I sin nya bok Striden må fortgå. En roman om kärlek och syndikalism skildrar Gun Hedlund på ett gripande sätt ett svartrött familjetrauma som går tillbaka till 1910-talets Gävle. Fokus är författarens farmors och farfars liv i de dragiga arbetarlängorna och på fabriksgolven vid Korsnäs pappersbruk strax utanför staden.
Arbetaren tog en pratstund med författaren, skrivpedagogen och den tidigare docenten i statskunskap för att förstå vad som fick henne att skriva den här boken.
– Egentligen låter det nästan lite trivialt, men det började med pandemin. Jag har alltid tänkt på min farmors och farfars liv och det min egen pappa berättade om dem. Han kom hela tiden tillbaka till svartlistningen som farfar råkade ut för, och traumat det innebar för hela familjen. Hur förnedrande det var. Så jag började göra efterforskningar när allt ändå stod stilla, säger Gun Hedlund.
Vid förra seklets början var Gävle en stad på stark uppgång. Hamnen, närheten till såväl skogen som havet, och den tunga industrin lockade till sig både människor och företag. Allt tycktes expandera. Inte minst sedan sågverksjätten Korsnäs förlagt sin verksamhet i Bomhus strax utanför Gävle, från Falun ett tiotal mil inåt landet, i en av Sveriges största industriflyttar genom tiderna.
Konfliktfyllt land
Folk strömmade till och fabriken slukade en aldrig sinande ström av arbetare som alla levde på de yttersta marginalerna. Samtidigt var Sverige ett konflikternas land. Kraven på rimliga villkor, skäliga löner och allmän och lika rösträtt slogs hela tiden tillbaka av högern och de som hade makten. Både den politiska och ekonomiska. Ofta hårt och brutalt. Strejker och lockouter avlöste varandra.
Potatisuppror, hungerkravaller och den blodiga revolutionen i Ryssland ökade spänningarna inom den unga arbetarrörelsen samtidigt som besvikelsen över LO:s ibland återhållsamma linje pyrde hos många av dem som ville se en snabbare förändring av samhället.
Gun Hedlunds farfar var en av dem. Han var fabriksarbetare vid Korsnäs och mer eller mindre boende på arbetsplatsen, där företaget ställt upp stora arbetarkaserner med trånga bostäder för de fattiga familjerna. En slags stad i staden med massor av barn där, för barnen, livsfarliga sjukdomar som mässling och scharlakansfeber spreds mellan de dåligt isolerade bostäderna. Inne på fabrikerna förstörde de många läckorna av klorgas lungorna på de som slet hårdast med massatillverkningen dagarna i ända.
Förhållanden få i dag kan föreställa sig, men som bara ligger ett par generationer bort i tiden.
– Jag minns ju farmor och farfar från min egen barndom och kände att jag ville skildra deras liv, även om mycket också är fantasi. Det har varit väldigt lustfyllt att skriva och framför allt att forska i arkiven. Jag har besökt Joe Hill-gården och träffat Gävle LS och suttit på Arkiv Gävleborg (tidigare Folkrörelsernas arkiv, reds anm) och läst gamla tidningslägg och fackföreningsprotokoll, säger Gun Hedlund.
– Från början visste jag inte så jättemycket. Men så satt jag där och tittade i en pärm med prydligt nedtecknade protokoll från Bomhus LS. Och i januari 1913 så såg jag att farfar valts till ordförande. Då skrek jag rakt ut, för därifrån var det bara att fortsätta gå igenom protokollen för att följa hans liv.
Nya insikter under arbetet
Romanen följer livet för en grupp människor de där dramatiska första åren av 1900-talet. En slags alterfiktion där historiska fakta blandas med föreställningen om hur allt måste varit. En vacker saga. Ett kärleksförhållande. Och en kamp för mänsklig värdighet.
Trots att Gun Hedlund varit docent i statsvetenskap vid Örebro universitet med fokus på kön, makt och politik var mycket nytt även för henne när hon började med sina efterforskningar.
– Verkligen! Jag har lärt mig så mycket om 1910-talets politik och det som främst har slagit mig är ju vilka otroligt hårda klassmotsättningar det var då, och hur väldigt reaktionär och oresonlig högern var. De var mycket mer aktiva i kampen mot de arbetare som försökte organisera sig än vad jag förstått tidigare. Och så den starka antimilitarismen inom arbetarrörelsen. Det är verkligen en fråga som glömts bort i dag. I Sverige har det ju skrivits mycket om utvecklingen på 1920- och 30-talen, men inte alls på samma sätt om åren innan.
Även om din roman handlar om 1910-talet så finns det ju andra som varit inne på samma spår. Vibeke Olssons romansvit om Bricken och Anna Jörgensdotters Solidärer utspelar sig båda i ungefär samma tid och miljö, längs Norrlandskusten. Var det svårt att bortse från de böckerna när du själv satte dig ner för att skriva?
– Tvärtom så skulle jag säga att de böckerna, och andra, har hjälpt mig en hel del. Just när det kommer till böckerna om Bricken så har jag lånat mycket kunskap om livet på ett sågverk. I Vibekes böcker fick jag lära mig om den där macho-kampen som ofta också pågick mellan männen, där de tävlade om att bära flest brädor tills deras kroppar helt enkelt inte orkade mer. I Arbetarens gamla redaktionssekreterare Ragnar Casparssons memoarer lärde jag mig om den ofta hårda debatten som fördes mellan socialdemokratiska och syndikalistiska agitatorer på 1910-talet.
Både kamp och kärlek
Genom protokollen har Gun Hedlund följt den syndikalistiska utvecklingen på Korsnäs-fabriken. Som mest var omkring 350 arbetare organiserade i den lokala samorganisationen på orten där hennes farfar alltså periodvis var ordförande.
– Det har varit så spännande att läsa och se hur de med blixtsnabba aktioner utifrån sina syndikalistiska principer ofta slog till för att förbättra villkoren för de anställda. Ibland orsakade de företaget stor ekonomisk skada.
Kärleken mellan farmor Emilia och farfar Paul är den röda tråden som löper genom hela romanen. Deras liv sammanflätas hela tiden med allt som hände i den mycket turbulenta tid de levde i.
Reformer framtvingade av en rädsla för revolution resulterade så småningom i allmän och lika rösträtt. Samtidigt återstod mycket. Förhållandena för arbetarklassen var på många håll fortfarande usla och förbättringarna långt borta. Sakta men säkert förändrades dock villkoren, även om det dröjde åtskilliga år och kostade i både slit och släp.
Emilia och Paul fick mot slutet av sina långa liv uppleva saker de tidigare bara kunnat drömma om. Paul höll dock fast vid sin syndikalistiska övertygelse och fungerade under en tid som tidningen Arbetarens lokala distributör.
Gun Hedlund hoppas nu att fler än bara historiskt intresserade på vänsterkanten ska läsa romanen.
– Jag vill så klart att alla ska tycka att det är en behaglig bok att läsa på flera sätt. Som kärleksroman, men också som en viktig historisk skildring av solidaritet och kamp.
Dina farföräldrar är verkligen fint porträtterade under en som sagt väldigt spännande och avgörande epok i den svenska historien. Varför har det känts så viktigt att berätta om det här?
– Jag tycker tyvärr att det saknas en del kunskap i dag. Särskilt om den tidiga arbetarrörelsen och vad de faktiskt åstadkom i sin kamp för bland annat demokrati och allmän rösträtt. Alla har ju hört om bondetåget i Stockholm år 1914, då 30 000 bönder från hela landet samlades under den svenska fanan till stöd för kungen och militären. Men betydligt färre känner till arbetartåget två dagar senare som samlade 50 000 deltagare med ett upprop mot militär upprustning.
