Mohammed Elsamani och Bob Kojo tilldelas årets civilkuragepris för att ha stått upp mot orättvisor på sina arbetsplatser. Foto: Jenrik Henriksson/TT, Solveig Betnér och Tim Persson.
De får årets civilkuragepris till minne av mördade Björn Söderberg
Lagerarbetaren Mohammed Elsamani och restauranganställda Bob Kojo tilldelas årets civilkuragepris till minne av Björn Söderberg. Detta eftersom de, enligt juryn, visat stort mod och stått upp för sina och kollegornas rättigheter trots risker för repressalier från arbetsköparna.
Motiveringarna till båda pristagarna, Mohammed Elsamani och Bob Kojo, handlar om deras orädda kamp på sina respektive arbetsplatser. Om förmågan att organisera kollegorna trots hot om repressalier och hur de därigenom lyckats förbättra arbetsmiljön.
Mohammed Elsamani jobbar på varuhuset Åhlens lager i Rotebro norr om Stockholm medan Bob Kojo jobbar på en pizzeria i Göteborg. Bägge har länge fört en intensiv kamp för bättre villkor och nu belönas de alltså med civilkuragepriset och får dela på 10 000 kronor.
– Det känns jättebra. Jag har redan skickat pengarna till min familj och släkt i Sudan. De har det väldigt tufft, säger Mohammed Elsamani till Arbetaren.
Han är stolt över att tilldelas priset till den mördade syndikalisten Björn Söderbergs minne och kommer att vara med under lördagens manifestation vid civilkuragets dag i Stockholm.
– Det var en väldigt fin motivering och jag är nog en sådan person som tycker att det är självklart att ställa upp för andra. Många vågar inte protestera mot orättvisor på sina jobb. Hos oss på lagret är det flera anställda som är helt beroende av sina jobb för att kunna försörja sina familjer. Så de vågar inte säga ifrån. Därför hoppas jag det här priset kan motivera fler, säger Mohammed Elsamani.
Civilkuragepriset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”.
Priset instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.
”Bra på jobbet nu”
Även Bob Kojo är stolt över priset och berättar för tidningen Syndikalisten om de tidigare arbetsförhållandena på pizzerian där han jobbar. Innan Bob Kojo började engagera sig för sina och kollegornas rättigheter låg lönen på 30 kronor i timmen och arbetsdagarna var långa. Till slut kontaktade han den så kallade Räddningskommissionen, en ideell förening som bedriver socialt arbete med målet att ”ingen människa ska lämnas utanför”.
Göteborgs LS blev inkopplade och en lång facklig process påbörjades, trots att Bob Kojo hotades med sparken för sitt agerande.
Situationen på pizzerian är i dag betydligt bättre och Bob Kojo har gått med i den syndikalistiska fackföreningen.
– Det är bra på jobbet nu, säger Bob Kojo till Syndikalisten.
Emil Broberg och Pär Hagander från Göteborgs LS nominerade Bob Kojo och förklarar varför i samma tidning:
– När en person som står på sig på jobbet och är kvar på samma arbetsplats får priset känns det extra kul. Genom det visar han att det går. Inte bara att stå upp mot arbetsköparen, utan också att kräva sin rätt och bygga en bättre arbetsmiljö.
Civilkuragets dag uppmärksammas på en rad platser runt om i Sverige i helgen. I Stockholm avgår ett fackeltåg från Medborgarplatsen med tal av bland annat SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.
Den 6 september är det dags för Öppna Möllan och i år har fler innegårdar än någonsin anmält sig. Under Arbetarens nya vinjett Röster från rörelserna berättar initiativtagarna i Allt åt alla Malmö om vad besökare kan förvänta sig.
Nu på lördag den 6 september är det dags för årets Öppna Möllan. För sjunde året i rad öppnas Möllans innergårdar upp och initiativtagare, vi i Allt åt alla Malmö, har arrangerat ett fullspäckat program. Det här året har 127 innergårdar anmält sig, det är fler än någonsin förut.
Programmet bjuder på allt från loppis och löptur till sagostund och panelsamtal. Det blir också stadsdelsvandring med temat trapphuskonst på Möllan med Tobias Hultén och Olga Schlyter, författare till boken Trapphusens konst: Malmö 1930–1940. Under dagen håller vi även ett lotteri med unika vinster, bland annat barnboken Det Sista Killregnet av Emma Karinsdotter och merch från Mikael Wiehe och Rex Pizzeria. Nytt för i år är även att samtliga innergårdar går att hitta via vår nya digitala karta.
I Gazarondellen kommer vi att hålla två workshoppar som pågår hela dagen; en i gemensamhetshacks, där man kan lära sig hur man gör saker gemensamt, och en kreativ workshop där både barn och vuxna får rita och bygga sin drömstad. På scenen kommer det klockan 13 att hållas ett panelsamtal med forskare om Malmöbornas mobilisering kring Eurovision 2024 och den bredare Palestinarörelsen. Klockan 11:30, på Kristianstadsgatan 39b, invigs en av flera innergårdsstegar, som monteras mellan olika gårdar för att överbrygga murar och knyta band.
Tanken bakom Öppna Möllan är att främja gemenskapen i kvarteret och i staden i stort. Genom att öppna sina innergårdar och bjuda in både grannar och främlingar tar Möllans invånare makt över sitt eget område. Det väcker frågor om vem som har makt över stadens utrymmen och vem som vinner ekonomiskt på stadens organisering.
Anna Jörgensdotter kommenterar dagens presentation för regeringen av Kulturkanonens 100 svenska verk. Foto: Pontus Lundahl/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren
Anna Jörgensdotter: En kulturkanon tom på folklig kultur
I dag presenterades den av regeringen beställda kulturkanon. Listan på 100 verk som ska representera svensk kulturhistoria saknar en hel del, såklart, men tomrummen verkar allt utom slumpmässiga, skriver Anna Jörgensdotter.
Kanon betyder norm. Sverigedemokraterna är mycket intresserade av normer. Det vill säga: De är intresserade av att fasthålla traditionella, förlegade normer och förakta allt normöverskridande, mångfasetterat och mångkulturellt. SD har varit drivande i frågan om att ta fram en svensk kulturkanon. När jag läser igenom listan på verk ser jag en fyrkant framför mig, som blir allt trängre och trängre, det är som om det som återstår när jag läst klart är … köttbullar och lingon. Såklart är det idel svenska namn i en svensk kulturkanon. Varför är det ”så klart?”
Svenskhet har varit ett centralt ord i Tidöregeringens vokabulär. Människor som flyr hit från andra länder måste minsann lära sig att bli svenskar med svenska värderingar. Jag ser fyrkanten bli så liten att typ bara ett lingon får plats. Jag tycker mycket om lingon, men blir illamående.
Trånga normer ger andnöd
Att ta fram en svensk kulturkanon har kostat skattebetalarna 8 miljoner kronor. Alla skattebetalare äter inte köttbullar eller ens lingon. Många människor som gärna vill betala skatt sätts på flygplan till livsfara i Iran och Afghanistan. Nu har fyrkanten förvandlats till en smal korridor – tungt övervakad – att fösas igenom. Jaså, gillar du inte köttbullar? Nå, då är du inte SVENSK.
Kategoriseringar och förenklingar är farliga. Trånga normer ger människor andnöd. Lars Trägårdh som ansvarat för sammanställningen av en svensk kulturkanon understryker vikten av att denna används i skolorna. På vilket sätt? Och varför? Ska skolan tvingas lära barn att känna sig osedda och utanför eftersom en svensk kulturkanon inte representerar deras kultur eller dem som identifierar sig som hbtqi? Speglar denna lista överhuvudtaget Sverige i dag? Består vårt land av 80 procent män där cirka 70 procent tillhör medelklass och överklass?
Var är mötesplatserna och aborträtten?
Var är arbetarlitteraturen som förändrat vårt land? Var finns mötesplatserna Folkets park och Folkets hus? Var finns Folkhögskolorna? Arbetsvisorna, fackföreningsrörelsen, aborträtten, sexualundervisningen i skolan?
Mötesplatserna saknas i kulturkanon. Här Folkets park i Södertälje 1975. Foto: Lennart Nygren/TT
Förutom att vara ett helt idiotiskt projekt och en diskriminerande missvisande ”norm”, som ingen utanför regeringen + SD har efterfrågat, drar lanseringen uppmärksamhet från Tidös nedskärningar inom kultur och folkbildning (avgörande komponenter i en demokrati), samt andra på riktigt viktiga och alarmerande frågor som folkmordet mot palestinier (i detta nu sprängs Gaza sönder och samman). Skrämmande är också vad en svensk kulturkanon signalerar.
Lars Trägårdh säger själv att den svenska kulturkanon han arbetat fram är nationalistisk, men kallar det för en demokratisk nationalism (SVT, 28/8). Demokratisk nationalism betyder att den nationella identiteten bygger på medborgarskapet och delade politiska värderingar – men att dela politiska värderingar, eller ha en samsyn i vad som hör till en svensk kanon, är ju motsatsen till demokrati? Trägårdh pratar också om kanon som ett underlag för diskussion och gemenskap. Vilkas gemenskap och hur ser diskussioner ut som inte tillåter allas röster att komma till tals?
I ett Sverige där allt fler människor grundlöst och omänskligt deporteras och aktivister mot ett folkmord ses som terrorister (medan regeringen fortsätter bistå folkmördare) behöver vi påminna oss om att nationalism och fascism går hand i hand. I slutet av den snabbt avsmalnande korridoren syns ett slukhål.
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson har nekats tillträde till APM Terminals i Göteborgs hamn. Därmed har han hindrats i sitt fackliga arbete, menar facket som nu har stämt hamnbolaget.
Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, varslades tidigare i år av sin arbetsköpare Gothenburg Roro Terminal, GRT. Detta i samband med att facket genomfört en blockad av israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar.
Rättegången väntas hållas under våren 2026, men i juli fattade Arbetsdomstolen, AD, ett så kallat interimistiskt beslut där de avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Beslutet innebär att att Helgeson har kvar sin anställning fram till dess att fallet är avgjort, däremot är han fortsatt avstängd från sitt arbete i GRT.
Förra veckan skickade Hamnarbetarförbundet in en ny stämning in till AD, riktad till APM Terminals och Sveriges Hamnar. Detta efter att Helgeson nekats tillträde till hamnen, som han skulle besöka i sin roll som fackligt förtroendevald. Hamnbolaget hänvisar till att han är avstängd av ett annat företag i hamnen.
– Lagen är tydlig, han ska ha tillträde enligt förtroendemannalagen för att utföra sina sysslor, säger Erik Helgesons juridiska ombud Frederick Batzler och tillägger att APM Terminals inte angett ett eget skäl för att neka honom tillträde.
Hamnarbetarförbundet kräver nu APM Terminals på 350 000 kronor i skadestånd.
Till tidningen Arbetet skriver APM Terminals pressavdelning att de inte kommenterar enskilda säkerhetsärenden, men att som ”operatör inom ett skyddsobjekt har vi dock ett ansvar att bedöma, utifrån säkerhetsskäl, vilka personer som får tillträde till området”.
Kultur och fritid är en rättighet för alla, men personer med funktionsnedsättning kan inte delta på lika villkor. Det beror delvis på fördomar, men också på att regler inte följs. FN:s funktionsrättskommitté ger Sverige och regeringen bakläxa – igen, skriver Mona Esbjörnsson, docent i fysiologi och styrelseledamot i Förbundet för delaktighet och jämlikhet.
Personer med funktionsnedsättning kan inte delta i kultur- och fritidsaktiviteter som den övriga befolkningen i Sverige. Dåliga lokaler, brister i assistanslagstiftning, höga kostnader, kunskapsbrister, segregation och fördomar kan ses som delar av en förklaring. Statens kulturråd ställer tillgänglighetskrav på verksamheter som får statligt stöd men dessa krav följs inte upp.
Samhället vinner på inkludering
Vi ser en negativ utveckling inom flera områden för personer med funktionsnedsättning, säger Funktionsrätt Sveriges ordförande Nicklas Mårtensson. Personer med funktionsnedsättning utgör en femtedel av befolkningen. När de stängs ute från kulturlivets scener eller sportens gemenskap förlorar inte bara individen sin hälsa och sitt självbestämmande utan hela samhället går miste om kreativitet, intäkter och talang.
FN:s dom är tydlig
Från FN:s håll kommer kritik om otillräcklig tillgänglighet till museer, teatrar, biografer och andra kulturinstitutioner, otillgängliga idrottsanläggningar, brist på textning och syntolkning, dålig inkludering i utformningen av kultur- och fritidspolitik samt bristande statistik och uppföljning.
CRPD står för Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och är en FN-konvention som Sverige ratificerade 2008. Artikel 30 handlar om deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott. I sin sammanfattning uttrycker FN-kommittén ”oro över de hinder som gör det svårare för personer med funktionsnedsättning att få tillträde till rekreation, fritidsverksamhet och idrott, särskilt för personer med intellektuella, neuropsykiatriska och psykiska funktions-nedsättningar och barn”.
Kommittén uppmanar Sverige att göra sport-, rekreations- och kulturverksamheter tillgängliga och att säkerställa kostnadsfri personlig assistans för deltagande. FN:s funktionsrättskommitté ger alltså Sverige och regeringen bakläxa – igen.
Kalla fakta om delaktigheten
SCB uppskattar att cirka 19 procent av befolkningen över 16 år har en funktionsnedsättning.
SCB och Kulturanalys anger att personer med funktionsnedsättning deltar i betydligt mindre utsträckning i kulturaktiviteter som bio, teater, konserter, dans, museer och historiska platser än övriga befolkningen.
En äldre Rivkraft-undersökning visar att cirka 53 procent av personer med funktionsnedsättning besökte kulturevenemang någon gång under ett år, jämfört med 68 procent i övriga befolkningen. Den visar även att omkring 40 procent aldrig utövar någon kulturell aktivitet, och att 80 procent upplever hinder för att delta i kulturaktiviteter.
Vad beror ojämlikheten på?
Otillgängliga lokaler och miljöer – äldre sporthallar, museer och scener saknar hiss, ramper, hörslingor och skyltning.
Brist på ledsagning och personlig assistans – insatser beviljas restriktivt eller upphör vid 66 år.
Höga kostnader – avgifter för träningsavgifter, biljettpriser och hjälpmedel slår hårdare mot personer med sämre ekonomi.
Kunskapsbrist i föreningslivet – många ledare saknar utbildning i rätt träning och inkludering.
Segregation i skolan – barn som placeras i särskilda grupper får färre timmar idrott, färre kulturbesök och färre fritidsaktiviteter med klasskamrater.
Få rörelsehindrade i musiklivet
Tar man musiklivet som exempel kan man få följande förklaringar till varför så få rörelsehindrade syns i den delen av kulturlivet.
Tillgänglighet: Scener, konserthus och musikutbildningar är inte anpassade för artister eller publik med rörelsehinder.
Stereotyper och fördomar: Förutfattade meningar om vad personer med rörelsehinder kan eller bör göra.
Brist på representation: När man inte ser personer med liknande förutsättningar i media, på scener eller i musikbranschen kan det påverka självbild och motivation.
Ekonomiska hinder: Att delta i musikutbildningar, instrument och resor kan vara kostsamt. Brister i stöd och resurser kan bli en barriär.
Här kan regeringen börja i morgon
Gör konventionen till lag: Inkorporera CRPD i svensk rätt.
Nationell handlingsplan för kultur och fritid: Sätt mätbara mål för deltagande, budgetera särskilt stöd och följ upp i SCB:s undersökningar.
Tillgänglighetslyft för byggnader: Villkora statliga och kommunala bidrag med universell utformning. Avsätt en öronmärkt investeringspott för om- och tillbyggnad.
Assistentgaranti för delaktighet: Slopa 66-årsgränsen och inför ett ”kultur- och sportspår” i LSS så att ledsagning/assistans alltid omfattar fritidsaktiviteter.
Inkluderande föreningsstöd: Ge Riksidrottsförbundet och Kulturrådet riktade medel för utbildning av ledare i funktionsrätt och antidiskriminering.
Digital tillgänglighet 2.0: Kräv textning, syntolkning och lättlästa alternativ i alla offentligt finansierade strömningstjänster, musei-appar och biljettplattformar.
Delaktighet på riktigt: Permanenta statligt finansierade samråd med funktionsrättsorganisationer.
Sverige kallar sig ett kultur- och idrottsland. Låt bevisa det genom att göra kulturen, rekreationen och idrotten tillgänglig, på riktigt, för alla!
Mona Esbjörnsson är styrelseledamot i Förbundet för delaktighet och jämlikhet samt docent i fysiologi vid Karolinska institutet.
Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.
I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.
Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat
– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han.
Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han.
Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt.
Stridsåtgärder mot restaurangen
Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen.
– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.
Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.
Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.
– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.
När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.
I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.
Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.
Facket stämmer företaget
Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen.
När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.
– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.
Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangenhar hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.
Romanen Pizzeria Roma om den sjukskrivna svetsaren Magnus är bland det absolut bästa som skrivits på svenska de senaste åren, skriver Johan Apel Röstlund som har träffat författaren Elin Persson för ett samtal om inlandet, vardagsskildringarna och språket.
I sin hyllade Pizzeria Roma skildrar författaren Elin Persson på ett alldeles fantastiskt sätt den vanliga vardagen i ett sönderdigitaliserat Sverige, där så väl Försäkringskassan som vårdcentralerna bommat igen sina landsbygdslokaler och flyttat ut på nätet.
– Det är faktiskt intressant, och nästan lika provocerande, att så många tycker det är spännande att läsa en berättelse om förslitningsskador, sjukskrivningar och ett helt vanligt liv.
Romanen, Elin Perssons fjärde, kom ut i mars och har fått lysande recensioner. Boken har bland annat beskrivits som ett förträffligt exempel på modern svensk arbetarlitteratur.
Paralleller till uppväxten i Lingbo
Handlingen kretsar kring den 63-årige svetsaren Magnus och hans umgänge med de tidigare arbetskamraterna på verkstaden i den lilla byn i södra Norrlands inland. En typisk svensk avfolkningsort där mittpunkten är pizzerian, i stort sett det enda i samhället som ännu inte lagts ner. Där träffas Magnus och hans vänner om dagarna för att äta lunch, njuta av en svalkande trocadero eller bara prata om det senaste och ibland ingenting.
Stillsam vardagslunk men också ett livsviktigt sätt att hålla på rutinerna när den molande ryggvärken, som så småningom leder till sjukskrivning, slår livet som det ser ut ur spel.
Gemenskapen är på många sätt avgörande och spelar en viktig roll. Men det gör också minnet av det som för inte länge sedan var en blomstrande ort. I dag har gräset på den kommunala fotbollsplanen växt igen. Skolan har lagts ner och barnfamiljerna flyttat.
Det är svårt att inte dra paralleller till Elin Perssons egen uppväxtort Lingbo. Vackert beläget vid sjön Lingan, inbäddad bland de karakteristiskt blå bergen, i gränstrakten mellan Hälsingland och Gästrikland där Norra stambanans tungt lastade godståg fortfarande susar förbi på väg mot Gävle eller Ånge. Skogslänet Gävleborg, präglat av tung industri och jobb inom hälso- och sjukvård. Där statistiken visar att regionens befolkning löper landets största risk att drabbas av långvarig sjukfrånvaro.
Författaren Elin Persson. Foto: Johan Apel Röstlund
Men Pizzeria Roma är ingen nattsvart roman. Det är en rofylld iakttagelse om livet som det är. På gott och ont. Med toppar och dalar, och långt från storstaden.
– Idén när jag började skriva var ju väldigt banal och jag kunde inte riktigt säga till mitt förlag att jag satt hemma och skrev om en 63-årig man med ont i kroppen. Men ju mer jag skrev desto mer övertygad blev jag om att det här en historia som måste berättas, säger Elin Persson.
Kontrasten mot där vi sitter, på ett kafé i Stockholms innerstad jämfört med bokens fiktiva Lingbo, är stor. Klyftan mellan stad och land har sällan varit större i Sverige än nu.
– Det märks och var väldigt lustigt. För när jag var färdig med skrivandet lät jag två personer läsa. Min förläggare här i Stockholm och pappa hemma i Lingbo. Hon grät och han skrattade.
Elin Persson berättar att hon är uppvuxen i arbetarklass. Pappan, precis som romanens Magnus, är svetsare, och mamman jobbar på vårdcentral.
Det som nästan knockade mig med med Pizzeria Roma är ditt språk. Bland det absolut svåraste som finns är att skriva enkelt. Du lyckas skriva precis som folk faktiskt pratar. Beskriva saker som de ser ut…
– Jag tror att det beror på att jag inte kan så många ord, egentligen. Då får man använda det språk man har. För jag har aldrig varit en läsande person och där jag kommer ifrån använder vi ett enkelt språk, säger Elin Persson och fortsätter:
– Det gjorde i och för sig att jag, när jag började på folkhögskola, fick ett väldigt mindervärdeskomplex när jag upptäckte hur mycket mina klasskamrater hade läst. Själv hade jag aldrig fått en kultur-input hemifrån. Det här med böcker och litteratur fanns liksom inte där jag växte upp. Det var i och för sig ingenting som jag saknade heller, för jag visste ju knappt att den världen existerade. Men jag blir glad att du säger det där om enkelt språk, och det är väldigt roligt att boken faktiskt nått ut så bra till just den gruppen människor som romanen handlar om.
Språket i Pizzeria Roma är befriande enkelt och miljöbeskrivningarna om livet i södra Norrlands inland är pricksäkra. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Styrkan i dialogerna
Den absolut största styrkan i Elin Perssons berättelse är dialogerna där på pizzerian. Eller under de många bilturerna upp på skogen, i förhoppning att se tjäder eller kanske en älg. Elin Persson sätter liksom ord på de ibland ordlösa konversationerna. Män över 60, inte sällan från just de här trakterna, har ofta en förmåga att hålla saker inom sig. Något hon fångar med perfektion. Som när Magnus vän Kenneth drabbas av svåra eksem. Magnus googlar, där bland scrollningarna av Blocket-annonser på gamla gräsklippare, och misstänker att kompisens kliande utslag egentligen är något annat. Något allvarligt. Men det stannar liksom där. Med en djupt gnagande oro som han håller för sig själv.
Samtidigt pågår hela tiden livet. Vännerna har trevligt ihop. Rustar tillsammans upp byns gemensamma bastu. Grillar korv. Snackar skit om gamla arbetskamrater som kommit upp sig i hierakin på verkstaden. Tar en fisketur och firar midsommar bland berusade sommargäster. Håller ordning. – i garaget och på varandra och det är omöjligt att inte se dem framför sig. Sida efter sida dras man in och till slut är boken omöjlig att lägga ifrån sig.
Elin Persson berättar att hon pratat mycket med just sin pappa under skrivandets gång. För att höra hur snacket går mellan honom och hans vänner. Men det är absolut ingen biografi hon skrivit, säger hon.
– Han hjälpte mig mycket genom att bara läsa det första utkastet. När jag kom dit hade han skrivit ner några anteckningar i sitt kollegieblock.
– Du kan inte skriva att en svetslåga är midnattsblå. Den är är mer vit. Sådana där tips fick jag, och det har varit ovärderligt för trovärdigheten i boken.
Även om just inte Lingbo nämns förstår man ju att historien utspelar sig i södra Norrland. I en tidigare intervju har du sagt att det finns en stereotyp blick från storstaden som du vill göra upp med. Att äldre män på små orter röstar på Sverigedemokraterna, inte har något känsloliv och går runt i tystnad.
– Precis. För männen där jag kommer ifrån, även om SD är stora där, är omtänksamma och mjuka men upplever ofta att de hamnat utanför samhället på grund av att de slitit ut sina kroppar. Och jag har stor respekt för de här människorna och köper inte att de skulle leva några ensamma liv. I byar som Lingbo, där samhällsservicen försvunnit, är man tvungen att göra saker gemensamt och använda de små sociala plattformar som fortfarande finns för att mötas. I det här fallet pizzerian.
Vissa delar av romanen påminner om socialrealismens mästare, den brittiske stjärnregissören Ken Loachs, prisade film I, Daniel Blake från 2016. Om hur socialförsäkringssytemet fullkomligt kollapsat efter år av av ansiktslös och nyliberal politik. Precis som huvudpersonen Daniel Blake möts Pizzeria Romas Magnus av telefonsvarare i ett näst intill hopplöst nät av snårig byråkrati när han tvingas söka vård för arbetsskada.
Skenande vårdkarusell
Den tidigare personliga servicen, här i form av Försäkringskassans kontor, har klappat igen och Magnus kastas in i en skenande vårdkarusell. Oklara besked och lika otaliga som omöjliga blanketter som ska fyllas i innan sjukersättning kan betalas ut. Under den utdragna tiden: tomt på kontot och växande frustration. Men också stödet från vännerna. De håller ihop, lånar och ger.
Elin Persson berättar om sammanhållningen när samhället dragit sig tillbaka.
– Pappa och hans kompisar har ju kört runt och fyllt igen asfaltsgroparna på landsvägen som går genom byn med grus för ingen annan gör det längre, säger hon.
– Och det var ganska talande när min sambo följde med upp till Lingbo för första gången. ”Varför har ni så dåliga vägar här?”, frågade han.
– Det är ju för att staten prioriterat bort allt. Det känns som att en hel generation på landsbygden har övergetts med nedläggningen av alla servicekontor och där allt i stället ska vara digitalt.
Releasefesten av boken hölls givetvis på pizzerian hemma i Lingbo. Foto: Sofia Runarsdotter
Jag var nyligen på Ådalens litteraturfestival i Ångermanland, och där pratade jag med en kvinna som tyckte att politiker och andra beslutsfattare borde göra landsortsplikt. Hon ville att de skulle tvingas prova att bo i samhällen som Sollefteå där sjukhuset läggs ner, för att sätta sig in i vanligt folks problem.
– Det tycker jag låter alldeles utmärkt. Jag skulle rösta på det parti som lägger fram ett sådant förslag, säger Elin Persson och skrattar.
Releasefesten av boken hölls givetvis i Lingbo. På verklighetens Pizzeria Roma, såklart. Elin Persson berättar hur nervös hon var. Hur skulle folk, många av dem hon känt sedan barnsben, reagera på beskrivningen av deras gemensamma hemby? Men det blev fullsatt och succé.
– Det stod bilar parkerade längs hela vägen och i dag när jag åker hem tar jag varje gång med 20 nya böcker som den lokala lanthandeln säljer i kassan. Det känns väldigt fint att boken nått ut på det sätt jag önskade.
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT
Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras
Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.
Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.
För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.
Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.
Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.
Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.
Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.
Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.
Gambia: Död flicka upprör
Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.
Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.
– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.
Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:
– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.
Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.
Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.
Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT
Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.
Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.
Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.
Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.
Västsahara: Odysséen på ockuperad mark
Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.
I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.
FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.
Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT
Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT
Alex Olofsson: Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ
Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.
I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.
Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.
Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.
Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger – Titta på detta profana PR-jippo istället”!
Kamp om historieskrivningen i Kiruna
Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.
Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.
Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.
Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen
Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma.
Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.
Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren
Amalthea Frantz: Landerholms vandel är en skandal i raden
På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.
Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke.
Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga.
På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.
Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.
Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga.
Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.
Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk
Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga.
Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.
Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så.
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren
KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”
Nyheter från TJ: KD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips. – Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.
Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt.
Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.
Oönskad konfrontation under väckelsemöte
Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.
Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.
– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.
Nya närmanden under kristen ceremoni
Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:
– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.
Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:
– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.
– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.
Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.
– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.
Vill se skärpta vandelskrav
Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.
– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.
Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.
– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.
