Har du livserfarenheter av arbete? Hur ser just din klassberättelse ut? Det är något som Föreningen Arbetarskrivare vill ta reda på i sin trettonde antologi som kommer ut i höst. Arbetaren har samtalat med ordförande Karin Nilsson och författaren Lena Staaf om arbetarlitteratur.
– Jag tycker att man behöver bredare litteratur och verklighetsberättelser utifrån ett klassperspektiv. Vi har saknat arbetarklassens röst och då menar jag den arbetande kroppen men också hur det är att vara arbetarklass, dessa röster finns inte representerade i det offentliga rummet.
Det säger Karin Nilsson som är ordförande i Föreningen arbetarskrivare som bildades 1990. Syftet har varit att stödja och uppmuntra författare och skribenter att skriva om arbete och klass.
Föreningen har sin bas i Sandviken där den också grundades, men har välkomnat inskickade berättelser från hela landet. Berättelserna sätts sedan samman till en antologi och den trettonde boken kommer ut i höst.
– Årets tema är “amma, arbete, arv”. Vi uppmanar människor att skicka in bidrag. Det kan handla om prosa, poesi och illustrationer. Fokus ska vara på arbete, arbetslöshet, kärlek, solidaritet, liv och död som är kopplat till arbetarklassen, säger Karin Nilsson.
Karin Nilsson menar att antologierna skiljer sig åt och att temat i sig är inte smalt, så länge det handlar om arbetarklass och arbete. Hon menar att det redan är en maktposition i sig att vara en utgiven författare, och uppskattar därför blandningen av etablerade och debuterande författare.
Arbetarlitteratur som genre har inte alltid varit en helt okomplicerad historia. Svensk arbetarlitteratur har varit som mycket annat, influerat av världen och dess nuvarande status.
1930-talet var genrens stora genomslagsepok med författare som Moa Martinson och Ivar-Lo Johansson. Arbetarklassens levnadsvillkor, lönearbete och deras sociala liv var något som skildrades av de gamla proletärförfattarna. Berättelser om klasserfarenhet gav ett stort uppsving för genren under denna period.
Det är fortfarande så att vi behöver de här verklighetsbeskrivande texterna. Att inte ha bostad, att jobba för 20 kr i timmen, svartarbete.
Karin Nilsson, ordförande Föreningen arbetarskrivare.
Nu menar många profiler och forskare att arbetarlitteratur som koncept är brett med stor spännvidd och har utvecklats till flera underkategorier. Även om det finns en grundläggande riktlinje – att den skildrar arbetares villkor.
Karin Nilsson är besviken på hur låg klassmedvetenheten är i dag och genrens successiva försvinnande, något som hon hoppas att antologierna kan motverka.
– Det är fortfarande så att vi behöver de här verklighetsbeskrivande texterna. Att inte ha bostad, att jobba för 20 kr i timmen, svartarbete. Sådana berättelser behövs det mer av i det här samhället där medelklassen får komma mest till tals.
Karin önskar att föreningen väljer att fånga och spegla den förändring av arbetsmarknaden som skett under åren, inte minst när det kommer till privatisering och osäkra anställningar. En nytändning av stilarten kanske ger mer förståelse, tycker hon.
En skribent som medverkar i årets antologi med novellen “Inte en av oss” är den pensionerade socialarbetaren Lena Staaf. Hennes bidrag handlar om murarnas arbete och villkor på byggena, men också vad som kan hända med de människor som arbetar utan avtal och trygghet.
– Den handlar om en byggarbetsplats och en person som kommer till jobbet och upptäcker att det ligger en död människa nedanför det halvfärdiga huset. Jag blev väldigt insatt i hur det fungerar i byggena då jag var gift med en byggnadsarbetare.
När jag och min man åkte runt i Stockholm kunde han peka: “Den där muren har jag gjort. Det där huset har jag smällt upp”, han var så stolt. Det vill jag beskriva också. Det är inte bara att smälla upp någonting, utan det är konst.
Lena Staaf
Lena Staaf har jobbat inom socialtjänsten i 40 år, oftast med barn och unga. Skrivandet har varit en viktig bisyssla sedan 90-talet och hon är tidigare publicerad i antologier och tidskrifter. Förra året kom hennes första diktbok “Associala dikter” ut på Verbal förlag.
Hon hoppas på att hennes novell kan ge mer inblick i ett yrke som annars ofta glöms bort även hos arbetarklassen. Hennes man var stolt som murare, just för att det krävdes skicklighet. Den glädjen och stoltheten går att ha i jobbet, men när man bryts ned av svartarbete vänder stoltheten oftast till en likgiltighet och sorg, menar Lena.
– När jag och min man åkte runt i Stockholm kunde han peka och säga “den där muren har jag gjort. Det där huset har jag smällt upp”, han var så stolt. Det vill jag beskriva också. Det är inte bara att smälla upp någonting, utan det är konst, säger Lena Staaf.
Att arbetarlitteraturen har som uppgift att skildra berättelser inifrån arbetsmarknaden råder det ingen tvekan om enligt Staaf. Som pensionerad socialarbetare, och nu engagerad inom Vänsterpartiet, hoppas hon att fler berättelser ska komma ut från både byggnadsbranschen och socialtjänsten.
– Det är andra berättelser som svämmar över i litteraturen. Jag tycker att det finns ett behov att fylla, säger Lena Staaf.
