Under den senaste månaden har den kurdiska frågan stått i centrum för en diplomatisk storkonflikt som involverar Sverige, Finland, Turkiet och militäralliansen Nato. President Erdoğans anklagar Sverige för att understödja kurdisk terrorism och vill se förändringar för att godkänna ett Natomedlemskap. I både Turkiet och Sverige oroar sig kurder för konsekvenserna av eventuella eftergifter.
Kurderna har inga vänner utom bergen. Så lyder ett talesätt bland kurderna själva, eftersom de upprepade gånger i historien har svikits i den internationella politikens spel. Under den senaste månaden har många kurder fruktat att det här ska ske ännu en gång efter att Turkiet bedrivit utpressningspolitik mot Sverige och Finland kring de två ländernas Natomedlemskap.
I mitten av maj stod det klart att både Sverige och Finland vill ansluta sig till militäralliansen Nato. Men när planerna var offentliga sa Turkiets president Recep Tayyip Erdoğans plötsligt att han skulle blockera medlemskapen. Erdoğan anklagar Sverige och Finland för att understötta kurdiska terrorister som är fiender till Turkiet och att detta måste upphöra innan Turkiet kan godkänna medlemskapsansökningarna. Utspelet har skapat en diplomatisk storkonflikt, och mitt i allt spelar den kurdiska frågan en överraskande central roll.
Att göra eftergifter kanske skulle kunna rädda dagen, men det vore väldigt farligt för framtiden.
Saruhan Oluç, talesperson i församlingen för det prokurdiska HDP.
Det senaste sveket mot kurderna var när USA:s expresident Donald Trump, hösten 2019, beslöt att dra tillbaka de amerikanska styrkorna från det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien. Det gav grönt ljus till en turkisk attack mot samma självstyre – trots att kurderna hade varit allierade med USA och den globala koalitionen mot IS sedan 2014.
Då kritiserade Sveriges regering den turkiska invasionen, som de kallade “folkrättsvidrig”. Regeringen Löfven utlyste ett militärexportembargo mot Turkiet och fördjupade sitt samarbete med det kurdiska självstyrets makthavare. Man sköt även till 100 miljoner kronor åt civila hjälpinsatser i nordöstra Syrien. Sedan i maj har Turkiets president Erdoğan krävt en kursändring i just den här svenska kurdpolitiken.
Turkiet har publicerat en lista med fem krav. Bland kraven står att Sverige måste utlämna ett antal individer med rötter i Turkiet, som man påstår är medlemmar antingen i den kurdiska militanta PKK-rörelsen eller den islamiska Gülenrörelsen, som bägge är terrorstämplade i Turkiet. Man påstår att Sverige levererar både vapen och pengar till PKK och det syriskkurdiska partiet PYD – detta måste genast upphöra. Turkiet kräver också att Sverige ska lyfta sitt militärexportembargo mot Turkiet, samt inleda ett nytt samarbete med Turkiet för att bekämpa terrorism.
Flera av kraven kan Sveriges regering inte göra något åt. Utrikesdepartementet har dementerat att det skickas vapen till kurder. De enda pengar som skickats är biståndsmedlen till nordöstra Syrien. Rimligtvis förklarade Sveriges representanter också detta i de diplomatiska samtal med Turkiet som inleddes i Ankara i slutet av maj.
Men den relativa tystnaden från Sveriges regering kring hur man ställer sig till de övriga turkiska kraven har skapat oro över att Sverige skulle kunna göra eftergifter. Inför att de svensk-turkiska Natosamtalen skulle äga rum i Ankara publicerades ett upprop, undertecknat av 17 svenska publicister, om att Sveriges regering absolut inte får ge vika och lämna ut de som pekats ut som ”terrorister” till Turkiet. Flera av personerna i fråga är Erdoğankritiska journalister, förläggare och författare. Bland undertecknarna fanns ordförandena i Journalistförbundet, Reportrar utan gränser, Svenska PEN och Publicistklubben.
Turkiet har sagt att man under flera års tid försökt få de utpekade personerna utlämnade, utan att få sin vilja igenom. Stämmer detta, så bekräftar det alltså att Turkiet försökt fånga in landsflyktiga regimkritiker i Sverige. Därmed kan Sverige också ha fått förfrågningar om fler personer.
Sedan 2020 har frågan om Säpostämplade kurder fått ökad medial uppmärksamhet. Åtminstone 38 kurder har av Säpo bedömts vara ett hot mot rikets säkerhet, varpå Migrationsverket beslutat om deras utvisning. Inga av de anklagade har fått se de påstådda bevisen eftersom Säpo sekretessbelagt dem. Däremot sympatiserar alla med den transnationella kurdiska vänsterrörelsen och ett flertal riskerar utvisning till Turkiet, där de varit journalister, aktivister eller oppositionspolitiker.
Det finns en utbredd misstanke om att det är anklagelser från Turkiet som ligger bakom de här problemen. Nu har oron därför ökat för att de Säpostämplade kurderna ska få det ännu tuffare i Sverige.
Helin, en svenskkurdisk kvinna som bor i Mellansverige, är en av de som drabbats. Hon vågar ännu inte framträda offentligt.
– Enligt Säpos bedömning är jag en säkerhetsrisk för Sverige, men jag vet inte själv hur, varför, eller vad jag har gjort. Turkiet kan uppfatta mig som terrorist, i deras ögon är vem som än pratar om kurder per automatik en terrorist. Det kan man se när de till och med begärt en svensk politiker som Amineh Kakebaveh utlämnad och när de stämplat Jonas Sjöstedt, Sverige försvarsminister och massa andra politiker som terrorister, säger hon.
– Jag gett ut två böcker och bland annat avslöjat den turkiska underrättelserörelsen i Sverige, vilket blev starten till det som kallas Ergenekon-skandalen i Turkiet. Jag blev hotad, förföljd, men jag tänkte det var värt det. Säpos bedömning vilar på turkiska intressen, tänker jag.
Helin tror att hon har stämplats av Säpo på grund av falska anklagelser från Turkiet, där man vill hämnas för att hon varit en profilerad, regeringskritisk journalist. Hon har dock bott i Sverige i 30 år och är svensk medborgare. Därför har Migrationsverket på Säpos inrådan bestämt att hennes kurdiske make Nahsan ska utvisas till Turkiet i stället.
Säpo anser att Nahsans närvaro i Sverige kan främja Helins påstått säkerhetshotande verksamhet. Men paret har även en fyraårig son tillsammans. Migrationsverket har därför föreslagit att även Helin och pojken ska lämna Sverige och följa med Nahsan till Turkiet.
Det vore dock ett misstag att tro att Turkiets agerande bara handlar om internationell politik. Erdoğan verkar ta tillfället i akt att driva Natobråket till sin spets, för att gynna sina egna intressen till max. Det handlar nämligen till stor del även om inrikespolitik.
Sommaren 2023 går Turkiet både till president- och parlamentsval. På hösten samma år fyller den turkiska republiken 100 år. Jubileet har fått stor betydelse i Erdoğans retorik och vid hundraårsfirandet vill han kunna framställa sig som en landsfader. Då hänger allt på att han och hans parti AKP vinner valen.
I slutet av maj besökte jag det turkiska parlamentet i Ankara och mötte Saruhan Oluç, talesperson i församlingen för det prokurdiska HDP – som även är svenska Socialdemokraternas systerparti. Han ser Erdoğans utspel om Sverige som en understödjare av kurdiska ”terrorister” som ett sätt att piska upp nationalism och ett större regeringsstöd i landet. Samtidigt ingår det i ett pågående försök att stänga ner hela HDP inför valen 2023. Målet är att få Sveriges regering och regeringsparti, som utmärkt sig med sitt stöd till HDP, att tvingas distansera sig från den kurdiska rörelsen inför detta.
– Det är smärtsamt att se hur kurdfrågan missbrukas som ett politiskt verktyg i debatten om Natomedlemskapet. Vi säger till Sverige att man ska hålla fast vid sina demokratiska värden och mänskliga rättigheter. Att göra eftergifter kanske skulle kunna rädda dagen, men det vore väldigt farligt för framtiden, säger Saruhan Oluç.
Den 8 juni publicerade den finska tidningen Ilta-Sanomat en intervju med Finlands president Sauli Niinistö, som tycks bekräfta att Turkiet gjort en häftig sväng i synen på Natomedlemskapet bara för att det passade Erdoğans politiska agenda. I ett telefonsamtal mellan Niinistö och Erdoğan i början av april uttryckte den turkiska presidenten sitt stöd till ett finskt Natomedlemskap. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska ha fått samma garantier. Enligt Niinistö fanns det ”ingen möjlighet till missförstånd” kring den turkiska hållningen.
Det är smärtsamt att se hur kurdfrågan missbrukas som ett politiskt verktyg i debatten om Natomedlemskapet.
Saruhan Oluç, talesperson i församlingen för det prokurdiska HDP.
Den här svängen skulle kanske också kunna förklara varför den svenska ambassaden i Ankara inte fanns med bland de utlandsmyndigheter som tog fram underlag till den svenska regeringens Natorapport som kom den 13 maj, som analytikern Mats Engström har uppmärksammat. Det fanns helt enkelt inte skäl att ta särskild hänsyn till Turkiet.
Den 7 juni avstyrdes med nöd och näppe en ny regeringskris i Sverige. Högern saknade endast en röst för att avsätta justitie- och inrikesminister Morgan Johansson genom en misstroendeförklaring. Den oberoende riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh hade en vågmästarroll och valde att lägga ned sin röst, efter att S intygat att man håller fast vid den överenskommelse man slöt med henne i november i fjol.
Enligt den ska S fördjupa samarbetet med det kurdiska partiet PYD i nordöstra Syrien. I överenskommelsen kallas även de syriskkurdiska YPG- och YPJ-styrkorna för ”frihetskämpar” – medan Turkiet kallar dem terrorister.
Överenskommelsen går rakt emot det turkiska kravet om att Sverige ska distansera sig från PYD. Därmed verkar det bäddat för en intensifierad konflikt med Turkiet kring Natomedlemskapet. Men det är oklart om beskedet till Kakabaveh är en markering mot Turkiet? Eller är det en socialdemokratisk taktik inför att man eventuellt kan riva upp avtalet efter valet i september, när Kakabaveh inte längre sitter i riksdagen?
Ingen vet, men vi kan komma att lära oss mer snart. Erdoğan har offentligt talat om planer på nya, militära attacker mot det syriskkurdiska självstyret. Sker det snart, kommer Socialdemokraterna behöva reagera och uttala stöd till PYD. Eller så släpper man bara ifrån sig en lågmäld protest, i hopp om att det kan öppna vägen till Nato.
