Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.
Ett nytt besökscentrum till minne av protestsångaren Joe Hill slår upp dörrarna i Gävle i september. Foto: Johan Apel Röstlund

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Mannen som aldrig dog ska få nytt liv. För nu satsas det som aldrig förr på att lyfta Joe Hills minne i Gävle. I september öppnar nämligen ett besökscentrum för den mytomspunna protestsångaren. Och stadsvandringarna i Joe Hills fotspår lockar hundratals nyfikna besökare.

– Vi är absolut ingen konkurrent till Joe Hill-gården. Tvärt om vill vi att fler ska hitta dit.

Det säger Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle när vi står ute på grusplanen alldeles intill slottet och där det nya Joe Hill Visitor Center snart ska invigas i det gamla fängelsemuseet.

Joe Hill Visitor Center kommer bli ett komplement till Joe Hill-gården och Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle, som förvaltas av SAC Syndikalisterna.

Desirée Kjellberg är en av initiativtagarna till projektet som ska lyfta minnet av ”Mannen som aldrig dog”.  Joe Hill avrättades 1915 efter vad många menar ett av tidernas största justitiemord, men hans sånger lever vidare i den internationella arbetarrörelsen och har inspirerat världsstjärnor som Joan Baez, Bob Dylan, Patti Smith och Bruce Springsteen.

Hon pekar in mot museet där den nya permanenta utställningen snart är färdigställd. Hit ska nyfikna turister och Gävlebor lockas för att ta del av Joe Hills uppväxt och öde. Tanken är att bredda kunskapen om hans gärning och kamp för drägliga villkor.

Desirée Kjellberg på fängelsemuseet i Gävle är en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Desirée Kjellberg, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Man blir sällan profet i sin egen hemstad och jag tror inte att gemene man förstår hur stor Joe Hill är runt om i världen och vilken betydelse han haft. Och så var det med mig med när jag började samla in material till till besökscentret. Det var först då det slog mig, att shit vad mycket som skrivits om honom.

Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till Joe Hill Visitor Center
Lisa Pehrsdotter är kultursamordnare på Gävle kommun och en av initiativtagarna till att lyfta Joe Hills minne i staden. Foto: Johan Apel Röstlund

Men allt började egentligen redan för ett par år sedan. Lisa Pehrsdotter hade då efter många år som journalist i Gävle och Dalarna fått en ny tjänst som kulturutvecklare på Gävle kommun.

– På listan med saker att ta tag i som låg på mitt skrivbord när jag kom första dagen stod det Joe Hill.

Lisa Pehrsdotter skrattar till.

– Jaha, tänkte jag bara och började fundera.

Hon förklarar att det från kommunalt håll länge funnits frågor om hur staden bättre ska lyfta fram sin största kändis. Samtidigt, menar Lisa Pehrsdotter, har det funnits något av en beröringsskräck. För även om kommunen tidigare stöttat bland annat sommarprogrammet på Joe Hill-gården är det en inte helt okontroversiell historisk figur som nu ska sätta Gävle på kartan och locka historieintresserade turister till staden.

Joe Hill
Foto: Wikimedia commons

Joe Hill var en radikal fackföreningskämpe som dömdes och avrättades för ett mord som han med största sannolikhet inte begått. Hans liv handlar till stor del om politik och arbetsklassens kamp. Inte sällan infekterade frågor i de kommunala korridorerna där oroliga tjänstemän än i dag är rädda att trampa snett.

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill

Gävle kommun vill lyfta minnet av Joe Hill. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det har gjort att frågan flutit lite mellan stolarna. Men så satte Skottes musikteater upp sin pjäs för två år sedan och då såg vi hur intresset växte igen. Så jag kallade till ett förutsättningslöst möte, med bland annat folk från Joe Hill-gården, och det var väldigt många intresserade. Det blev en peppig stämning med så mycket idéer, säger Lisa Pehrsdotter.

Desirée Kjellberg från fängelsemuseet var med på mötet och kom med idén att besökscentret skulle passa perfekt i deras lokaler. Och nu, den sjunde september, är det alltså dags för invigning.

– Det finns fortfarande massor av tankar på mer saker att göra och vi får se lite var allt landar men förutom besökscentret har vi redan börjat planera för en årlig Joe Hill-dag här i Gävle, i samband med FN:s internationella arbetsmiljödag den 28 april, säger Lisa Pehrsdotter.

Hon sitter i eftermiddagssolen inne på den gamla fängelsegården där allt fler människor börjar sluta upp inför kvällens stadsvandring i Joe Hills fotspår, som hålls av Anders Wesslén.

Han är historiker på Länsmuseet Gävleborg och en av världens främsta Joe Hill-forskare. Som född och uppvuxen i Gävle väcktes hans intresse för Joe Hill tidigt.

– Som alla andra här fick jag ju höra hans namn redan i skolan och när jag blev lite äldre snöade jag in på Ture Neman och fastnade för hans biografi över Joe Hill. Det var ju som en äventyrssaga men också full av en massa annat som är intressant. Det är vilda västern, utvandrar- och migranthistoria tillsammans med kriminal- och politisk historia.

Anders Wesslen håller i stadsvandringen i Joe Hills fotspår i Gävle
Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen i Gävle för att lära sig mer om Joe Hill av historikern Anders Wesslén. Foto: Johan Apel Röstlund

Anders Wesslén kisar mot solen. Han är nöjd med kommunens satsning och menar att besökscentret kommer bredda både intresset och kunskapen.

– Det här kommer göra att vi kan dra ut historien mer och att Joe Hill inte bara blir centrerad till en plats i Gävle. Han bodde ändå i staden i 22 år innan han reste över till Amerika det sätter naturligtvis sina spår hos en människa. För han tog med sig mycket härifrån som formade hans politiska medvetenhet där borta.

Han nämner de tre stora folkrörelserna från början av 1900-talet som präglade Joe Hills uppväxt. Nykterhetsrörelsen, den musikaliska traditionen hos de frireligiösa och inte minst den framväxande arbetarrörelsen.

Uppemot 200 personer har samlats på grusplanen när Anders Wesslén knackar i mikrofonen och hälsar folk välkomna.

Omkring 200 personer deltog i stadsvandringen I Joe Hills fotspår i Gävle
Kön ringlade lång i de trånga gränderna ner mot Joe Hills barndsomhem i Gamla Gefle. Foto: Johan Apel Röstlund

Under en dryg timme guidar Anders Wesslén runt på Söder och bland de välbevarade träkåkarna i det vackert belägna Gamla Gefle.

Joe Hillgården i Gävle.
Joe Hills barndomshem i Gamla Gefle. Foto: José Figueroa

– Där, pekar han mot det snart nybyggda Agnes Kulturhus precis intill Gavleån, låg den gamla Rettigska tobaksfabriken där en 13 år lång strejk bröt ut när Joe Hill bodde alldeles i närheten.

Spontana applåder bryter ut när Anders Wesslén berättar om de strejkande unga kvinnor som fått nog av slavliknande arbetsvillkor och hur de anställda i stället startade ett tobakskooperativ vid det förra seklets början.

Nyöppnade Joe Hill Visitor Center i Gävle
Den 7 september invigs Joe Hill Visitor Center på Sveriges fängelsemuseum i Gävle. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det här kan omöjligt ha passerat honom opåverkad. Och alldeles oavsett vad man har för politiska värderingar så går det inte att förneka att Joe Hill är den mest berömda person som någonsin kommit från Gävle. Jag menar, självaste Chuck D från den amerikanska rapgruppen Public Enemy, har ju kallat honom ”The father of modern protest music” och det säger väl egentligen allt, säger Anders Wesslén.

Vandringen går vidare genom de kullerstensbelagda gränderna tills den avslutas på Nedre Bergsgatan i huset där Joe Hill växte upp och som fortfarande ägs och drivs av SAC Syndikalisterna. Också här finns ett museum och dit hoppas alltså det nya besökscentret att ännu fler ska hitta.

– Det vi kan göra är att komplettera Joe Hill-gården, som ju inte har samma resurser med personal och regelbundna öppettider som oss, säger Desirée Kjellberg.

Strax bakom henne i kön av stadsvandrande besökare står Eva och Per Thelin Myrbäck. De är nöjda att Joe Hill nu lyfts av kommunen.

Eva Thelin Myrbäck och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker att stadsvandringen I Joe Hills fotspår var intressant.
Eva och Per Thelin Myrbäck från Gävle tycker det är bra att kommunen nu satsar på att lyfta Joe Hills minne. Foto: Johan Apel Röstlund

– Han har ju betytt väldigt mycket för Gävle och tidigare har det ju varit syndikalisterna som tvingats sköta allt själva. Så jag är glad att de tagit tag i det här, säger Eva Thelin Myrbäck och Per fyller i:

– Ja, han är ju en väldigt viktig historisk person. Mitt första möte med Joe Hill var genom Bo Widebergs suveräna film från 1971 och det var den som fick mig intresserad.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
7 dagar sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad