”Vi drömmer om en dag i framtiden då nätverket inte längre behövs”. Nätverket Ingen människa är illegal Göteborg i samtal om att det gått tio år sedan människor på flykt välkomnades till Sverige, om dagens Tidöavtal och dess nedmontering av asylrätten – och om varför de själva är asylrättsaktivister.
Nätverket Ingen människa är illegal har funnits i Göteborg i 25 år, och nu behövs vi och ni, alla, mer än någonsin. Vi kämpar för att alla som vill och behöver ska kunna stanna i Sverige. För vi är övertygade om att den som flyr inte har något val, och att ingen skulle leva som papperslös om det fanns levbara alternativ. Och även om det känns som en månresa bort drömmer vi om en dag i framtiden då nätverket inte längre behövs. Vi slutar aldrig att drömma och vi ger aldrig upp. Vi vet att Sverige vimlar av människor som känner likadant.
Tidöavtalet har inneburit många, och avgörande, lagförändringar som inskränker asylrätten. Vi kan inte längre prata om att asylrätten är hotad – den är under nedmontering; till viss del redan slaktad. En del lagförändringar fråntar papperslösa personer möjligheten att någon gång kunna leva lagligt i Sverige. Ett exempel på detta är att preskriptionen för papperslösa avskaffades från den 1 april i år – en lagändring som innebär att en person som fått utvisningsbeslut och som stannar i landet aldrig (som i aldrig) kommer att kunna söka asyl igen, om inte hen lämnar Sverige och håller sig borta i fem år. Redan innan Tidö var situationen för papperslösa usel, nu störtdyker den, fritt fall rakt ner.
Men lagändringarna sker inte i ett vakuum. Det pågår ett förfall som sveper över stora delar av Europa, och Sverige. En situation vi befunnit oss i ett tag, och som gradvis förvärras: ökade samhällsklyftor, rasism och fascism, samtidigt som hyresnivåer, matpriser och andra levnadskostnader skjuts upp mot himlen som raketer. Krigen blir inte färre, och inte de auktoritära staterna heller. Papperslösa, flyktingar, asylsökande och asylaktivister ser de mörka molnen ta över hela himlavalvet.
Samtal mellan tre asylrättsaktivister
V: Hej i mörkret. Vi måste tända ljusen och alla eldar.
A: Ja, lågor! Våldsamma, enträgna, varma. Jag minns när mina slog upp, gick från pyrande surved till en rasande skogsbrand. Det var onsdagen den 20 juli 2022 klockan 12.10 och jag hade just fött vårt första barn. Samma dag beslutade jag mig för att bli kontaktperson i nätverket. Vad var det som ändrades den där dagen, när en 3 115 gram lätt klump landade på mitt bröst? Hade jag plötsligt blivit varse människans sårbarhet och förmåga att överleva trots all smärta? Eller kanske rentav förstått vad som egentligen betyder något? Nej, inget sånt. Tanken var lika klar som fostervattnet som hade sipprat ur mig tre dagar tidigare: Jag hade fått en ursäkt. Med ett barn att ta hand om, att alltid sätta i första rummet, kunde jag plötsligt säga ja till uppdraget. Jag kunde säga ”ja, men sen måste jag hem och natta T”. Jag kunde säga ”tyvärr, vi har haft en orolig natt, men jag hjälper dig imorgon”. Med ett barn med i bilden hade en bakdörr öppnat sig och genom den kunde jag ta min tillflykt om uppdraget blev mig övermäktigt.
V: Sist jag träffade P och C frågade de mig: ”Kan det finnas en chans längre fram? Tror du, kanske om det blir en ny regering nästa år?” (Alla som tror att Magdalena Anderssons regering kommer värna asylrätten, säg Hej!) Det går inte att säga något annat än nej. Hur många synonymer till aldrig kan du komma på? Vissa saker är så svåra att säga att jag måste låtsas att jag är en annan person för att få min mun att forma orden.
A: Det är en ständig balansakt – att ge hopp, men aldrig lova något. Då, 2022, kunde det handla om att räkna ner preskriptionstiden på det senaste utvisningsbeslutet och tillsammans formulera tankarna inför en ny asylansökan. Enträget försöka få fram ”tillförlitliga handlingar” från ett land som, enligt Migrationsverket ”saknar tillförlitliga handlingar…”. Aldrig ge löften, men genom konkreta handlingar manifestera något slags hopp. I dag, tre år senare, har den migrationspolitiska kartan ritats om fullständigt. Skyddsbehov har blivit synonymt med kriminalitet, men solidaritet ett skällsord. Vad betyder detta för människorna vi möter? Hur förklarar jag för barnen – 7, 9 och 11 år – att de aldrig någonsin kommer att få papper i det här landet? Hur förklarar jag för deras ensamstående mamma att preskriptionstiden inte börjar ticka förrän familjen lämnar landet när jag vet att hon kommer att utbrista: ”Men vi kan ju inte lämna landet?!” De har ju inga resehandlingar och landet de flydde ifrån tar inte emot dem. Och hur ska jag förklara för T, som nu är 3 år, att hennes syskon – som liksom hon en gång landade som blöta klumpar på sin mammas bröst på en svensk förlossningsavdelning – inte får bo kvar här? Var finns hoppet i det?
L: Jag minns hopp. Jag minns Götaplatsen den där dagen i september 2015. Det var människor överallt. Vi skanderade under parollen ”Refugees Welcome”. När jag passerade centralstationen stod det folk som bredde ostsmörgåsar och delade ut kläder till människor som anlände från Europa. Jag minns ett mittuppslag i en av de stora dagstidningarna: ”Så kan du hjälpa”. Jag ångrar att jag inte sparade tidningsurklippen. För de påminde om en framåtrörelse – en solidarisk retorik. Som asylrättsaktivist tänkte jag: Vad fint att få uppleva detta. Och tänk att vara asylsökande och mötas av: Välkommen. Jag minns också kampanjen ”Asylrätt 2014 – för en human flyktingpolitik” som vi drev under åren fram till riksdagsvalet 2014. Vi försökte skapa stora förändringar som skulle stärka asylrätten. Även om vi inte fick igenom dem minns jag känslan av hoppet om att dessa förändringar var genomförbara. Nu är gränserna åter slutna, både de yttre och de inre. Efter 2015 har politikerna haft kapplöpning om att ha den strängaste migrationspolitiken. Vem vinner maraton i att bryta ner asylrätten. Att vara asylrättsaktivist i dag handlar mer om att försöka bromsa inskränkningar i asylrätten än att stärka den. Nu är det en kamp för att asylsökande och papperslösa ska ha några rättigheter över huvud taget. En kamp som förstås främst utkämpas av dem själva, i ständigt förändrade migrationsvillkor, lagar och krångliga undantag. Inte ens juristerna själva hänger med.
V: Inte ens Migrationsverket följer lagarna. Deras krav på redogörelser och specifika erfarenheter i bedömningar av hbtqi-personerns asylärenden bygger på stereotyper och fördomar, vilket strider mot svensk och internationell rätt (läs till exempel Aino Gröndahls, asylrättsjurist på RFSL, text i Flyktinggruppernas riksråds tidskrift Artikel 14, nr 1 2015). De trodde inte på L, som är lesbisk, eftersom hon gift sig med en man i Uganda och fått två barn. Migrationsverket förstod inte varför hon inte kunde fortsätta leva som hon tidigare gjort, de förstod inte problemet. De vet ju att homosexuella handlingar kan leda till dödsstraff i Uganda, men de menade att hon inte kunde förklara, på ett trovärdigt sätt, varför hon dras till kvinnor. De ville att hon skulle beskriva sin sexuella attraktion till kvinnor, i detalj. L hade ärr över hela ansiktet. Hon berättade aldrig var de kom ifrån. S, som är transkvinna och från Pakistan, fick avslag eftersom hon inte kunde visa några foton eller andra bevis på att hon levt som transkvinna i sitt hemland. Det hade hon naturligtvis inte, eftersom hon riskerade att bli mördad eller utsatt för tortyr och förföljelse om någon fick reda på att hon är trans. Hon flydde, för att kunna leva. Men hur kunde hon vara så säker på att det fanns en hotbild mot henne? undrade Migrationsverket. Ja, hur vet man om man inte testat? Jag undrar: Hade hennes dödsruna räckt som bevis?
L: Mina vänner har nu fått sitt tredje avslagsbeslut – denna gång med ändrade preskriptionstider och svåra val så jag får slut på ord. Jag säger ”ni är inte ensamma”. Det är det enda jag känner mig säker på.
A: Mina med. Sverige har precis gjort (ytterligare) tre barn statslösa. Bara sådär. Medan jag trycker deras mammas hand går min hjärna på högvarv i jakt på kryphål, utvägar, ett misstag som kan rättas till. Men det är inget misstag. Det är fasta handslag och måluppfyllelse. Det är folkvald politik. Men att inse det, att ta in det, är mer än vad man kan kräva av en människa. I stället tar vi krampaktigt tag i det enda vi har – vardagen: Vad ska de äta imorgon? Hur ska de ha råd med hyran nästa månad? Hur ska vi kunna betala 2 700 kronor/månaden för livsviktig medicin som inte ingår i högkostnadsskyddet åt nioåringen? Vad händer när barnen fyller 18? Och det är där vi alltid – otillräckligt, men orubbligt – tar vid. Tillsammans överlever vi, ännu en dag.
Vilka är Ingen människa är illegal Göteborg?
Ingen människa är illegal Göteborg stöttar papperslösa personer med hyra, mat och busskort. Vi demonstrerar mot angiveri och andra skitlagar, vi delar ut flygblad. Vi letar – med ljus och lykta – efter pengar i alla skrymslen, fickor och vrår; alla pengar vi samlar in går till papperslösa. Vi är en platt organisation utan chefer; vi vill verka utan hierarkier. Vi är engagerade frivilligt och vi har inga anställda. Vi får inga pengar av staten. Vi sysslar med opinionsbildning, kunskapsdelning och folkbildning; vi arrangerar konferenser, föreläsningar och stödfester. Vi sprider ut oss i mindre arbetsgrupper och vi har medlemsmöten varje månad. Vi samarbetar med Flyktinggruppernas riksråd FARR, Fridh Advokatbyrå, Björkåfrihet och andra som tror på asylrätt.
Vi vill gärna bli fler aktiva medlemmar i Göteborg. Det finns flera arbetsgrupper att joina och det finns inga krav på hur mycket eller ofta man måste vara med. Möjligheterna att hitta på nya grejer är oändliga. Det går också att starta nya lokalgrupper på platser där vi inte redan finns.
Pengar behöver vi alltid. Kan du, eller känner du någon, som kan stötta oss ekonomiskt? Månadsgivare skapar stabilitet och långsiktighet för de vi stödjer.
Träffar du någon som är papperslös, eller är du papperslös? På vår hemsida kan du hitta info och länkar som kan vara till hjälp.
Kolla in vår hemsida eller sociala medier om du vill veta mer. Eller maila oss. Vi ses!
