Donald Trumps sensationella seger i det amerikanska presidentvalet underströk något som också tagit sig uttryck i företeelser som den brittiska Brexit-folkomröstningen eller, på hemmaplan, det borgerliga bråket om hur man ska förhålla sig till SD: överklassen tycks mer splittrad än på decennier.

Frågan är varför. Borde de inte sitta stilla i lustyachterna och räkna in segrarna och miljarderna?

Under fyra decennier har ju kapitalets motoffensiv mot det välfärdskapitalistiska projektet rönt exempellösa framgångar. Fackföreningar har besegrats i hårda konfrontationer, som den brittiska gruvarbetarstrejken 1984–85 eller den mindre, men symboliskt viktiga, amerikanska flygledarstrejken 1981. Socialdemokratiska och socialliberala partier har pressats in i en liberal konsensus som suddat ut de ideologiska gränserna mellan etablerade partier när det gäller den ekonomiska politiken. Prekära anställningsvillkor och permanent massarbetslöshet (delvis dold under statistiskt trixande) har blivit regel. Och staten – under välfärdseran en omstridd arena – har ånyo förvandlats till en närmast renodlad kommitté för borgerskapets gemensamma intressen, alltid redo att socialisera förlusterna för att rädda systemet.

Resultatet har varit att kriser som borde skakat kapitalet i grunden i stället stärkt dess makt. Överklassen har samlat pengar på hög medan reallönerna stagnerat och ojämlikheten eskalerat.

Överklassen har samlat pengar på hög medan reallönerna stagnerat och ojämlikheten eskalerat.

Lägg därtill att det än så länge, trots protestvågor och utbrett missnöje, inte finns den minsta antydan till en ny arbetarrörelse kapabel att verkligen utmana om makten. Allra minst i USA, där den milde socialdemokraten Bernie Sanders utmanövrerades av den demokratiska partibyråkratin. Inte ens i det hårdast drabbade västlandet, Grekland, behövdes nynazistiska Gyllene gryning för att besegra Syriza. Det räckte med att kapitalets internationella organisationer tydligt förklarade att de inte var intresserade av att kompromissa för att vänsterns stora hopp skulle förvandlas till ett ordinärt liberalt sosseparti över en helg.

På det hela taget har maktbalansen mellan arbete och kapital förmodligen inte lutat så här ensidigt till kapitalets fördel sedan 1800-talet. Ingen hotande revolution, som under mellankrigsåren, kan alltså förklara behovet av en äventyrlig högerpopulism. Det behöver här kanske påpekas att högerpopulism, i motsats till en arbetarrörelse, inte föds genom självorganisering underifrån, även om den naturligtvis utnyttjar ett folkligt missnöje. Donald Trump och hans likar har sin väljarbas bland medel- och överklassen, även om en mer eller mindre stor minoritet inom arbetarklassen kan sluta sig till dem.

Det är när det sker – när signifikativa skikt ur arbetarklassen överger de partier som sedan länge övergivit dem, men ändå fortsatt ta deras röster för givna – som vi får höra hur korkade, inskränkta rednecks svikit den liberala civilisationen. Men en Trump eller en Hitler (utan all övrig jämförelse dem emellan) kommer aldrig till makten om inte en betydande del av överklassen först varit beredd att backa upp dem.

Så, varför strösslar delar av överklassen allt mer pengar på rörelser som splittrar den egna klassen? En del av svaret kan finnas i den sovjetiskfödde, rysk-amerikanske historikern Peter Turchins teori om hur komplexa samhällen (ungefär detsamma som historiska klasssamhällen) utvecklas. Enligt Turchin genomgår alla sådana samhällen cykler som typiskt sträcker sig över två eller tre århundraden. Cyklerna inleds av en integrativ period av relativt välmående och sociopolitisk harmoni, vilken så småningom följs av en desintegrativ fas kännetecknad av politisk instabilitet.

I boken Secular Cycles (2009) demonstrerade Turchin och kollegan Sergey Nefedov hur detta stämmer in på allt från Romarriket till medeltidens och den tidiga moderna epokens England, Frankrike och Ryssland.

Den enskilt starkaste faktorn bakom politisk instabilitet utgörs för Turchin av det historiskt återkommande fenomenet ”elite overproduction”, en överproduktion av elit. Men denna överproduktion är i sin tur en följd av att den stora massans livsvillkor försämras. I agrara samhällen utlöstes denna utveckling när befolkningen växte snabbare än jordbrukets produktivitet. Resultatet blev inflation, fallande reallöner, misär på landsbygden och migration till städerna. För moderna industrisamhällen modifierar Turchin teorin så att det är ett överutbud av arbetskraft generellt, inte längre specifikt relaterad till jordbrukets utveckling, som sätter igång spiralen.

De rika blir fler och rikare. Men detta leder också till ökad konkurrens om toppositionerna i samhället.

För eliten, som konsumerar frukterna av massans allt billigare arbete, blir i båda fallen omständigheterna då i stället gynsammare. De rika blir fler och rikare. Men detta leder också till ökad konkurrens om toppositionerna i samhället, med därav följande rivaliteter och faktionalism. Det finns bara en presidentpost, ett mer eller mindre givet antal parlamentsplatser, lokala förtroendeposter, domare i högsta domstolen, och så vidare. Så småningom kan inte ekonomin heller bära kostnaden för den snabbt expanderande eliten. I denna situation kan missnöje inom skikt av eliten sammanfalla med ett brett folkligt missnöje, vilket ger upphov till en hög risk för våldsam instabilitet.

I Ages of Discord testar Turchin teorin på USA och finner att den unga nationen befinner sig mitt i den desintegrativa fasen på sin andra cykel. Den första cykeln daterar Turchin från 1780 till 1930, med en vändning från integration till desintegration kring 1830. Då bidrog en kombination av ökad invandring och det faktum att den brukbara jorden tog slut i de tätbefolkade östra staterna till en långvarig försämring för folkflertalets livsvillkor. Det sjunkande välmåendet framgår tydligt av flera indikationer, till exempel att genomsnittslängden sjönk radikalt från 1830 till 1890, medan livslängden för infödda män sjönk med ungefär åtta år från början till mitten av 1800-talet och åter uppnådde samma nivå som 1790 (56 år) först i mitten på 1900-talet. Visserligen steg reallönerna, men, och det visar Turchin tydligt, det är ett dåligt mått på folkflertalets välmående. Ett bättre mått är då lönernas andel av bruttonationalprodukten, som föll snabbt från 1830.

Samtidigt ökade antalet extremt rika, liksom deras förmögenheter – inte minst under inbördeskrigets år. Ett talande exempel, bland många, är förhållandet mellan den största nationella förmögenheten och  medianlönen (Extreme Value Index, EVI). Detta låg 1790 på 25 (den största förmögenheten är 25 000 gånger högre än medianlönen). 1848 hade det ökat till 143 och 1890 till 769, för att nå sin högsta nivå 1912, då John D. Rockefellers förmögenhet beräknades till 2 632 000 gånger medianlönen, ett index på 2 632 således. Därefter sjönk det åter, för att 1982 vara nere på 93. År 2010 var det tillbaka på 1 033.

Sjunkande allmänt välmående och ökad extrem rikedom åtföljs av tilltagande politisk instabilitet. Turchin redovisar mått på såväl större parlamentarisk polarisering som på en ökning av politiskt motiverat våld.

I vår epok relaterar Turchin det nya fenomenet masskjutningar till desintegrationsfasens logik. Under 1800-talet blev politiska lönnmord i stället vanligare, ofta motiverade av konkurrens om förtroendeposter, vilket visar på hur elitöverproduktionen skapar fragmentering. Samtidigt blev antalet våldsamma folkliga incidenter fler, exempelvis upplopp av både rasistisk karaktär och orsakade av klassmotsättningar. Mot slutet av den första cykeln blev blodiga konfrontationer mellan arbetare och arbetsköpare allt intensivare, något som kulminerade under åren kring 1920, då Turchin menar att det var fullt rimligt att eliten oroade sig för att landet befann sig i en revolutionär situation.

Mot slutet av den första cykeln blev blodiga konfrontationer mellan arbetare och arbetsköpare allt intensivare.

Avgörande för vändningen, som så småningom lanserade en ny cykels integrativa period, blev enligt Turchin en rad lagar som reducerade invandringen under 1920-talets första halva. När överutbudet av arbetskraft minskade kunde lönerna ånyo stiga, vilket de, liksom övriga indikationer på folkligt välmående, faktiskt fortsatte att göra även under 1930-talets depression. En lärdom av Turchins bok är, för övrigt, att vår tid nog påminner mer om 1800-talet än om det 1930-tal med vilket vi ofta jämför. Och det är tyvärr inte någon anledning till hoppfullhet.

Under mitten på 1900-talet genomgick ojämlikheten i USA en snabb kompression. Fram till 1970-talet minskade toppförmögenheterna både i relativa och absoluta termer. Andelen miljonärer per miljon invånare minskade exempelvis från 19,3 år 1900 till 5,8 år 1950. Men redan vid mitten av 1960-talet lades grunden till en ny desintegrationsfas. När den stora baby boom-generationen nådde arbetsför ålder samtidigt som immigrationslagarna liberaliserades och allt fler kvinnor började lönearbeta, ökade utbudet av arbetskraft snabbare än efterfrågan. Strax därefter började förmögenheterna och ojämlikheten ånyo skjuta i höjden, medan de relativa lönerna stagnerade, kurvan för livslängd planade ut, trots medicinska framsteg, och kroppslängden började minska.

Liksom under 1800-talet har denna utveckling följts av en hårdnande konkurrens och därav följande fragmentering inom eliten. Ett, bland flera, mått Turchin redovisar för detta är hur antalet nyutbildade jurister (en vanlig inkörsport till politisk karriär) ökat lavinartat, medan utbildningskostnaden, och därmed studielånen, skjutit i höjden. Ingångslönerna för jurister har samtidigt utvecklats från att ha varit ganska jämlika till en extremt polariserad situation, med många relativt lågavlönade, som får allt svårare att betala av sina lån, och en liten andel extremt högavlönade.

Ett annat mått på konkurrensen är den allt större andelen kandidater till politiska förtroendeposter som är beredda att satsa miljonbelopp av egna pengar på sina valkampanjer. Andelen sådana ”miljonärskandidater” till parlamentets båda kamrar fördubblades mellan 2004 och 2010. Också priset för att nå framgång har ökat snabbt. Den genomsnittliga summa som en vinnande kandidat behövt skrapa ihop till sin kampanj för en plats i senaten fördubblades i reella termer mellan 1980-talet och 2012. Samtidigt har det folkliga förtroendet för landets parlamentariska styre totaldykt: från höjdpunkten 1965, då 80 procent uttryckte starkt förtroende, till siffran 26 procent för 2013.

När vi nu kan ana de krafter som styrt våra historiska samhällen borde vi också kunna undgå katastrofen, menar Turchin.

Det politiska stressindex Turchin, som också är matematiker, beräknar utifrån sina fakta strävar rakt upp i himlen. Visserligen är vi ännu inte på riktigt samma nivå som inför 1800-talets inbördeskrig, men det pekar ditåt och vi står inför ett ”turbulent” 2020-tal. Turchin är dock inte fatalist, trots att hans cykliska teori, med dess malthusianska övertoner, emellanåt kan framstå som ganska mekanisk. När vi nu kan ana de krafter som styrt våra historiska samhällen borde vi också kunna undgå katastrofen, menar Turchin.

Men några avgörande och med varandra sammanhängande brister i teorin gör att hans ganska vaga tankar om vad vi bör göra – ungefär: eliten måste lära sig kompromissa – emellanåt utmynnar i märkliga resonemang. Så kan han exempelvis beklaga att sydstaternas slavägande elit ”demoniserades”, och gavs skulden för det fallande välståndet inför inbördeskriget, och önska att nordstaternas elit i stället stött den rörelse, nativismen, som ville begränsa invandringen, för att därigenom få bukt med överutbudet på arbetskraft.

De huvudsakliga bristerna hos Turchin ligger, som jag kan se det, i  ett underskattande av folkets/arbetarklassens förmåga att påverka utgången av konflikter; det delvis problematiskt luddiga elitbegreppet; frånvaron av hänsynstagande till yttre faktorer; samt en naiv tilltro till att alla avgörande konflikter kan lösas genom elitkompromisser utan att kapitalismen eller klassamhället ifrågasätts i grunden.

Trots att han hävdar motsatsen bortser Turchin ofta från i vilken utsträckning styrkeförhållandet mellan klasserna (för Turchin ”folk” och ”elit”), genom den fördelning av resurser detta ger upphov till, påverkar på vilken nivå exempelvis hunger eller arbetslöshet uppstår. Att i princip rakt av skylla det fallande välståndet under 1800-talet på den ökande invandringen, och peka på restriktionerna av denna under det tidiga 1920-talet som huvudanledningen till vändningen, håller inte ens i ljuset av Turchins egna fakta, som pekar på att kurvorna började peka i gynnsam riktning igen redan kring 1910.

Då är det mer logiskt att ge äran åt arbetarrörelsen och den upptrappning av klasskampen från och med 1890-talet som Turchin själv redovisar. Och där spelade de nya invandrarna en helt annan roll. Vi ska kanske hellre då lyssna på samtidens elit, som ju, vilket Turchin själv nämner, sannerligen inte begränsade invandringen för att höja lönerna, utan för att hålla ute fruktade revolutionära element. Kompromisspolitikens innehåll avgjordes av rädslan för revolution.

Underskattandet av arbetarklassens/folkets förmåga uppstår också ur det breda och trubbiga elitbegreppet.

Hit räknas ju inte bara den högsta ekonomiska och politiska makten, överklassen, utan också stora grupper ur den välutbildade medelklassen och till och med individer ur lägre klasser som exempelvis är högutbildade men kanske inte ens, i ekonomisk mening, fullgjort någon klassresa. Därför kan i och för sig Turchins påstående att folkliga uppror aldrig lyckas om de inte har ledarskap från eliten eller elitaspiranter stämma.

Därför kan i och för sig Turchins påstående att folkliga uppror aldrig lyckas om de inte har ledarskap från eliten eller elitaspiranter stämma.

Men det bortser från det historiska faktum att en växande arbetarrörelse förmår skapa sina egna ledare, Gramscis ”organiska intellektuella”, och dessutom ofrånkomligen attraherar även intellektuella med annan klassbakgrund.

Det vaga elitbegreppet döljer också klassmotsättningarna inom eliten. De handlar ju inte bara om konflikter mellan nya och gamla pengar, uppkomlingar och etablerade patricier, utan också om den absoluta klasskillnaden mellan, säg, en nyutbildad lågavlönad jurist ur arbetar- eller medelklassen och en Donald Trump. Den förre kanske attraheras av det trumpska elitupproret i dag, men kan i morgon i stället välja en vänsterväg.

Också bristen på ett internationellt perspektiv ger en slagsida åt Turchins teori. Visserligen nämner han hur framgångsrika erövringskrig och kolonialkrig kan bidra till att skapa harmoniska, integrativa perioder på hemmaplan. Men han problematiserar det inte och det påverkar inte hans tilltro till det goda i elitkompromisser, som han önskar hade kunnat förhindra såväl franska revolutionen som amerikanska inbördeskriget.

Här kan man lätt komma på andra exempel, då det nog hade varit bättre med mindre av nationell elitkompromiss. Ta 1914, exempelvis, då de nya elitaspiranterna inom socialdemokratin slöt sig till sina nationella borgarskap och röstade för krig. Eller fyra år senare i Tyskland, när samma sossar gjorde gemensam sak med den gamla eliten mot soldat- och arbetarrevolutionen och släppte loss frikårerna, vilka utgjorde det första steget mot den nazistiska våldsapparaten.

I dag, när planetens ändlighet framstår så tydligt, utgör ett växande antal extremt rika människor en fara för hela mänskligheten.

Men Turchins bok ger oss ändå ett par mycket värdefulla insikter. Dels visar han, med hjälp av historien, precis hur farlig ansamlingen av rikedom i samhällets topp är, och hur direkt denna rikedom hänger samman med försämrade livsvillkor för oss andra. I dag, när planetens ändlighet framstår så tydligt, utgör ett växande antal extremt rika människor – så rika att de nu närmast utgör små individuella imperier, vilka, liksom imperier, tenderar att hamna i konflikt med varandra om ett begränsat lebensraum – en fara för hela mänskligheten. De kommer dock knappast att kompromissa bort sig själva. Inte när varje kris skapar nya och större vinnare (antalet stora amerikanska förmögenheter sköt ju för övrigt i höjden just under 1860-talet, krigsdecenniet).

Mer besvärande, för vänstern, är Turchins demonstration av hur extremt nära kurvan för invandring och kurvan för folkligt välstånd oftast följer varandra genom USA:s historia (när den ena ökar, faller den andra). Men, som vändningen 1910 visade, är detta förstås inte ett naturlagsgivet tillstånd. Läxan är, däremot, att hög invandring i kombination med svag arbetarrörelse potentiellt är ett katastrofalt recept för både lönedumpning och populistisk rasism.

Men en arbetarrörelse som i stället förmår integrera de nyanlända kan också vända utvecklingen i motsatt riktning.