Sverigedemokraterna tog sig över 4 procent-spärren till Sveriges riksdag i 2010 års val. Tomas Poletti Lundström har läst två böcker som tittar närmare på partiets rötter, och analyserar hur de påverkat svensk politik under fyra decennier.
Efter valet i september kan Sverigedemokraterna vara riksdagens största parti, större än sina samarbetspartners Moderaterna och Kristdemokraterna. Om deras block dessutom får majoritet kan de kommande fyra åren innebära att Sverigedemokraterna uppnår vad de träget arbetat för i snart fyra decennier: påtaglig politisk makt.
Vilka är då Sverigedemokraterna och hur har de blivit så stora? Om detta handlar två nyligen utgivna fackböcker. För att besvara den senare frågan har Pontus Mattsson intervjuat en lång rad personer i sin bok In klampar Jimmy, som nu utkommer i en uppdaterad upplaga från 2020. Här uttalar sig politiker, ledarskribenter, sverigedemokratiska sympatisörer samt en och annan statsvetare med både mer eller mindre välunderbyggda förklaringar.
Mattsson är en erfaren journalist med uppenbart god insikt i Sverigedemokraternas partipolitiska inre liv. Han besitter också en imponerande förmåga att obehindrat röra sig mellan tre olika journalistiska uttryck: TV, radio och text. En bedrift bara det. Fokus i boken är tiden efter Sverigedemokraternas ”entré i politiken”, det vill säga efter riksdagsvalet 2010. Som dokument över de senaste årens turer inom och mellan de parlamentariska partierna i Sveriges riksdags fungerar boken väl – från regeringsbildningar och budgetomröstningar till kriser och debatter.
Mattsson skildrar den omsvängning i synen på Sverigedemokraterna som flera av riksdagens partier gjort under perioden. I de nyskrivna avslutande kapitlen berörs hur coronapandemin och Rysslands krig i Ukraina påverkat Sverigedemokraternas relation till de andra partierna.
Framställningen i boken är saklig rakt igenom, men Mattsons egen röst saknas dessvärre. Tyvärr är det också något oklart vem som är den tilltänkta läsaren. För den politikintresserade blir bokens innehåll snarast en sammanfattning över vad som nyligen sagts i olika nyhetssändningar. Dessutom repriserar den tyckonomins heta takes på Sverigedemokraternas tillväxt: de växer eftersom partiet är ”mobbade”, för att politikerna inte vågat ”ta debatten”, för att en kommun köpt alldeles för dyrt vägsalt, för att de andra partierna inte levererat rätt ”migrationspolitik”, för att någon invandrare av korkat oförstånd anmält oskyldig förskolepersonal för pedofili.
Man kan misstänka att den politikintresserade redan är väl bekant med de disparata förklaringar till hur ”Sverigedemokraterna kunnat växa som de gjort” som uttrycks av olika intervjuade röster i boken. Men någon egentlig guidning bland dessa erbjuds inte läsaren. För den som är mindre politikintresserad är ett oöverblickbart antal citat från halva landets politikerkår och enstaka uppskakade ledarskribenter antagligen inte den ultimata kvällslektyren.
För den som är mindre politikintresserad är ett oöverblickbart antal citat från halva landets politikerkår och enstaka uppskakade ledarskribenter antagligen inte den ultimata kvällslektyren.
Där Mattsson fokuserar på det partipolitiska spelet är Expressen-journalisten David Baas bok Segra eller dö mer inriktad på Sverigedemokraternas idéer. Baas placerar in Sverigedemokraterna i deras ideologiska sammanhang: det politiska landskap där aktörerna betecknar sig själva som nationalister. Han synliggör de nationalsocialistiska organisationer och nätverk som hela tiden funnits i närheten av Sverigedemokraterna, som exempelvis Vitt ariskt motstånd och Nordiska motståndsrörelsen.
I boken gör Baas också nedslag i de identitära svenska sammanhang som präglats av den fascistiska strömningen franska nya högern och den amerikanska alternativhögern. Som ingång tar han återkommande olika nyckelpersoner i det radikalnationalistiska landskapet, exempelvis Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson, Nordiska motståndsrörelsens före detta ledare Klas Lund och internetkrigaren och alternativhögerprofilen Christoffer Dulny.
Bokens huvudsakliga fokus är Sverigedemokraterna, men med det uttalade syftet att förstå partiet i en bredare kontext. Här tydliggörs hur gränserna mellan de olika strömningarna av den svenska radikalnationalismen är porösa och att ”människor, idéer, retorik och strategier rör sig över hela rörelsen”. Denna syn på ”den nationella rörelsen” som något idémässigt sammanhängande är både fruktbar analytiskt och har stöd i flera vetenskapliga studier. Olyckligtvis får denna kunskap sällan gehör i journalistiska texter, varför David Baas bok utgör ett välkommet och välskrivet undantag.
Den kan också ge mer nyans till den kraftigt förenklade talepunkten om att Sverigedemokraterna har ”nazistiska rötter”. Precis som Baas visar är bilden betydligt mer komplex, även om den knappast är det på ett sätt som bistår partiet i byktvättandet. Sverigedemokraterna har inte varit nationalsocialistiskt vid något tillfälle i partiets historia. Detsamma gäller den organisation som låg till grund för partiets bildande under 1980-talet: Bevara Sverige Svenskt.
I stället har där funnits länkar till den organiserade fascismen, inte minst dess nestor Per Engdahl. Sverigedemokraterna har varit mindre intresserade av ordet ras och mer av ord som kultur, nation, etnicitet och religion. Detta skiljer dem från de rasorienterade nationalsocialisterna i exempelvis Nordiska motståndsrörelsen. Men det som förenar dem är den nationalistiska orienteringen.
Ett problem med Baas ansats är att den inte är långtgående nog. Att dra en skarp gräns mellan den grupp han kallar ”nationalisterna” – det vill säga alla från Sverigedemokraterna till Nordiska motståndsrörelsen – och andra politiska aktörer i Sverige har med tiden visat sig alltmer besvärligt. Inte minst när radikalnationalistiska idéer flyttat in i den politiska mittfårans retorik. Här finns det anledning att tänka på nationalismen i termer av gradskillnad snarare än artskillnad, eftersom alla parlamentariska politiska partier i någon mån är nationalister – så till vida att de alla agerar som nationalstatens försvarare. Spelreglerna för politiska partier innebär att dessa måste godta en ordning där nationalstaten ses som den högsta instans som får besluta om rätt och fel, fattig och rik, liv och död.
I min egen forskning benämns därför aktörer som Sverigedemokraterna och Nordiska motståndsrörelsen som radikala nationalister. Ordet radikal betyder här inte extrem, utan ursprunglig: det härstammar från latinets radix – på svenska översatt till rot. Radikalnationalisterna skiljer sig från andra mindre uttalat nationalistiska aktörer eftersom deras huvudsakliga fokus är att återvända till det de uppfattar som nationalismens rötter: att knyta ett föreställt folk till ett avgränsat territorium.
Det går därför att förstå nationalismen som en skala, från de mest övertygade nationalisterna (i riksdagen representerade av Sverigedemokraterna) till betydligt mindre övertygade nationalister (exempelvis nyliberala, socialistiska eller gröna riksdagspolitiker). Gemensamt för dessa är att de alla i någon mån accepterar den nationalistiska ideologin som nödvändig i det politiska tänkandet. Men för de radikala nationalisterna är nationalismen inte enbart nödvändig: den är livsavgörande.
Är verkligen den svenska flaggan i midsommarfirandets jordgubbstårta en annan än den som sitter på Björn Söders kavajslag?
Kanske är det sådana diskussioner som saknas i dessa två annars välskrivna böcker om Sverigedemokraterna; funderingar kring hur detta parti och deras väljare förhåller sig till andra politiska positioner. Har verkligen nationalismen på senare tid dykt upp i svensk politik och ”förändrat den i grunden” som David Baas skriver? Är verkligen den svenska flaggan i midsommarfirandets jordgubbstårta en annan än den som sitter på Björn Söders kavajslag? Om man menar det har man i så fall ett stort ansvar att förklara varför.
Ett alternativ är att i stället beskriva Sverigedemokraterna och de andra omskrivna aktörernas nationalism som en intensivare variant än den som andra parlamentariska partier representerar. Flaggan är och förblir därmed densamma. Det är förhållningssättet till den som kan se olika ut.
Tomas Poletti Lundström är religionshistoriker vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet. Disputerar i höst på avhandlingen Trons försvarare: Idéer om religion i svensk radikalnationalism 1988–2020.
