Om man som jag har bott en tid i Grekland bör man ha någonting att säga om landet som ändå befinner sig i en sådan uppmärksammad och påtaglig kris. Men det är förvånansvärt svårt att sammanfatta det politiska läget i ett land när man själv lever mitt i det. Jag önskar att jag kunnat ge alla som frågade ett exemplar av Kajsa Ekis Ekmans Skulden. Eurokrisen sedd från Aten. Den sammanfattar på ett strålande sätt landets skakiga dagsläge.

Skulden är något så ovanligt som en historiebeskrivning i realtid.

Skulden är något så ovanligt som en historiebeskrivning i realtid. Med ett rappt och medryckande språk guidar Kajsa Ekis Ekman läsaren genom snåriga politiska bestämmelser, avgörande beslut och historiska skeenden som alla lett fram till dagens situation. Med noggranna fotnoter dessutom.

Boken tar sin början 2011 då Kajsa Ekis Ekman åkte ned till Grekland första gången. Sedan dess har hon åkt fram och tillbaka, hon har demonstrerat på Atens gator, hon har intervjuat politiker, arbetare och jämnåriga vänner. Hon har tragglat sig igenom de tunga ekonomiska teoretikerna för att sedan presentera dem på ett sätt så vi vanliga dödliga också kan greppa sammanhanget.

År 2009 visar det sig att Grekland är bankrutt. Trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden) beviljar ett lån så att Grekland undviker konkurs. Men inte utan villkor: Grekland får skriva på ett ”Memorandum of understandig” som innehåller krav på lönesänkningar, nedskärningar och privatiseringar.

Grekland får skriva på ett ”Memorandum of understandig” som innehåller krav på lönesänkningar, nedskärningar och privatiseringar.

Folket blir upprört, demonstrerar och tältar på Syntagmatorget. Korruption och mutskandaler dras upp i ljuset. Men den borgerliga kristeorin säger någonting annat. Den pekar tillbaka fingret mot folket självt.

Titeln Skulden anspelar dels på den enorma ekonomiska skuld som lagts på landet och som främst drabbar befolkningen. Men också på skulden, den moraliska. Vem bär egentligen skuld till krisen? Mycket av boken är en uppgörelse med myten om ”den lata greken”.

Kajsa Ekis Ekman visar att det visst finns problem i landet med korruption och skattesmitning, men att greker skulle gå i pension vid 40 års ålder och få 14 månadslöner per år, som bland annat finansminister Anders Borg hävdat, stämmer helt enkelt inte.

Kajsa Ekis Ekman vederlägger med lätt hand alla argument för att grekerna skulle ha levt lyxliv utan att betala för sig.

Fakta visar att grekerna arbetar fler timmar i veckan till lägre lön jämfört med det europeiska genomsnittet och de går i pension senare. Inte har de heller en särskilt frikostig välfärd som står och läcker pengar ned i folks fickor. Kajsa Ekis Ekman vederlägger med lätt hand alla argument för att grekerna skulle ha levt lyxliv utan att betala för sig.

De moraliska aspekterna av högerns pekpinnar har förstås gynnat åtstramningskampanjen som det grekiska folket nu utsätts för av trojkan. Att trojkan ger Grekland ”räddningspaket” betyder i praktiken att de ger Grekland ytterligare lån till ränta för att betala av gamla lån med. Och med varje nytt sparpaket kommer nya krav på sänkta löner, försämrad välfärd och ökad privatisering.

Kapitlen heter sådant som ”Den blinde politikern som läste avtalet” och ”Vi är privilegierade, vi dricker öl”. Kajsa Ekis Ekman avslöjar häpnadsväckande detaljer som att den enda som faktiskt läste igenom avtalet med trojkan innan han skrev på var parlamentets ende blinde politiker.

Parallellt med historiebeskrivningen ger Kajsa Ekis Ekman också en unik inblick i tillvaron för Greklands unga vuxna vars liv tillfälligt har satts på paus.

Parallellt med historiebeskrivningen ger Kajsa Ekis Ekman också en unik inblick i tillvaron för Greklands unga vuxna vars liv tillfälligt har satts på paus. Där vuxenlivet skulle ha tagit sin början – att flytta hemifrån, påbörja en karriär, skaffa familj eller kanske åka ut och resa – infinner sig i stället ett stort ingenting eller i väntan på. Över hälften av Greklands unga är arbetslösa (men välutbildade) och många har inget annat val än att bo kvar hemma, alternativt flytta tillbaka hem. Att skaffa egna barn är för de allra flesta inte att tänka på. Frågan alla ställer sig är om man överhuvudtaget ska fortsätta att bo kvar i Grekland.

Under våren 2012 var det parlamentsval i Grekland. Demonstrationerna på Syntagmatorget hade då dött ut för länge sedan. Då och då en generalstrejk men också de sågs allt mer sällan. I stället blev valet något som tillfälligt livade upp. Det grekiska folket visade att de fortfarande hade makten att påverka med sin demokratiska röst. De största skrällarna blev att vänstern (Syriza) blev andra största parti – större än Socialdemokraterna – samt att fascistiska Gyllene Gryning (Chrysi Avgi) tog sig in i parlamentet.

När vi som svenskar boende i Grekland ville föra de invalda fascisterna på tal med bekanta – vilket kändes som en relevant samhällsfråga (deras partisymbol ser ju ut som hakkorset) – fick vi ungefär det här standardsvaret: ”Kolla här, jag gillar dem inte, men du vet, folk har fått nog”. Och på det följde en redogörelse av Greklands utsatta placering i Medelhavet som gör att alla flyktingar som vill till Europa från till exempel Afrika och Arabvärlden måste passera genom Grekland. Detta orsakar förstås problem i det lilla landet och därför röstar vissa på Gyllene Gryning (som gjort sig kända för att klå upp och till och med ha ihjäl invandrare). Det var ungefär så långt man kom. Ramaskriet uteblev till min förvåning.

Så hände det i en av de hätska, oreglerade tv-debatterna: det blev misshandel i direktsändning. Det var en tidigare straffad medlem av Gyllene Gryning som plötsligt reste sig och delade ut tre kraftiga knytnävslag i ansiktet på Liana Kaneli, en kvinna från kommunistpartiet. Och missade man händelsen den första gången kunde man alltid se den igen och igen de kommande dagarna och veckorna i rullande repriser.

Och nu, tänkte vi, nu skulle det väl ändå gå upp för folk vilka ovärdiga politiker som röstats fram? En vän till familjen, en 14-årig tjej, som höll sig mest ute på Internet, berättade chockat: ”Vet du vad de skriver? De skriver att han gjorde rätt som slog henne! Att det var rätt åt henne”. Och mycket riktigt, i nyvalet får Gyllene Gryning högre antal röster än innan. Tv-misshandeln fick alltså partiet att öka i popularitet

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur hon och hennes vänner satt och hoppades på samma sak som vi. Också de blev kraftigt besvikna. Sedan gick det som det gick. Ingen politisk koalition kunde alltså komma till stånd efter första valet. I det nyvalet vann den konservativa högern (Nea Demokratia).

Vad kommer den här krisen att utmynna i?

Vad kommer den här krisen att utmynna i? Kajsa Ekis Ekman målar upp tre scenarier: 1) en auktoritär kapitalism enligt kinesisk modell, där demokratiska rättigheter tar stryk på bekostnad av kapitalet, 2) en demokratisk socialism som närmar sig den latinamerikanska modellen, där staten kan begränsa bankernas framfart, eller 3) en så starkt fördjupad kris så att vänstern tappar all mark och samhället i stället leds till fascism.

Och vad gör folket i Grekland för att överleva? Hur klarar de sig? Ja, de flyttar hem till mamma och pappa, eller tillbaka till hembyn utanför staden. Där kan de odla sådant de kan sälja och leva av.

Det växer fram nya sociala alternativ där man byter saker och tjänster med varandra. De välutbildade med en ekonomisk buffert emigrerar till länder som Tyskland, Sverige och Storbritannien. Kajsa Ekis Ekman har några lyckade exempel på affärsrörelser som tagits över av arbetarna efter en konkurs. Men i det allra flesta fall är nog svaret att folk inte gör något särskilt. De lever på så gott som det går, de oroar sig, snålar, söker jobb och hoppas på bättre tider.

Jag känner mig uppriktigt tacksam att någon så helhjärtat bestämt sig för att berätta historien om krisens Grekland, och därför dykt ned i ett helt lands problem, ekonomi och historia.

Skulden är en utmärkt bok att sätta i händerna både på dem som i all välmening frågat om läget och på alla dem som fnyst att grekerna levt över sina tillgångar och inte vill ta notan när den kommer. Inte bara visar Kajsa Ekis Ekman att det inte stämmer, hon nystar också upp en gemensam europeisk problematik som är mycket mer komplicerad än så.