celibat, men de kan fortfarande leva ett aktivt liv.”

Barnen stirrade storögt på min fru. Hon vände sin oförstående blick mot sin familj, som om hon inte kunde begripa orsaken till detta plötsliga ståhej.

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

En spänd tystnad inträdde. I tur och ordning granskade jag min svärfars svartmuskiga kinder, min svärmors oroliga ansikte, så fullt av rynkor att jag inte kunde fatta att det en gång hade tillhört en ung kvinna, In-hyes ängsligt höjda ögonbryn, hennes make som försökte låtsas att han inte hade med saken att göra, Yeong-hos och hans hustrus passiva men ogillande miner. Jag trodde att min fru skulle säga något till sitt försvar, men det enda svar hon gav dessa blängande ansikten var att tigande lägga ifrån sig ätpinnarna på bordet.

En liten skälvning av olust for genom de församlade. Den här gången plockade min svärmor upp lite sötsurt fläsk med sina ätpinnar och höll fram det mot min frus mun och sa: ”Här. Se så, ät nu.” Med munnen stängd stirrade min fru på sin mor som om hon aldrig hade hört talas om vett och etikett. ”Nu öppnar du munnen. Du tycker inte om det? Nehej, smaka på det här då.” Hon försökte samma sak med den wokade biffen och när min fru fortsatte att knipa ihop munnen lade hon bort köttbiten och tog några marinerade ostron. ”Du har ju tyckt om det här sedan du var liten. Du brukade vilja äta det jämt.”

”Precis, det minns jag också”, instämde In-hye, och backade upp sin mor genom att få det att låta som om min frus ovilja att äta ostron var det konstigaste de någonsin hade varit med om. ”Jag tänker jämt på dig när jag ser ostron, Yeong-hye.”

När ätpinnarna med de marinerade ostronen sakta närmade sig min frus bortvända ansikte vred hon sig häftigt undan.

”Ät nu, fort! Jag har ont i armen …”

Min svärmors arm darrade faktiskt. Till slut reste sig min fru upp.

”Jag vill inte äta det.”

För första gången var hennes röst klar och tydlig.

Va?” skrek min frus far och bror, som båda var hetlevrade, i mun på varandra. Yeong-hos fru grep snabbt tag i sin makes arm.

”Jag kommer att få en hjärtattack om det här fortsätter!” röt min svärfar åt Yeong-hye. ”Förstår du inte vad jag säger? Om din far säger åt dig att äta, så äter du!”

Jag förväntade mig att min fru skulle svara något i stil med ”Förlåt, far, men jag kan bara inte äta det”, men det enda hon sa var ”Jag äter inte kött” – klart och tydligt och till synes utan att skämmas det minsta.

Min svärmor lade bort ätpinnarna med en förtvivlad min. Den gamla kvinnan såg ut som om hon var på vippen att brista i gråt, som om tårarna när som helst skulle välla upp i hennes ögon och tyst rinna nedför de rynkiga kinderna. Min svärfar tog ett par ätpinnar och plockade upp en bit fläsk. Han ställde sig framför min fru, som vände sig bort.

Svärfars rygg kutade en aning när han sträckte fram köttbiten mot min frus ansikte; ett helt liv av stenhård disciplin förmådde inte dölja hans höga ålder.

”Ät! Hör på vad jag säger och ät. Allt jag säger är för ditt eget bästa. Varför uppför du dig på det här viset när det gör dig sjuk?”

Faderskärleken fick det att stockas i halsen på den gamle mannen. Det gjorde starkt intryck på mig, jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Förmodligen kände alla samma sak. Min fru sköt ätpinnarna ifrån sig; de -darrade lätt i luften.

”Jag äter inte kött, far.”

På ett ögonblick flög hans handflata genom luften. Min fru kupade handen över kinden.

”Far!” ropade In-hye och grep tag i hans arm. Det ryckte i hans läppar, som om hans upprördhet ännu inte hade lagt sig. Jag hade sedan länge känt till hans otroligt våldsamma humör, men det var första gången jag såg -honom slå någon.

”Herr Cheong, Yeong-ho, kom hit båda två.”

Jag närmade mig osäkert min fru. Han hade slagit henne så hårt att hon blödde på kinden. Hon andades häftigt och det tycktes som om hennes fattning till slut hade rämnat. ”Ta tag i Yeong-hyes armar.”

”Va?”

”Om hon äter det en gång kommer hon att äta det igen. Det är helt befängt, alla äter kött!”

Yeong-ho reste sig upp. Han såg ut som om han fann hela spektaklet motbjudande.

”Snälla du, kan du inte bara äta det? Eller låtsas i alla fall, det är väl inte så svårt? Måste du göra så stor sak av det inför far?”

”Vad är det för prat?” skrek min svärfar. ”Håll fast hennes armar, fort. Ni också, herr Cheong.”

”Far, varför gör du på det här viset?” In-hye grep tag i faderns högra arm.

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk med fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

”Snälla, skärp dig, okej? Bara ät det han ger dig.”

”Jag ber dig, far, sluta nu”, bönföll In-hye, men han lösgjorde sig ur hennes grepp och sköt fram fläsket mot min frus läppar. Ett kvidande läte kom från hennes hopknipna mun. Hon kunde inte säga ens ett enda ord, för om hon öppnade munnen riskerade hon att köttet skulle pressas in mellan läpparna.

”Far!” skrek Yeong-ho, som uppenbarligen ville få honom att sluta trots att han själv inte släppte greppet om min fru.

”Mm … mm … mm!”

Min far mosade fläsket mot min frus mun medan hon förtvivlat kämpade emot. Trots att han särade på hennes läppar med sina starka fingrar kunde han inte göra något åt hennes sammanbitna tänder.

Till sist greps han av raseri igen och slog henne åter i ansiktet.

”Far!”

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

Trots att In-hye kastade sig över honom och slog armarna om hans midja, hann han trycka in fläskbiten just som min frus mun for upp av den kraftiga örfilen. Yeong-ho var märkbart trött i armarna och min fru slet sig loss och spottade ut köttet. Ett ångestfyllt skri steg över hennes läppar.

” … låt mig vara!”

Först drog hon upp axlarna och såg ut att vara på väg att fly mot ytterdörren, men så vände hon sig om och ryckte åt sig fruktkniven som låg på matsalsbordet.

”Yeong-hye?” Min svärmors röst, som lät som om den skulle brista, drog ett skälvande streck genom den brutala tystnaden. Barnen kunde inte längre behärska sig och brast ut i högljudda snyftningar.

Med sammanbitna käkar blängde min fru utmanande på var och en av oss, och lyfte kniven.

”Stoppa henne …”

”Håll er undan!”

Blodet strilade ur hennes handled. Röda stänk på vitt porslin. När knäna vek sig under henne och hon föll till golvet vred In-hyes man kniven ur handen på henne, han som fram till dess hade suttit som en passiv åskådare genom hela rabaldret.

”Men vad gör du? Kan någon hämta en handduk, åtminstone!” Som en annan elitsoldat fick han vant och skickligt stopp på blodflödet och lyfte upp min fru i famnen. ”Fort, gå ner och starta bilen!”

Jag famlade efter mina skor. De jag ryckte åt mig var omaka, så jag var tvungen att byta ut dem innan jag kunde öppna ytterdörren och gå ut.

… hunden som högg tänderna i mitt ben är fastbunden vid fars motorcykel. Med dess brända svans bandagerad om såret på min vad, en traditionell behandling som min mor insisterade på, går jag ut och ställer mig vid grinden. Jag är nio år gammal och sommarvärmen är tryckande. Solen har gått ner, men jag dryper ändå av svett. Hunden flämtar också, hans röda tunga hänger ut ur munnen. En vit, vacker hund, större än jag till och med. Fram till dess att den bet den store mannens dotter var det ingen i byn som trodde den om något ont.

Medan far band hunden vid trädet och brände den med en blåslampa, sa han att den inte skulle få stryk. Han sa att han hade hört att ett mildare straff är att tvinga en hund att springa tills den nästan dör. Motor-cykeln startar och far börjar köra runt i en cirkel. Hunden springer efter. Två, tre varv cirklar de runt. Utan att röra en muskel står jag strax innanför grinden och ser på medan Vit flämtar och rullar med ögonen och blir allt mer utmattad. Varje gång hans glimmande ögon möter mina stirrar jag argt tillbaka.

Fy på dig, varför bet du mig?

Efter fem varv tuggar hunden fradga. Blod droppar från halsen, som stryps av repet. Oavlåtligt gnyende ur sin sargade strupe dras hunden med längs marken. Vid sex varv spyr den svartrött blod, det rinner ur dess mun och hals. Medan blod och fradga blandas står jag stel som en pinne och stirrar på hans glimmande ögon. Sju varv, och medan jag väntar på att hunden ska dyka upp igen, vänder sig far om och ser att den hänger slappt efter motorcykeln. Jag tittar på hundens fyra ryckande ben, dess lyfta ögonlock, blodet och vätskan i dess döda ögon.

Den kvällen var det fest hemma. Alla medelålders män från byn kom, alla som min far tyckte var värda att känna. Det sägs att om ett sår som orsakats av ett hundbett ska läka måste man äta just den hunden, och jag tog faktiskt en munfull. Nej, i själva verket åt jag en hel skål tillsammans med ris. Lukten av bränt kött, som myntafröna inte helt lyckades dölja, stack i nästan. Jag minns de båda ögonen som betraktade mig medan hunden tvingades springa runt, runt, medan han kräktes blod blandat med fradga, och hur de sedan tycktes flimra på soppans yta. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig faktiskt inte.

Fortsättning följer…

Publicerad
2 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
3 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad