”Avtalets performativa kraft inte underskattas. Oavsett hur Sverige agerar på det, fungerar själva avtalet som en bekräftelse på den allt längre drivna kriminaliseringen av kamp för kurders rättigheter.” Det skriver Patricia Lorenzoni i Arbetaren.
”Jag har sovit gott”, sade statsminister Magdalena Andersson i onsdags efter att avtalet med Turkiet undertecknats i Madrid. Till dem som olikt henne kände en ”viss oro”, ville hon tydliggöra tre saker: ”Det första är att vi aldrig utlämnar någon svensk medborgare, det andra är att vi precis som tidigare kommer att följa svensk och internationell lag. Det tredje är att om man inte ägnar sig åt terroristverksamheter så behöver man inte vara orolig.” (Svt 29/6)
Sällan har en lugnande försäkran låtit så oroande. Vi minns alla fallet med Egyptensvenskarna 2001, och hur lätt svensk och internationell lag den gången vägde. Men det handlar inte bara om ett över tjugo år gammalt isolerat fall. När justitieminister Morgan Johansson ännu var rättspolitisk talesperson för socialdemokraterna, förespråkade han att svenska medborgarskap skulle kunna återkallas. Detta var 2011, och den gången kallade Ardalan Shekarabi utspelet för ”helt sjukt”.
Sedan dess har det skett betydande förskjutningar i vad som anses politiskt rimligt, och vi bör inte förvånas om förslaget dammas av igen. En regeringsbeställd utredning föreslår redan nu åtgärder för att försvåra medborgarskap, bland annat genom kunskapsprov.
Socialdemokraterna arbetade i migrationskommittén aktivt för ett permanentande av det man 2015 annonserat som en tillfällig nödåtgärd. Och samma vecka som Sverige slöt avtal med Turkiet gav regeringen Migrationsverket i uppdrag att utarbeta planer för byggandet av ”återvändandecenter” – måhända med inspiration från Danmarks så beryktade udrejsecenter.
Eftersom varken den som bedöms som hot eller hens juridiska ombud får ta del av bevisningen, hamnar i praktiken den drabbade i en undantagszon fråntagen lagens skydd. Hur för du din talan när du inte vet mot vad du talar?
Enligt det nu undertecknade avtalet ska Sverige skyndsamt, och med iakttagande av turkiska underrättelser, hantera de ärenden i vilka Turkiet begärt personer utlämnade. Vi vet inte vilken roll turkiska underrättelser redan nu spelar i svenska utvisningsärenden, både ETC och Blankspot har i ett flertal artiklar de senaste åren uppmärksammat hur kurder i Sverige klassas som säkerhetshot av Säpo.
Eftersom varken den som bedöms som hot eller hens juridiska ombud får ta del av bevisningen, hamnar i praktiken den drabbade i en undantagszon fråntagen lagens skydd. Hur för du din talan när du inte vet mot vad du talar? Människor som drabbas har i många fall en bakgrund i organisationer som den turkiska regimen terrorklassat, vilket i Turkiet sker regelmässigt med regimkritiker.
Mot bakgrund av detta bör avtalets performativa kraft inte underskattas. Oavsett hur Sverige agerar på det, fungerar själva avtalet som en bekräftelse på den allt längre drivna kriminaliseringen av kamp för kurders rättigheter. Därför kan också Turkiets ambassadör genast förklara att svenska regeringen bör agera mot demonstrationer där PKK- och PYD-flaggor förekommer.
För det har påpekats att avtalet inte är mer än del av ett diplomatiskt spel där ingen får förlora ansiktet. Det står ingenting om att människor ska utlämnas, bara att ärendena ska hanteras. Sant. Men med de senaste årens urholkning av asylrätten, med pågående misstänkliggöranden och utlämningar av kurdiska och turkiska regimkritiker, hur ska detta kunna lugna någon? Dessutom, vad vi har för regering idag vet vi. Redan i höst kan vi ha en helt annan.
Har någon trumf på hand här, är det inte svenska regeringen. Ändå förhandlar den om livet och tryggheten för människor i Sverige vars enda brott är kamp för rättigheter vi här tenderar att ta för givna.
Alldeles oavsett är Sverige i underläge. Om det ligger i Sveriges intresse att – som både Magdalena Andersson och Ann Linde försökt göra – hävda att avtalet egentligen inte förändrar så mycket, är Turkiets intresse motsatt. Att Turkiet inte skulle nöja sig med en underskrift utan också vilja kontrollera vilja till efterlevnad, borde inte ha överraskat någon.
Efter Madridmötets avslutande höll Erdogan en pressträff där han hävdade att Sverige ”lovat” lämna ut sjuttiotre ”terrorister”. Om det inte sker kan Turkiet åter aktivera sitt veto. Har någon trumf på hand här, är det inte svenska regeringen. Ändå förhandlar den om livet och tryggheten för människor i Sverige vars enda brott är kamp för rättigheter vi här tenderar att ta för givna.
Politiken och diplomatin är en värld full av strategiska lögner och halvsanningar. Jag kan bara hoppas att statsministerns försäkran om att hon sover gott är en av dem.
