Hur kan arbetarrörelsen röra sig från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll? Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare, om vilka lärdomar som går att dra av Teslastrejken och debatterar mot institutionell solidaritet och centraliserade fackföreningar och för självorganiserad solidaritet mellan arbetare och decentraliserade fack
Den 13 augusti 2026, efter nästan tre år av konflikt, meddelade IF Metall att de ska avsluta sina stridsåtgärder mot Tesla. Åtgärderna ska upphöra den 19 augusti. Den omedelbara orsaken är slående, både bokstavligt och politiskt: Tesla har köpt ut alla kvarvarande strejkande medlemmar i IF Metall inom sin svenska verksamhet.
Kampen visade arbetarnas förmåga inom olika sektorer att stödja varandra. Transportarbetare, elektriker, postanställda och andra blev involverade genom solidaritetsåtgärder. Konflikten visade därför något som förblir grundläggande för varje seriös arbetarrörelse: arbetarnas makt slutar inte vid portarna till den egna arbetsplatsen.
Ett modernt produktionssystem är ett nät av ömsesidiga beroenden. Det är just därför som solidaritetsaktioner kan bli så kraftfulla.
Vem kontrollerar facket?
Men det väcker också en avgörande distinktion: Institutionell solidaritet är inte nödvändigtvis samma sak som självorganiserad solidaritet mellan arbetare.
Ett konventionellt fack kan representera arbetare i förhandlingar med en arbetsköpare. Det kan ge juridiskt stöd, administrera strejkfonder, förhandla kollektivavtal och organisera stridsåtgärder. Med den viktiga frågan är: Vem kontrollerar själva organisationen?
Om arbetarna endast är medlemmar i en organisation som fattar beslut för deras räkning, kan organisationen gradvis utveckla egna intressen, procedurer och hierarkier.
Kollektiv makt blir mycket svårare att köpa när arbetarna själva kontrollerar sin organisation, sina beslut och sin kamp. En strejk kan köpas när de strejkande isoleras och individualiseras.
Lärdomar av Teslakonflikten
Den viktigaste lärdomen att dra av Tesla är inte en lärdom om hur man bevarar en viss strejk, utan om hur man bygger en arbetarrörelse som inte så lätt kan reduceras till överlevnaden eller misslyckandet hos en enda institution. Det är därför det bör läggas stor vikt vid självorganisering, direkt aktion och arbetarnas självförvaltning. Detta är inte bara taktiska preferenser; de uttrycker en annan maktsyn.
Teslakonflikten har också blivit en konfrontation om den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Är arbetarrörelsens yttersta mål att reglera förhållandet mellan kapital och arbete – eller att helt övervinna arbetarnas beroende av kapitalet? Ett kollektivavtal kan utan tvekan förbättra arbetarnas liv: Det kan höja lönerna, stärka anställningstryggheten och begränsa arbetsköparens godtyckliga makt.
Detta är verkliga vinster och ska inte avfärdas. Men de förblir vinster inom löneförhållandet. Arbetaren fortsätter att sälja sin arbetskraft. Arbetsköparen fortsätter att äga och kontrollera arbetsplatsen. Den grundläggande maktstrukturen består.
Vikten av solidaritetsåtgärder
Anarkismen är inte emot organisation. Den är emot att organisationen blir en auktoritet över de organiserade. Solidaritetsåtgärderna kring Teslakonflikten erbjuder en annan viktig lärdom.
När arbetare inom en sektor vägrar utföra arbete som gynnar en arbetsköpare som är involverad i en konflikt någon annanstans, blir solidariteten materiell. Det är inte längre bara ett uttalande: ”Vi stödjer er.” Det blir: ”Er kamp påverkar oss, och därför är vi beredda att agera.” Detta ligger nära kärnan i anarkosyndikalistiskt tänkande. Arbetare behöver inte vänta på att staten eller politiska partier ska ingripa för deras räkning. De kan använda sin position inom ekonomin för att direkt utöva kollektiv makt.
Men solidariteten blir som mest kraftfull när den inte enbart samordnas administrativt uppifrån. Det djupare målet bör vara att skapa relationer mellan arbetare som förblir levande bortom en viss konflikt. Teslakonflikten ger oss också möjlighet att ställa en fråga som ligger bortom det omedelbara kravet på ett kollektivavtal.
Varför ska arbetare bara förhandla om villkoren för hur de säljer sin arbetskraft? Varför ska de inte delta direkt i beslut som rör produktionen? Vem bestämmer arbetstakten? Vem bestämmer bemanningsnivåerna? Vem avgör arbetsmiljön? Vem beslutar om införandet av ny teknik? Vem beslutar om en arbetsplats ska stängas?
Och ytterst: Vem bestämmer vad produktionen är till för?
Från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll
Dessa frågor för oss från kollektivförhandlingar mot arbetarkontroll. Den mest intressanta delen av Teslakonflikten kanske inte alls är Teslas motstånd. Det är vad som hände med strejken inifrån.
Det har rapporterats om missnöje bland vissa strejkande kring hanteringen av konflikten, däribland problem rörande strejkersättning och beskattning, kommunikationen med medlemmarna, den föreslagna strategin med ”jojo-strejk” samt kravet att strejkande mekaniker skulle tillbringa 40 timmar i
veckan med strejkvaktsarbete. Facket ändrade också taktik under 2026 och skickade tillbaka vissa strejkande mekaniker till arbetet innan de senare togs ut i strejk igen.
Vem beslutade att detta skulle vara taktiken? Kunde arbetarna själva ändra, avvisa eller ersätta den?
För anarkosyndikalismen är direkt aktion värdefull just därför att den utvecklar arbetarnas egen förmåga till kollektivt beslutsfattande och kollektiv handling. En strejk är inte bara ett ekonomiskt vapen som innehas av en facklig byråkrati. Den är en erfarenhet genom vilken arbetare upptäcker sin kollektiva makt.
Målet är inte bara att förhandla fram en bättre position för arbetet inom kapitalismen. Det är att utveckla den organisatoriska kapacitet genom vilken arbetare så småningom kan ersätta kapitalets kommandostruktur med demokratisk självförvaltning. Strejken är därför inte bara ett vapen. Den är också en skola i kollektiv makt.
Teslastrejken är på väg att ta slut den 19 augusti 2026. Men de frågor som den har väckt kvarstår: Kan kollektivförhandlingar överleva den växande makten hos globala företag?
Kan stora fackföreningar förbli demokratiska när de blir alltmer institutionaliserade? Kan solidaritet bli mer än samordnade aktioner mellan organisationer? Kan arbetare utveckla former av självorganisering som kan stå emot både företagens makt och byråkratisk substitution?
Och ytterst: Kan arbetarrörelsen gå bortom att förhandla om exploateringens villkor och i stället avskaffa de sociala relationer som gör exploatering möjlig? Men frågan om arbetarnas makt har inte tagit slut med den. Den kanske tvärtom bara har börjat.
Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS
