Grundaren av esperanto, den polske läkaren Ludwig Za­men­hof, publicerade sitt första förslag till ett internationellt språk år 1887. Hans syfte var att det skulle fungera som ett ”allas andra språk”, bli ett medel för ökad förståelse mellan människor och länder och minska risken för krig och konflikter.

Ännu har språket inte antagits officiellt av någon stat, men fungerar som ett arbetsspråk för många internationella organisationer. Det görs radiosändningar på esperanto och omkring 150–200 nya böcker på språket produceras varje år. Man räknar med att omkring 100 000 personer talar esperanto i dag, inte många med tanke på antalet människor på jorden, men om vi jämför med en del minoritetsspråk så är det ändå ett relativt stort antal.

Men varför intressera sig för esperanto när världsspråket engelska är så stort? Ett viktigt argument, enligt Giridhar Rao från Inter­nationella Esperantoförbundet, är att esperanto inte har någon imperialistisk historia.

– Esperanto är inte någon annan nations eller grupps kulturella egendom. Det är inget herrespråk som tvingats på andra människor utan är en mänsklighetens gemensamma resurs, säger han.

Giridhar Rao menar att det också är viktigt att språket är lätt att lära sig.

– Det gör det lingvistiskt demokratiskt och på så vis ett verktyg för människors frigörelse. Det är inte bara för en elit med resurser.

Man kan även fundera över begreppet ”världsspråk” och om hur stor engelskan egentligen är. Av jordens sju och en halv miljard invånare är det 942 miljoner som förstår engelska. De övriga miljarderna, en övervägande majoritet, förstår det inte alls. Dessa människor tillhör så klart olika skikt i samhället, men i stort är de världens gräsrötter, världens arbetare.

Zamenhof själv trodde att esperanto skulle ha störst betydelse för arbetarna och hoppades även att det skulle bli de som gav det starkaste stödet för esperantos idé. Nu har det hittills inte blivit så, men inom den internationella esperantorörelsen är arbetaresperantisternas organisation Sennacieca Asocio Tutmonda, SAT, viktig. SAT grundades 1921 och är en världs­organisation med en nationslös struk­tur. I en del länder finns även fri­stående nationella arbetaresperantistiska organisationer.

I Sverige grundades Svenska Arbetar­-Esperantoförbundet (Sveda Laborista Esperanto-Asocio), SLEA, 1922 med målsättningen att vara en partipolitiskt ne­u­tral bildningsorganisation på klass­kam­­­pens grund. Under den tiden fanns ett stort intresse för esperanto och det sked­­de en kraftig tillväxt av cirklar inom ABF. I början av 1930-talet gick esperanto om engelskan som det största cir­kel­språket och kallades arbetarnas latin.

Över huvud taget diskuterades fort­löpande världsspråksfrågan inom den sven­ska arbetarrörelsen fram till andra världs­kriget. Men som alltid med krig, mycket förstörs och mycket förändras. I Tyskland sågs esperantister, likt intellektuella, som ett hot mot makten och många mördades under nazismen. Även den maktfullkomlige Stalin såg esperantister som ett hot och många sattes i arbetsläger eller mördades.
Ett teoretiskt godkännande av esperanto är inte tillräckligt, utan det måste omsättas i praktiken, och det i sig bromsar spridningen då praktik tar tid som måste tas ifrån annat.
Pedro Sanz, representant för SAT
I dag verkar frågan om ett icke-nationellt världsspråk inte vara något som diskuteras inom arbetarrörelsen. Arbetaren har varit i kontakt med flera vänsterorganisationer i Sverige och ingen av dem har någon aktiv relation till esperanto, eller något annat icke-nationellt världsspråk, även om flera menar att esperanto hör till arbetarrörelsens historia.

Pedro Sanz från SAT säger också att de flesta internationella arbetarorganisatio­ner tyvärr ignorerar esperanto. Inom fack­föreningsvärlden har ett antal resolutioner tagits till förmån för esperanto men ofta utan konkreta resultat. Det finns en allmän inställning att det är engelska som gäller.

– Det är dock värt att notera att den inter­nationella fackliga nyhetssajten Labour­start har ett avsnitt på esperanto. Vi brukar regelbundet använda utdrag därifrån i vår tidning Sennaciulo som kommer varannan månad. En viktig aspekt är också att enskilda aktiva esperantomedlemmar ibland kan ha en stor inverkan på sina lokala organisationer, något som bland annat har gjort att spanska CGT (anarkosyndikalistiskt fack­­­förbund, redaktörens anmärkning) är mycket aktiva i esperantofrågan, säger Ped­ro Sanz.

Varför är det så svårt att sprida esperanto?

– Ett teoretiskt godkännande av esperanto är inte tillräckligt, utan det måste omsättas i praktiken, och det i sig bromsar spridningen då praktik tar tid som måste tas ifrån annat.

Men Pedro Sanz menar att även om espe­ranto ännu inte blivit det man hoppats på – SAT har i dag 525 aktiva medlemmar (antalet ”neutrala” esperantister är givetvis högre) – så finns det en viktig kontinuitet, som att SAT:s tidning kommit ut nästan oavbrutet sedan 1924. Ett viktigt steg var också när FN 1985 rekommenderade internationella NGO:er att undersöka möjligheten att använda esperanto och uppmanade regeringar att införa program i skolor om språkproblem och esperanto.

– Men dessa rekommendationer är förslag och inte bindande. Ingen stat har gjort några nämnvärda försök i den rekommenderade riktningen, men myndigheter kommer inte att visa intresse för en rörelse som är svag. Vi esperantister måste bli starka, i både kvantitet och kvalitet. Först då kan vi nå framsteg.

Som del i arbetet med att försöka stär­ka esperanto internationellt finns en esperantisk FN-grupp som är med i vissa av FN:s aktiviteter. Trots trögheten finns det människor som jobbar med att idén ska spridas. I Syd­korea finns en grupp på 16 personer. Kontaktpersonen Paz säger att de inte är någon separat nationell grupp utan SAT­-medlemmar som träffas och engagerar sig i olika frågor.

– Vi hade aktiveter kring G20-mötet när det hölls i Seoul, vi har protesterat mot kärnvapenanläggningar och vi har gett stöd till föräldralösa barn i Kongo. Vi har också tagit emot esperantogrupper från andra länder och just nu förbereder vi SAT:s årliga kongress som ska hållas här i Seoul nästa år, säger han.

I Australien finns en annan grupp SAT­-medlemmar på sju personer. Franciska Toubale som är kontakt för SAT berättar att hon genom esperanto fått vänner över hela världen.

– Genom dem har jag upptäckt alternativa sätt att leva och att vara mer kritisk mot allmän media.

Inom SAT finns även en anarkistisk sektion som också den har några nationella grupper. I bland annat Brasilien finns en aktiv anarkogrupp med omkring åtta personer som regelbundet har gemensamma akti­viteter. Det kan handla om gatu­demonstrationer, workshops om anar­kism, samhällsinsatser som stadsodling och aktiviteter för bättre hälsa.

I svenska SLEA är 80-åriga Soile Lingman en långlivad aktivist. Hon kom som krigsbarn från Finland och när hon flyttade till Stockholm 1954 blev hon aktiv inom esperantorörelsen.

– Esperanto fick jag som gåva av min pappa och det är jag tacksam över. Det har gett mitt liv ett innehåll som varat hela livet, säger hon.
Det svåra är att få bollen i rullning. Men vi kan inte ge upp bara för att majoriteten inte tagit till sig språket. Precis som vi som fackmedlemmar inte kan ge upp för att utvecklingen för oss arbetare går åt fel håll.
Marcus Hansson, från svenska SLEA
Marcus Hansson, som tillhör den yngre generationen, fick höra talas om esperanto på 1990-talet i en bok av en anarkist som deltagit i spanska inbördeskriget och där man talat esperanto för att överbrygga språkbarriärerna.

– I dag är jag kassör i SLEA och gör vår medlemstidning Arbetar-Esperantisten och har hand om vår bokdistribution. Vi har bland annat översatt Kristian Lundbergs bok Yarden och i höst ger vi ut Kallskänken av Jenny Wrangborg, säger han.

Föreningen är liten, kanske drygt 30 personer.

– Det svåra är att få bollen i rullning. Men vi kan inte ge upp bara för att majoriteten inte tagit till sig språket. Precis som vi som fackmedlemmar inte kan ge upp för att utvecklingen för oss arbetare går åt fel håll.

Så esperantisterna jobbar på för sin vision om ett icke-imperialistiskt språk för mänsklig frigörelse. Och med den nya tekniken med Internet skapas nya möj­ligheter. Bland annat har esperanto fått över 500 000 träffar på språksajten Duo­lingo, som inte säger så mycket om hur många som studerar språket, men som ändå visar på nyfikenhet. Och det ger hopp till dagens esperantister.