Finlandsfärjorna Silja Line och Vinikng Line möts i skärgårdsvik.
Mats Smedback och Erkki Rintala berättar om arbetet på ett kryssningsfartyg. Fredrik Sandberg/TT

Mats och Errki har Östersjön som arbetsplats

Livet till havs med Östersjön som arbetsplats är vardag för personalen ombord på Tallink Siljas båtar. Hur är det att jobba på ett kryssningsfartyg? Arbetaren gick ombord på 40-timmarsbåten mot Helsingfors för att prata med två av dem som jobbat längst där. 

Ljudet av klapprande rullväskor mot Värtahamnens asfalterade gator visslar om en förväntan i luften. Det är sensommar och semesterväder. Om en timme ska Finlandsbåten kasta ankar och styra kursen mot Helsingfors, en av Tallink Siljas slutdestinationer. De långa korridorerna är tomma och i Tax Free-shoppen råder lugn och tystnad.

Men om en stund kommer det se annorlunda ut. Då kommer den fullbokade båten fyllas med över 2 500 resenärer som ska lokalisera sina hytter och fynda i butiken. 

Erkki Rintala. Foto: Odessa Fardipour

Erkki Rintala, 60 år, står i marinblå sjömanskostym vid relingen och blickar ut över vattnet. Han är hovmästare och ansvarar för restaurangerna på Silja Symphony. Precis som många andra i besättningen har han jobbat i många år på båten.

– Jag har arbetat som sjöman i närmare 40 år och skulle säga att snittåldern bland personalen är ganska hög just nu. För mig började det med ett sommarjobb som kypare och i dag som vikarierande restaurangchef har jag främst ett organisatoriskt ansvar för personalfrågor, bemanning, schema och att det finns tillräckligt med personal i bespisningen, säger han. 

Erkki Rintala kommer ursprungligen från Torneå i Norrbotten, är tvåspråkig och talar både svenska och finska. Numera bor han i Jämtland och pendlar liksom många i besättningen till Värtahamnen i Stockholm. Ofta arbetar han till sjöss tio dagar i sträck och får sedan vara ledig tio dagar på land. Som befäl har han flexibel arbetstid och jobbar beroende på dag och avgång i genomsnitt 12 till 14 timmar per dag.

– Man ska ha en viss livsstil för att trivas med det här jobbet. För vissa kan fartygsmiljön upplevas som instängd och psykiskt påfrestande. Men för mig har livet som sjöman alltid inneburit stor frihet. De långa ledigheterna gör att man kan bo var som helst och ägna mer tid åt sina fritidsintressen, sådana möjligheter finns inte när man jobbar vanliga kontorstider. När jag kliver av färjan trycker jag på en off-knapp och kan hänge mig helt åt mina äventyrliga aktiviteter som löpning, fjällvandring och snowboarding, som är mina största passioner i livet, säger han. 

Flygbild över Värtahamnen med ett fartyg från Silja Line vid kajen. Foto: Bertil Ericson/TT

Till skillnad från andra färjkryssningar med partyprofil är båten mot Helsingfors mer städad, vilket gör att antalet överförfriskade gäster och alkoholstinna miljöer oftast inte innebär några större bekymmer för arbetsmiljön, berättar Erkki Rintala.  

–Vi har inte fylleproblem på samma sätt som andra kryssningar. De här resorna är mer seriösa, lite dyrare. Jag tror att de flesta vill hålla sig pigga för att kunna göra sin sightseeing i Helsingfors eller Stockholm. Men om det skulle uppstå en stökig situation så finns det bra beredskap här, med fylleceller och väktare som kan gripa in och säkerställa tryggheten för både personal och passagerare, förklarar han. 

Vanligt med osäkra anställningar

Under intervjun framgår det tydligt att Erkki Rintala överlag är nöjd med arbetsförhållandena på Tallink Silja. Under åren har han erbjudits många utbildningar för att utvecklas och avancera i sin yrkesroll. Han pekar på förmåner som helpension, arbetskläder, städad hytt, tillgång till gym, bastu, i kombination med en omväxlande arbetsmiljö, som bidragande orsaker till att många vill jobba kvar. 

Samtidigt menar han att det har blivit svårare att få fast anställning och att kriser som pandemin, kriget i Ukraina och inflationen har slagit hårt mot besättningen. 

– Precis som med många andra branscher är det inte lika lätt att få fast anställning i dag som det var förr. Konsekvensen blir att många ser sig om efter andra jobb och att det blir svårare att få in rätt kompetens. Det har varit en bra sommar med fulla avgångar, men vi känner fortfarande av efterföljderna av pandemin, speciellt under lågsäsong med låga avgångar samt bemanningsproblem.

Han fortsätter: 

– Efter uppsägningssommaren 2020 och under korttidspermitteringarna var det många som valde att gå vidare till andra rederier i Norge och Danmark. Vissa lämnade branschen helt och hållet. Fulla avgångar med 2 600 passagerare  kräver en personalstyrka på ungefär 78 till 82 personer endast i restaurangavdelningen. Ibland når vi inte upp till det, bristen på personal kan göra att det blir hetsigare, stressigare och högre arbetsbelastning. 

För att minska arbetsbelastningen och säkerhetsställa en god arbetsmiljö tillämpas riskanalyser, berättar Erkki Rintala

–Vi strävar efter en god arbetsmiljö ombord både fysiskt och psykiskt, en öppen och ärlig företagskultur. Bra stämning på arbetsplatsen samt teamarbete kan minska stressen avsevärt. Personalen har gått genom en riskanalys, alltså vilka risker vårt arbete innebär med felbelastning och fel lyft. Psykosocial arbetsmiljö har alltid legat mig närmast hjärtat, säger han. 

Estoniaolyckan fastetsad i minnet

Erkki Rintala har vigt hela sitt vuxna liv åt att erbjuda service på havet och även om det är något han planerar att göra fram till pensionen, så har det funnits vissa stunder då de existentiella frågorna varit mer högljudda än andra. En sådan stund var morgonen då Estonia sjönk. 

– Jag jobbade ombord Silja Scandinavia då och vi var ute på Östersjön samtidigt som Estonia sjönk. Det var en särskild stämning ombord, många grät och hade svårt att sova. Flera av besättningen hade kollegor på Estonia och kände solidaritet med de omkomna men också rädsla inför sina egna liv.

Vi satt tillsammans i personalrummet och stöttade varandra. Där och då blev gemenskapen bland personalen oerhört viktig. Sedan dess har säkerheten förbättrats enormt och för min egen del känner jag mig inte rädd över att jobba på öppet hav.

Jobb på sjön – unik flexibilitet

Ett år tog han tjänstledigt för att prova på arbetslivet på land i Stockholm, en erfarenhet som gjorde honom desto mer övertygad om varför han valde sjömanslivet. 

– Fasta kontorstider och begränsad fritid funkade inte riktigt för mig. Jag saknade kollegorna, friheten och den unika flexibiliteten, säger han.

När han går igenom båten hejas det åt alla håll och kanter, det märks att det finns en kärvänlig och avslappnad stämning bland besättningen. 

– Förr var personalen ganska homogen, nu är det mer diversifierat vilket också har influerat dynamiken och arbetsmiljön på ett bra sätt. Här har jag mina bästa vänner som jag känt i över 20 år. Trots att jag lever ensam så känner jag mig inte ensam. Silja Symphony är mitt hem, konstaterar han med en säker ton innan han måste kila vidare till nästa möte. 

Bra förmåner och variation

Någon som också betraktar Tallink Silja som sitt andra hem är finlandssvenske Mats Smedback, 46 år, som till vardags jobbar i informationsdisken på Silja Symphony. När Arbetaren når honom över telefon befinner han sig under sin lediga period i sitt hus, tre mil söder om finska Vasa. 

Mats Smedback. Foto: Privat

– Att jobba på öppet hav har alltid haft en rofylld inverkan i mitt liv. Jag skulle säga att  kollegorna, gemenskapen och den omväxlande arbetsmiljön har gjort att jag och många blivit kvar. De flesta som jobbar på Silja har jobbat länge vilket innebär att personalomsättningen är låg. Det gör att man blir lite som en egen glesbygd, ett eget samhälle där alla känner alla, berättar Mats Smedback. 

Men livet till havs har inte alltid varit ett självklart val och tanken från början var att göra något helt annat. 

– Jag började jobba som säsongsarbetare 1996, direkt efter gymnasiet på MS Wasa Queen som var i Siljas ägo och en stor arbetsgivare i min hemort. Rutten gick mellan Vasa och Umeå.  Jag såg det som en bra inkomstkälla att ha medan jag studerade till förskollärare. Efter min förskoleexamen jobbade jag inom barnomsorgen, men livet ville annat och jag återvände till Silja och blev kvar. Jag hade svårt för det förutsägbara och inrutade livet på land och ville tillbaka till båtmiljön och en mer äventyrlig vardag där ingen dag är den andra lik, förklarar han. 

Mats jobbar som de flesta anställda 10,5 timmar per dag i tio dagar och är ledig i tio dagar. På Tallink Silja tjänar de flesta mellan 25 000 och 30 000 före skatt, beroende på erfarenhet och kompetens. Under sina år inom båtföretaget har han haft olika yrkesroller vilket lett till både ombyte och variation i jobbet. 

Gågatan inne i färjan. Foto: Odessa Fardipour

– Det är en ganska unik arbetsplats på det sättet, man kan med lätthet byta jobb och arbetsuppgifter vilket gör att jobbet blir mer omväxlande och inte lika enformigt. Skulle de behöva förstärkning i Tax Free-shoppen så kan jag utan problem hoppa in bakom kassan, säger Mats Smedback.

En annan motiverande faktor med arbetslivet på kryssningsfärjan är förmånerna, berättar han. 

– När du jobbar 9-5 så lever du ett mer begränsat vardagsliv. Du kommer hem på kvällen och ska hinna med allt, som att laga mat, städa, kanske hinna med någon serie och sen är det läggdags. Här får du en egen välstädad hytt, alla måltider lagade. Gym och bastu finns inom gångavstånd och du får även fribiljetter som gör att du kan resa på Tallink Siljas rutter. Det finns tid till återhämtning och mer nöje, när man jobbar så här, berättar Mats Smedback.

Svårt kombinera med familjeliv

Precis som Erkki Rintala lever han ensam och säger att livet till havs kanske inte är helt idealt om man har en småbarnsfamilj. Dessutom är det en fördel att ha självdistans och nära till skratt för att klara av arbetsmiljön, säger Mats Smedback. 

– Jag skulle säga att förutsättningarna för att trivas i en sådan här arbetsmiljö kräver att man är öppensinnad, har lite skinn på näsan, bär på en stor dos humor och inte är så lättkränkt. Har man partner och småbarn kan familjelivet förstås bli lidande av att man är borta så länge. Det kan vara väldigt utmanande för omgivningen, men samtidigt är det något man bör väga in när man tar det här jobbet, säger han. 

Mats Smedback medger att han själv reflekterat över om han hade kunnat leva ett annat liv och hur det hade sett ut om han inte valde att jobba på kryssningsfärjor.

– Det händer ibland att jag tänker; hur blev mitt liv så här? Och det kan så klart vara påfrestande när man börjar ifrågasätta sina val i livet. Men samtidigt har jag svårt att se att jag hade kunnat göra något annat. Jag jobbade på land under pandemin och innan jag fick fast anställning på Tallink Silja, så jag vet att ett landjobb inte riktigt passar mig.  Genom båtlivet har jag fått möjlighet att resa och träffa människor från hela världen, det är ett privilegium som inte alla har. 

Han berättar också att serviceyrket rimmar väl med den han är och att det finns en yrkesstolthet som då och då blir extra kännbar. 

– Jag minns en gång när jag assisterade en amerikansk gäst med en enkel uppgift och fick ett Thank you, sir, som tack. Det gjorde ett ganska starkt intryck på mig, säger han. 

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan
51 personer dog på sina jobb 2025
Transportbranschen var som så ofta tidigare hårt utsatt för arbetsplatsolyckor. Foto: Johan Nilsson/TT

Mörka statistiken: De dog på jobbet 2025


Omkring en arbetare i veckan dog på sitt jobb runt om i Sverige under 2025. Det visar Arbetsmiljöverkets statistik från förra året.

Klämolyckor, fall från hög höjd och mördad i tjänsten. Det är bara några av de tragiska händelser som ledde till att en vuxen person aldrig kom hem från sitt jobb under förra året.

Sammanlagt omkom minst 51 personer på sina jobb under 2025. En ökning med sex personer jämfört med året innan. Bara vid förra årets slutskede, i samband med stormen Johannes, dog två personer sedan de jobbat med det riskfyllda röjningsarbetet ute i de värst drabbade områdena.

Transportbranschen hårt drabbad

Av de döda var minst tio kvinnor. Sex av dessa mördades vid skolskjutningen i Örebro den 4 februari. Två av de 51 omkomna var också frivilliga inom militären som dog under en flygövning i början av hösten.

Den bransch som återigen drabbades allra hårdast av dödsolyckor var transport. Där omkom minst 12 chaufförer på sina jobb.

Publicerad
7 dagar sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Alva
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad