”Det finns inget samhälle, bara individer och deras familjer” är ett av Margret Thatchers mest ökända citat och skolvalet är den politiska reform som kanske bidragit mest till att förverkliga den visionen i Sverige. Shabane Barot om det fria skolvalet.
I Gunilla Bergströms och Per Åhlins film Slutbusat, Alfons Åberg (1980) skildras den stora anspänningen inför skolans första dag. Alfons ska snart börja ettan och han är rädd. Inför den första skoldagens morgon ligger han vaken i sängen och grubblar. Pappa Åberg tröstar genom att påpeka att Alfons inte är ensam: just den här kvällen är hela kvarteret, ja hela staden och landet fullt av pirriga sjuåringar. De är alla i samma sits; i varje hus finns det en eller flera som är rädda, som inte kan sova. Alfons vaknar nästa morgon under en strålande sol och strömmar tillsammans med kvarterets alla sjuåringar in genom den närbelägna skolbyggnadens dörrar.
I höst är det dags för årgång 2017 att börja förskoleklass och i våra Bredängskvarter går diskussionen om valet av skola varm bland oss som är föräldrar till sexåringar. Till skillnad från Alfons och hans lekkamrater, som tar med sig bostadsområdets gemenskap in i klassrummet, innebär skolstarten i valfrihetens Sverige att barnen skiktas utifrån sin socioekonomiska bakgrund. Elever ur samma samhällsskikt tenderar i allt högre utsträckning att gå i samma skolor, ett fenomen som kallas skolsegregation. Begreppet för tankarna till de rasistiska åtskiljningslagarna i USA:s sydstater men är alltså ett av den svenska skolans största problem idag.
Det fria skolvalet infördes av regeringen Bildt på 90-talet, som del av friskolereformen. Sedan dess har skillnaderna i resultat mellan skolor ökat, vilket i Institutet för Arbetsmarknads – och utbildningspolitisk utvärderings (IFAUs) sammanställning sägs bero ”uteslutande på ökad skolsegregation”.
Till skillnad från Alfons och hans lekkamrater, som tar med sig bostadsområdets gemenskap in i klassrummet, innebär skolstarten i valfrihetens Sverige att barnen skiktas utifrån sin socioekonomiska bakgrund.
Skolvalet beräknas stå för ungefär trettio procent av den ökningen, medan boendesegregationen bidragit till resten. Sannolikheten för att en grundskoleelev med starkare socioekonomisk bakgrund går i en friskola är nu dubbelt så hög som den för en elev med svagare socioekonomi. Även när man jämför elever som bor i samma område syns en tydlig socioekonomisk skillnad mellan de som går i fri- respektive kommunal skola.
Skolverket slår på sin hemsida fast att skolsegregationen motverkar skolans likvärdighetsuppdrag, vilket i synnerhet drabbar elever med utländsk bakgrund. Likvärdighetsuppdraget är inskrivet i skollagen och omfattar rätten till utbildning av likvärdig och hög kvalitet. Skolan har också ett så kallat kompensatoriskt eller utjämnande uppdrag: att kompensera för skillnader i elevernas grundförutsättningar. I en rapport från 2018 slår Skolverket fast att utvecklingen nu går i motsatt riktning: skolornas socioekonomiska elevsammansättning har fått en ökad betydelse för resultaten.
Bredäng är en förort i södra Stockholm med knappt 11 000 invånare. Närheten till det segregerade överklassområdet Mälarhöjden – angränsande station på tunnelbanans röda linje 13 – gör Bredäng till en generellt tacksam plats att utgå ifrån för den som vill belysa klasskillnader i Stockholm.
Det har gjorts otaliga reportage om skillnaderna mellan skolorna i Mälarhöjden och Bredäng i bland annat SvD, DI och SVT och sett till elevsammansättning och resultat är skillnaderna verkligen stora, trots att en av Bredängs kommunala skolor nyligen gjort ett anmärkningsvärt lyft av andelen elever som lämnar nian med gymnasiebehörighet. Skiktningen av barn i en socioekonomiskt stark och svag grupp, en med svensk respektive utländsk bakgrund, kan knappast bli tydligare än här.
Men i Mälarhöjden finns också en populär friskola som i teorin är öppen för alla. Det fria skolvalet såldes ju in just som en möjlighet för drivna föräldrar att få välja bland ett stort utbud av skolor utanför det egna närområdet. Många friskolor har dock ett köbaserat intag som kräver framförhållning från föräldrarnas sida, vilket i SOU:n En mer likvärdig skola (2020) konstateras bidra till en ojämn social elevsammansättning. Föräldrar med starkare socioekonomisk bakgrund har bättre förutsättningar att tidigt informera sig och ställa sina barn i kö och barnen får därmed längre kötid. Friskolorna använder sig dessutom av fler urvalskriterier än de informerar föräldrarna om.
När Skolinspektionen granskade 30 friskolor (2022) fann man brister i urvalet och mottagandet av elever hos 24 av de 30 skolorna. Dessa använde fler urvalskriterier än vad som framgick i informationen till föräldrarna och efterfrågade uppgifter om bland annat modersmål och stödbehov. De vaga antagningskriterierna möjliggör för friskolor att välja bort elever som behöver större insatser och därmed kostar mer – någonstans måste ju skolaktiebolagens vinster hämtas in.
I en rapport från 2018 slår Skolverket fast att utvecklingen nu går i motsatt riktning: skolornas socioekonomiska elevsammansättning har fått en ökad betydelse för resultaten.
Trots en stark folkopinion mot vinstuttag i skolan och konsensus bland oberoende forskare och statliga myndigheter om den nuvarande skolpolitikens destruktiva effekter är utsikterna för politisk förändring små i nuläget, med tanke på den nuvarande regeringssammansättningen. Att skolminister Lotta Edholm innan utnämningen satt i styrelsen för friskolekoncernen Tellus och att Liberalernas partiledare Johan Pehrson har investerat i den snabbväxande skolkoncernen Atvexa är bara två av de mest flagranta exemplen på hur insyltade de politiska makthavarna blivit i välfärdföretagen.
Hur ska man då som förälder förhålla sig till detta – vilka möjligheter har man att motverka segregationen i skolan? ”Det faller väl inte på oss föräldrar att se till att skolan kan genomföra sitt kompensatoriska uppdrag?” säger en vän och det stämmer väl på sätt och vis, frågan måste ju bemötas på samhällsnivå.
Själva valsituationen skapar också en logik där föräldrarna ser sig skyldiga att optimera det egna barnets förutsättningar – kan man välja något annat än det ”bästa” åt sitt barn? De kollektiva frågorna förpassas därmed till periferin. ”Det finns inget samhälle, bara individer och deras familjer” är ett av Margret Thatchers mest ökända citat och skolvalet är den politiska reform som kanske bidragit mest till att förverkliga den visionen. Detta kommer inte att förändras förrän det skolpolitiska och i förlängningen välfärdspolitiska ramverket förändras. Men att i det egna så kallade lilla livet förhålla sig passiv till det fria skolvalets sorteringsmekanismer och flyta med är inte heller ett alternativ.
Hur kan vi då göra för att motverka den fortsatta utvecklingen mot ett samhälle där skillnaden mellan det egna barnet och andras ungar blir allt större? Vi föräldrar som vill något annat än ökad segregation och försämrade livsmöjligheter för barnen i våra områden måste prata ihop oss – utropa föräldraråd! – finnas i de kommunala skolorna och tillsammans försöka utveckla konkreta strategier för att stärka rätten till en likvärdig utbildning för alla barn.
