I sommar uppmärksammas 100-årsminnet av en av Sveriges mest kända arbetsmarknadskonflikter. Den över två år långa strejken vid Stripa gruva i Guldsmedshyttan utanför Lindesberg fick stor uppmärksamhet när organiserade syndikalister lade ner arbetet. En konflikt som fick den socialdemokratiska regeringen att avgå. Nu blir de sekelgamla händelserna både teater och utställning på orten.
– Det här bara måste göras. Historien behöver berättas. För ibland känns det som att de rättigheter vi har i dag tas för givet.
Stefan Jansson skrattar men blir snabbt allvarlig igen. Han är regissör, teaterpedagog och estradör uppvuxen och bosatt i Lindesberg bara någon mil från den lilla bruksorten Guldsmedshyttan. Där ligger Stripa gruvområde vackert beläget längs riksväg 50 alldeles intill sjön Råsvalen som under århundraden spelat en så viktig roll i svensk industrihistoria. Härifrån, via Arbogaån, fraktades det så betydelsefulla järnet ner mot Mälaren från Bergslagens många gruvor och bruk och vidare ut i världen.
– Det har varit en lång process, men vi har märkt att många är intresserade, säger Stefan Jansson och berättar om hur Bergslagens spektakelteater, där han är konstnärlig ledare, nu förbereder sig inför uppsättningen av den mytomspunna Stripakonflikten som har premiär i början av augusti inne på det välbevarade gruvområdet.
Det är en berättelse om en lokal konflikt som fick stora inrikespolitiska konsekvenser långt utanför kommungränsen. En historia som fortfarande lever kvar i bygden bara två generationer bort. Många äldre har mor- eller farföräldrar som deltog i strejken eller som på ett eller annat sätt påverkades av händelsen.
– Bor man i de här trakterna finns det ju ofta en personlig koppling till vad som hände, förklarar Magnus Jerlström som är arkivarie vid Lindesbergs kulturhistoriska arkiv där vi sitter vid hans skrivbord en trappa ner från kommunbiblioteket.
Han har till och från ägnat över 30 år till att studera den över två år långa strejken. Plöjt fackföreningarnas protokoll och bläddrat i gruvbolagets arkiv. Nu arbetar han med den kommande utställningen, som öppnar på Lindesbergs bibloitek senare i vår, om konflikten som för många är synonym med den socialdemokratiska Sandler-regeringens avgång.
Men mer om det senare.
I mitten av det så konfliktfyllda 1920-talet råder lågkonjunktur och massarbetslöshet i Sverige. Krisåren i spåren av första världskriget har gjort att strejker och lockouter avlöser varandra och skuggan av den för arbetarrörelsen misslyckade storstrejken 1909 ligger fortfarande kvar som en tung och blöt filt över de grusade förhoppningarna om en rimligare värld.
Missnöje efter storstrejken
Det är en orolig period i svensk politik där regeringarna avlöser varandra och med stora motsättningar på arbetsmarknaden. Inte minst inom gruvindustrin.
– Att vara gruvarbetare på den tiden innebar att man minst sagt levde ganska knapert. Före rösträttsreformen hade även företag kommunal rösträtt och de lokala bruksbolagen kunde därigenom styra hela samhällen, säger Magnus Jerlström.
Många besvikna och tidigare LO-anslutna arbetare har vid 1920-talets mitt tagit med sina familjer på de väldiga båtarna över Atlanten i hopp om ett bättre och värdigare liv. Vissa av dem är svartlistade efter att ha deltagit i den landsomfattande strejken drygt 15 år tidigare och ser ingen annan utväg än att packa och ge sig av.
Bland de som stannat kvar i Sverige har många lämnat Landsorganisationen, LO, och i stället gått med i SAC Syndikalisternas lokala samorganisationer, LS. Små LS växer upp som svampar i jorden. Inte minst i södra norrlands och Mellansveriges skogslän. I Bergslagen, den svenska järnframställningens och gruvindustrins vagga, växer medlemsantalet av organiserade syndikalister. Inte minst i Guldsmedshyttan där LS snabbt blir den dominerande fackföreningen.
Gruvarbetare lämnade LO för SAC
I gruvan är det stora flertalet LS-anslutna syndikalister. Ett tiotal andra tillhör avdelning 22 av Svenska Gruvindustriarbetareförbundet och några av de under jord är också oorganiserade.
Lönerna i just Stripa är låga. Faktiskt betydligt lägre än vid andra intilliggande och jämförbara gruvorter och jobbet med att bryta järnmalmen är både tungt och riskfyllt.
Vintern 1925 är ovanligt mild. Det råder blidväder i hela landet med blötsnö, slask och förrädiskt svaga isar. Många tvingas kämpa hårt för att få livet att gå ihop och förhållandena hos de ofta barnrika arbetarfamiljerna är knappa.
Nere i gruvschakten pyr missnöjet och måndagen den 9 mars är strejken vid Stripa ett faktum.
Dagen innan har Sven Jerring genomfört det första direktsända radioreferatet från Vasaloppet bra precis 20 mil norrut och segraren Sven Utterström från Boden vinner på tiden sex timmar och tre minuter. Men i Stripa ligger fokuset den här dagen på allt annat än skidlöpning.
Arbetarna som lägger ner sina verktyg kräver 25 procent högre lön. De bägge fackföreningarna är eniga i sina krav och deltar tillsammans i strejken där alltså syndikalisterna är den strakaste parten i konflikten med bolaget som då styrs av gruvingenjör Vilhelm Villner. Han vägrar att ge efter och tiden går. Den redan upplastade järnmalmen ligger under månader orörd i en väldig hög på marken.
Statligt subventionerat strejkbryteri
Men så en oktoberdag nästan sju månader in på den segdragna konflikten bryts dödläget genom att Villner begär hjälp från arbetslöshetskommittén i Linde landskommun (i dag Lindesbergs kommun, reds anm.). Han vill att så kallade nödhjälpsarbetare med hot om indragna bidrag ska tvingas lasta malmen och att arbetslösa plockas in för att bryta strejken och utföra det jobb som inte blivit gjort. Ett minst sagt kontroversiellt drag som ger arbetslöshetskommittén kalla fötter. De passar därför frågan vidare och högre upp till Statens arbetslöshetskommission i Stockholm som i ett första beslut avslår bolagets begäran med motiveringen att lönerna i gruvan är lägre än normalt.
Villner och bolagsledningen återkommer några månader senare, i början av 1926, med en ny begäran om nödhjälpsarbete för lastning vid gruvan. Arbetslöshetskommissionen menar att de strejkande avvisat ett acceptabelt lönebud och bestämmer därför att anvisa 15 arbetslösa till malmlastning. Något som i praktiken kan ses som ett statligt subventionera strejkbryteri och som kommer att få stora konsekvenser.
Den socialdemokratiska regeringen under statsminister Rickard Sandler förstår vad beslutet väcker för känslor inom den samlade och allt mer uppretade arbetarrörelsen och avgår. I stället tillträder den liberala statsministern Carl Gustaf Ekman från det Frisinnade folkpartiet och hans så kallade Stripadirektiv tolkas snart av många som ett premierande av strejkbryteri.
Samtidigt är den allt mer infekterade konflikten vid gruvan långt ifrån över. Arbetarna är fortfarande fast beslutsamma. Lönerna ska upp, annars får järnmalmen stanna i jorden.
– Det vi ser under 1920-talet är ju lite av en andra organiseringsvåg. Besvikelsen efter storstrejken har gjort att en ny generation arbetare organiserar sig och då inte sällan i SAC eftersom att de sett sina föräldrar i de olika LO-förbunden misslyckats, säger Magnus Jerlström och bläddrar i en bunt med 100 år gamla papper.
Guldsmedshyttans LS bildas redan 1914 i samband med att järnvägen kom till orten. Många rallare på den tiden var organiserade syndikalister och förde med sina idéer längs vägarna.
– På den tiden fanns det ingen gemensam stridsfond men däremot en frivillig understödsförmedling där man betalade in en viss summa varje månad som sedan kunde användas av de LS som behövde. De högsta beloppen som förmedlades via SAC under de här åren gick just till strejkande gruvarbetare i Stripa och Persberg, säger Magnus Jerlström samtidigt som han snurrar på ratten till en av de väldiga arkivhyllorna.
Där finns det mesta av det som fortfarande är bevarat från konflikten. Allt från fotografier till protokollböcker och gamla fanor. Magnus Jerlström är precis som Stefan Jansson glad över uppmärksamheten han hoppas 100-årsjubileet kommer att leda till.
– Jag ska så klart ta kontakt med alla fackliga organisationer här i länet och informera dem om utställningen. Och teatern kommer säkert locka besökare, förklarar han innan vi sätter oss i bilen och rullar de femton kilometerna norrut mot Guldsmedshyttan och det väldiga gruvområdet som i dag ägs av kommunen.
Minnet av gruvarbetarnas kamp lever vidare
Uppe på grusplanen innanför stängslen står Sara Sporre. Hon är kultursekreterare i Lindesberg och har länge hållit i de guidade visningarna inne på området.
– För de äldre som fortfarande är bosatta här lever konflikten vidare. Därför tycker jag det är viktigt att vi berättar historien. Det är så mycket som vi tar för givet i dag som vi inte hade haft om det inte vore för gruvarbetarnas kamp och den arbetarrörelse som var så stark i Bergslagen, säger Sara Sporre och visar runt inne på området.
I de jättelika byggnaderna står många av maskinerna kvar. De rullande banden där järnmalmen sorterades från vanlig gråsten ser ut att fortfarande fungera och i den gamla smedjan hänger några av verktygen som använts för att vässa gruvarbetarnas borrar fortfarande på tegelväggarna.
Det är en fascinerande miljö som sedan 2006 är klassat som byggnadsminne av statliga Riksantikvarieämbetet.
– Det som är så fantastiskt med Stripa är att man kan berätta hela 1900-talets historia utan att ens behöva kliva utanför grindarna, säger Sara Sporre samtidigt som hon förklarar att sommarens visningar kommer att anpassas till just minnet av strejken.
Parallellt med teatern hoppas hon få till både dans- och berättarkvällar inne på området i slutet av sommaren. Magnus Jerlström nickar.
I början av juni 1927, efter mer än två års strejkande, når parterna slutligen ett avtal. Lönerna höjs till mellan 17 och 25 procent samtidigt som gruvbolaget går med att att frysa hyrorna i de bostäder som arbetarna arrenderar.
– LS ser det som en seger. Och för SAC var ju konflikten viktig som en del i den större kritiken av det så hårt kritiserade AK-arbetet, säger Magnus Jerlström.
Men, som det ofta framstått i historieskrivningen, att det var SAC som med strejken tvingade regeringen Sandler att avgå håller han inte helt med om.
– Det var ju inte så att regeringen avgick för att man stödde syndikalisterna utan snarare för att man helt enkelt inte kunde acceptera att arbetslösa skulle tvingas ut i strejkbryteri. Enligt mina nyfunna uppgifter var det Järnbruksförbundets chef Karl Wistrand som uppmanade gruvingenjören Vilhelm Villner att begära nödhjälpsarbete från Arbetslöshetskommissionen. Wistrand berättar i sina memoarer att han därigenom ville framtvinga ett regeringsskifte.
